Doft

Doft. Vilken minnesbärare. En lukt kan öppna dörrar till rum i hjärnan som varit låsta, bortglömda och stängda. Ja den fungerar nästan som en tidsmaskin.

I förrgår damp det ned ett kuvert från främmande land. Doften spred sig snabbt i trapphuset och när jag kom hem från jobbet och hittar brevet är vår lägenhet fylld av minnen. Internet i all ära, men det är nått visst med brev. Kanske speciellt när det är från nån hjärtat klappar extra för. I en liten ask har jag nu sparat denna lilla tygbit som dränkts i parfym, å när jag öppnar den på morgonen känns avståndet till Thailand lika långt.
I går hade vi förmånen att få ett till brev. Denna gången med julestämning inuti. Nejlikor. Dessa har sedan används idag när jag och sessan hållt i julpyssel på caféet. Taiwaneserna fascinerades över vad som går att göra bara med lite klister och papper och pysslade hängivet i flera timmar. Flätade hjärtan, snölyktor av sockerbitar och nejlikor i apelsiner är några av dagens alster. Nu hänger det två apelsiner i vårt fönster och förgyller vårt annars väldigt kalla rum.

I skrivandets stund sitter jag, efter en lång dag på jobbet och lyssnar på nya vokensskivan. Undrar om jag någonsin kommer få uppleva sån hög musikalisk nivå. Imponerad är jag och glädjs när jag påminns om gamla tider.

Opera och så var tredje ljuset tänt

Glad lucia!

Nu är det varmt här igen och jag har sovit utan täcke i natt. Det var ju väldigt va ostadig temperatur det ska vara i detta landet. Ena dagen huttrar vi med raggsockor på fötterna och andra dagen längtar jag tillbaka till barndomsåren då man bara sprang ut på baksidan och svalkade sig i vattenspridaren. Men det är lite charmigt också, det blir verkligen en helt annorlunda jul trots att tredje ljuset brinner på vårt köksbord och saffransbaket är i ugnen.

Det är spännande att december månad alltid blir fullspäckad. Även fast jag befinner mig på andra sidan jorden så är min tillvaro slående lik samma månad hemma i Sverige. Bortsätt från luciasjungande och snö. Här repas det, slås in paket, planeras, undervisas och jobbas på i full fart inför julen. December är liksom den månad då man klämmer ut det sista av året som gått. Saker ska avslutas och säckar ska knytas ihop. Allt för att vi på morgonen den 1 januari ska kunna sätta upp nya mål och milstolpar.

Min helg har gått under kategorin "saker att minnas". I lördags var det tid för äventyr. Vår kollega och vän tog med oss på en utflykt till en bergsby ca 50 minuter från vår stad. Där fick vi vandra i regnskogs liknande miljö, se bergstoppar möta himlen och lära oss ännu mer om allas vår egen Chiang Kai Sheck. Vi gick i gamla kvarter och åkte tidsmaskin till förflutna tider. Som ett mantra mumlar mina läppar samma mening om och om igen, "Vilket land jag kommit till". Det blev en heldagsutflykt och vi kom hem lagom till läggdax. Men helgen slutar inte här. Nej detta blev verkligen en upplevelsehelg som heter duga. Söndagens timmar spenderades i Taipei med samma skara människor som föregående dag. Vi började dagen med att titta på en stor Kong- fu turnering. Jag fascineras av vilken tydlig tradition och kulur Taiwan och Kina har, å va duktiga de är på att bevara den. Rörelserna är urålderliga men utförs i nya kroppar varje dag. Kong fu är konst. Det är vackert att titta på och den talar om en lång historia. Ung som gammal tävlade i turneringen och trots att vissa hävdar att det är en våldssport så förenar den människor här nere. Det var förvånadsvärt många västerlänningar med och tävlade och många hade sökt sig dit för att titta. Kanske är det för att vi har en lite väl förutbestämd bild av livet som asiat. Äta ris med pinnar, utöva Kong-fu och bära munskydd. Det är mycket mer än så, även fast den förutbestämda bilden stämmer rätt bra...

Efter turneringen for vi till en design marknad där unga människor försöker göra sig en karriär i designvärlden. Kinesisk konst blandas med influenser av modern tid. Inspirerande.

Tidigare i veckan frågade jag och Sessan oss själva, vart bor alla 23 miljoner människor i detta land? Nog för att det är mycket folk överallt, men det är också många stora grönområden. Svaret fick vi när vi vandrade runt på Taipeis gator denna söndagseftermiddag.I Taipei. Va människor det finns i vår värld! Så många hjärtan som slår. Jag kan inte låta bli att nynna lite på Ingmar Olssons låt, "det finns så många sköna människor".

När solen gått ned började vi vandra mot Chiang Kai Scheck memorial hall (som sagt, han är landets stora guru och man får anstränga sig hårt om man inte vill stöta på hans namn under en dag) . Denna plats kan rent utseendemässigt liknas vid himmelskafridens torg i Peking. Fantastiska bygnader som ramar in ett enormt torg. I en av dessa bygnader skulle kvällens programpunkt utspela sig. Vi hade fått biljetter till en traditionell kinesisk opera. Vilken upplevelse!! Vi förstod inte jätte mycket, men tack vare lite texter på engelska kunde vi ta oss fram i handlingen. Detta går inte att likna vid något mina ögon tidigare skådat, eller mina öron hört. Kostymerna är som man föreställt sig, obeskrivliga i färg och form. Musiken spelades på kinesiska intrument och sångarna var mycket skickliga. Att få vara i den här miljön och få ta del av framförandet var något jag kommer minnas länge. Länge.

Nu är det verkligen inte långt kvar tills mina älskade syskon kommer på besök. När dom kommer så känns det lite som om jag är i hamn. Precis efter att de lämnat ön kommer John och Ola på besök, å sen går vi på ledighet i februari och sen i mars åker jag till Thailand. Det är samtligt lite skrämmande att tänka så. Att ta farväl av den här platsen och alla människor kommer bli obeskrivligt tufft. Jag lämnar den här ön i vetskapen om att vissa av de vänskapsband jag knutit här inte går att få med sig hem. Men sånt ska jag inte tänka på nu. Nej nu ska jag leva i nuet som faktiskt är helt fantasiskt.

Nu ska jag väcka Sessan som sover så gott. Det är dags för en ny dag tillsammans med Herren.

(H)julen har äntligen rullat in över Taiwan.

Jag har varit med i en filminspelning, en krigsfilm i 40-talets tecken. Filmen handlar om ett gäng soldater, som alla bär på sin historia. Några började i armén redan som tolvåringar då den vanliga skolan blivit för dyr. Knepiga familjsituationer och pliktrohet för huvudpersonerna till ett liv i baracker. Snabbt lär de sig disciplin och lydnad. Deras kroppar kläds i välstryket bomull och huvudet pryds med en ståtlig hatt. De är soldater. På deras axlar vilar landets trygghet. I den här filmen får jag gästspela. Inspiratör och lärare står det i rollistan. Det är en rolig roll och jag gör den bra, tur är att ingen kan se in i mitt inre och avslöja min nervositet och litenhet inför uppgiften. Min karaktär kommer från ett främmande land och hon berättar för soldaterna om snöklädda landskap och drömmar som blir till verklighet. Hon lär dem ett språk som de inte hört förut. Min roll är underbar, glad, lycklig och fri. Soldaterna är glada, lyckliga och bundna.

Det är ingen film får jag intala mig själv, nej det är verklighet för tillfället.

I fredags fick vi följa med våra nyfunna armévänner till deras hemmaplan. Med pass och visum nedstoppat i väskan begav vi oss tillsammans med en professor till deras bas. Ur chafförens högtalare kommer toner från Wagner och i kombination med att mina ögon ser soldarerna som vaktar området tror jag att jag på riktigt befinner mig i en filminspelning. Vi möts av vakter bärandes på stora vapen och vi förs in i en bygnad för att få tillstånd att gå runt på området. Två av våra vänner möter upp oss. För första gången ser vi dom i deras rätta element. Deras uniformer var välstrukna och håret kammat. Det tar med oss till en stor byggnad där vi får syn på resten av vår klass. Alla med samma gröna uniform. Överallt syns soldater. Marscherande, springades eller vaktandes. Mina ögon säger till kroppen att vara på spänn, men jag gör snabbt tvärtemot då jag ser och hör våra vänner skratta under den strikta ytan.

Vi välkomnas så härligt och sätter igång lektionen. Mot slutet leker vi lekar och det ser väldigt roligt ut när de hoppar runt på golvet och leker barnlekar i de där kläderna. Några av killarna hade förbrett en liten show för oss och det var underhållning på hög nivå. Efter det tog en av lärarna oss runt i sin bil på området som var gigantiskt stort. Alla vi mötte gjorde honör till bilen och ännu en gång fick jag nypa mig lite i armen. Vi avlsutar vistelsen på basen med att äta lunch tillsammans med två av våra soldater och deras plutonchef.

Jag väljer att avlsuta denna händelse med ordet: FANTASTISKT!

(H)julen har äntligen rullat in över Taiwan! Stor tacksamhet över detta! Vi har pyntat gran både på cafét och i kyrkan. Vår redan mycket uppskattade paketkalender är uppsatt och andra ljuset är tänt. Sessans mamma har skickat ett underbart kalenderljus som nu också smyckar vårt lilla köksbord. Julkalendern avnjutes till varje middag och idag har det adventsstädats noga och ikväll ska vi tvätta. Det sista kanske inte är så juligt, men jag tycker ändå att det är lite juligt att pyssla med hemmasysslor. Det är spännande att vara i ett annat land så här i juletider. I torsdags när vi klädde granen stod jag i linne utomhus och hängde upp julgranskulor. Det var misnt sagt annorlunda. Men sen så loggar man in på spotify och sätter på favoritjulskivan å så känns allt som vanligt igen.

Snart kommer mina underbara syskon också, nedräkningen har börjat och det ska bli så kul! Har ungefär en miljard grejer på "att visa" listan. Får väl se hur mkt som orkas och hinns med!

Vill också passa på att tacka för alla som bidragit med pengar till vår konsert! Blir alldeles varm i hjärtat! Än är det inte för sent om det är någon som ångrat sig;)

Här kommer lite bilder från senaste tidens bravader!

En fråga om hjälp

Hej vänner! Här kommer ett litet meddelande från mig och Sessan!

Jag och Sessan ska den 25 december hålla en Julkonsert här i Taiwan med vänner från trakten och nya vänner i Herren och utanför. Vår vision med denna konsert är att ekumeniken i vår stad ska öka. Vi har många vänner i många olika kyrkor som många av dem är väldigt små. Så vi tänkte, varför inte slå ihop till en härlig julkonsert, där fokuset kommer att ligga på Luk 2:1–20. Projektet är nu redan i full gång och vi är mycket glada över detta. Men som för alla projekt man gör oavsett plats på jorden så behövs det pengar.

De pengar vi rör oss på nu är pengar från egen ficka och den blir snabbt tom då vi arbetar utan direkt lön. Min fråga är därför om ni skulle vilja vara med och stödja detta projekt?
Det är väldigt billigt här och med 25 svenska kronor kommer vi långt! Om du vill vara med och bidra med 25 kronor (eller mer) så svara till mig över min mail (ellen.hemstrom@hotmail.com) så kommer jag med mer uppgifter!

Var annars gärna med i bön!

Thanksgiving, hav och risfält.

Hej hallå! Nu ska det uppdateras.

Thanksgiving konserten gick bra! Det var ca 75 personer som dök upp å det var många glada miner under kvällen! Jag och Sessan bjöd på en liten show som blev mycket uppskattad. Allt skedde på taiwaneiskt vis, det vill säga mycket oklart. Exempel från verkligheten: Vi hade repat med ett band inför konserten, vi skulle framföra fem låtar tillsammans och det skulle vara lite blandade låtar. Genrepet går bra, men så på sista låten så byts liksom hela bandet ut. Ny gitarrist, pianist och trummis tar plats. Vad är nu detta frågar vi, - jo , det här är det nya bandet som ni ska spela med. Jaha säger vi. Vi brukar annars ha konsert med det bandet vi repat med. Där tog diskussionen slut och konserten vid. Det hela gick bra och vi hade fin support. 30 soldater med starka stämmor klämde i och klappade händer. Det var roligt. De hade med sig en kalkon som present till oss. Denna avnjöts efter 10 rätters måltid på kinesiskt vis. Mätt var ordet på allas läppar och vi somnade gott nån timme senare.

Efter den fullsppäckade dagen så kom baksmällan. Vi kan kalla det för medvetslöshet, seg och eländig har jag känt mig. Ryckte dock upp mig i lördags då det var dags för äventyr.

Vi hade blivit hembjudna av en god väns farmor till hennes hus vid havet. Hon är hakkanes ( urbefolkningen på ön) och kan bara prata hakka, alltså ingen mandarin eller engelska. Farmorn hade aldrig sett utlänningar förut och hon var mycket gammal och blev väldigt uppstressad när vi kom. Vi åkte då iväg en stun till havet. Samma strand som vi besökte tidigare i höstas. Underbart vackert å varmt nu också, även om vindarna avslöjar att hösten trots allt är här. Vi strosade runt på fiskmarknaden och njöt av utsikten. Försöker liksom mata ögonen med så mycket hav som möjligt. Önskar att jag kunde filma med mina ögon. Får se så mycket vackert, som inte riktigt går att fånga på bild. Kanske att jag bara behöver vänta några år, sen har väl någon tillverkat en sådan produkt. Efter att ögonen och näsan var mätta på sol begav vi oss tillbaka till huset och fick där avnjuta god mat där alla ingridienser var hämtade från trädgården. Till och med riset. Fascinerande! Efter maten tog vi en fantastisk vandring på risfältet. Tror ibland att jag drömmer. Jag är verkligen på andra sidan jorden. På ett risfält. Med en stråhatt på huvudet.

Här vill jag att mina barn ska växa upp.

Idag har vi varit i kyrkan. Det är en härlig församling, men känner inte riktigt att vi kommit "in" i gemenskapen än. De är väldigt blyga med att prata engelska, vilket begränsar umgänget. Jag antar att det inte är så mycket att göra åt...

Idag pratade pastorn om att vi ska se församlingen som en symfoniorkester. En liknelse som jag såklart diggade. Alla är viktiga för helheten. De orden ska jag bära med mig veckan när vi nu går in i julkonsertsrepandet och planerandet inför julfirandet på riktigt.

Ikväll har jag fått fotmassage av Sharri och Sessan, tänk att få ha så fina systrar.

Vi har också fixat med vår adventskalender till personalen. 24 personliga paket är nu inhandlande, och imorgon ska vi försöka få upp den.

Denna vecka är fullspäckad. Vi har massor att göra. Bland annat så ska vi föreläsa¨på universitet i en kurs om foreign countries, studenterna pluggar till turist guider. Vi ska tack och lov prata om sverige och om vår kultur. Blir en utmaning, speciellt eftersom de inte pratar så bra engelska. Men det är ju vid det här laget ingen ovan situation.

Vi har också startat en ny engelskagrupp på tisdagar. 10 härliga kvinnor med tusen frågor om allt mellan himmel och jord. Men nu räcker det. Inga fler klasser! Det är jätte populärt och jätte dyrt att plugga engelska här och när vi då erbjuder detta gratis så lockar det. Men som sagt. Nu är vi uppe i max antal klasser per vecka!

Det var allt för idag gott folk.

Jordbävning å Chopin

Berörd, sentimental, inspirerad och lycklig. Har lyssnat på underbar musik i kväll. Jag, Sessan och Peter har varit på konsert på ett universitet här i närheten. En mycket skicklig taiwanees framförde Chopin. Asiater är ju allmänt kända för att vara något i särklass när det kommer till musik, å teknik, å vetenskap, å... okej, de är rätt bra på allt. Kvällens pianist var fantastisk. Insåg att jag saknar den där konsertkänslan. Nervositeten innan, hettande kinder och svettiga händer, full koncentration och ingen återvändo. Känslan under och efter blir till en drog. En kick som är värd alla timmars förberedelse. Kunde riktigt drömma mig tillbaka till det ikväll. Chopin mina vänner. Han kan sannerligen sin sak!

Helgen var god, vi färgade mitt hår, vilket blev lördagsäventyret! Tro mig, att överlåta håret till någon som inte förstår vad man säger är värdigt att kallas äventyr. Resultatet blev kanske inte drömmen, men äsch tänker jag. Alla ska väl se ut som pippi långstrump nån gång i livet...

Nu till den stora nyheten. Här har det varit en jordbävning! Jo visst, i söndags skedde det hela. Vi hade varit ute och ätit med en god vän och satt i vår lägenhet och drack te. Helt plötsligt börjar min stol skaka. Självklart så kopplar jag inte utan tror att det är Sessan som skojar lite. Jag tittar på henne och får se ett obekant ansiktsuttryck. Vi börjar skrika men övergår snabbt till skratt. Vad händer!? Vi har pratat om detta sen vi kom till ön, när kommer det ske? Vad ska vi göra om det sker? Vi har till och med som vana att alltid ha en färdigpackad liten väska med pengar och pass vid sidan av sängen i ifall vi skulle behöva springa ut under natten. Nu var den här och vi fattade noll. Vår vän Patricia, som är en luttrad taiwanees skrattade åt oss. Hon fattade knappt vad som pågick. För dem är detta vardagsmat och de har varit med om värre. Skakningarna gick ganska snabbt över. Det är spännande hur Gud har allt i sin hand, Patricia skulle ha åkt hem kl 19.30, men vi pratade om livet å eventuella tidsbegränsingar brukar ju då snabbt suddas ut. I vilket fall så stannade hon kvar. Gud visste att vi behövde någon som kom med lugnande ord i den här främmande situationen. Strax efter skalvet ringde en annan vän och kollade till oss. För den intresserade läsaren kan jag berätta att jordbävningen uppnådde 5,6 på richterskalan.

I fredags hade vi en hemläxa i en av engelskagrupperna, läxan handlade om rädslor. En kvinna hade där skrivit att tillsammans med Gud så har hon inget att vara rädd för.

Hennes ord blev mina när jag satt där, i en skakande fåtölj.

I går gjorde jag en spännande upptäckt. Det är första advent nästa helg. Har nog aldrig varit så obunden vid almenackan. Har ingen tidsuppfatting överhuvudtaget. Vi fick då genast sätta igång med julpysslet och tillverkandet av en paketjulkalender till personalen på caféet är nu i full gång! Adventsljusen är inhandlade å juldukarna som Sessan packade med från Sverige ska strykas. Fast det sistnämnda får nog vänta nån vecka till ...jag är ingen julfantast direkt, men jag måste erkänna att så här långt bort från hemmet ser även jag framemot lite julgranspynt å röda tomtar.

På torsdag har vi en stor thanksgivingkonsert, det blir kul. Jag och Sessan ska sjunga lite och jag ska spela nått taiwanesiskt stycke på cellon. I övrigt så ser det ut att bli en vanlig arbetsvecka med förhoppningsvis många ljuspunkter!

Var ton skall en hyllning till dig bära. Orden har prytt mitt cellofodral det senaste året. Å ikväll gjorde dom sig påminda. Jag vill göra mitt liv till en lovsång till Dig.

livet är gott

Smaskar på kolasnöre från IKEA. Gott. Precis som livet just nu. Dagarna målas i regnbågens alla färger och sätts i guldram, tillverkad av Herren själv. Ja, det var mitt lilla försök att vara poetiskt. Inspireras av rojaliteten som skriver dikter om det mesta. Nu till det mer informativa.

Vi jobbar för fullt med förberedelserna inför dels thanksgiving 25/11 då det anornas fin middag för viktiga män i kostym på coffee baren. Vi ska då sjunga lite och blinka med blå ögon och visa statsmännen vad volontärsarbete är. Men framför arbetar vi inför vårt egna projekt den 25 december! Det är så roligt att ha något att jobba inför tycker jag. Vem trodde att den djupt rotade klassiska musikern en vacker dag skulle sitta och skriva ensemble arr och känna glädje över gemulektionerna. Inte jag i alla fall. Det är spännande det där med kunskap. Ibland kan man saker som man egentligen inte kan. Handlar mycket om inställning har jag märkt. Man får ju faktiskt ta och praktisera det något uttjatade uttrycket " tro på dig själv" ibland. Det funkar.

Det övriga jobbet flyter på bra, lite lagom mycket att göra och allt hinns med. Finns till och med utrymme för spontanitet! Ett ord som jag för ett år sen inte ens hade tid att säga. Nej då var det fullspikat minutschema från morgon till kväll. Upp kl sex, plugga lite å fixa allt som inte hanns med dagen innan. Läsa tidning och packa i ordning cellon. Ila iväg på cykel, oftast med cellon på ryggen, vänta utanför kulturskolan till kl åtta för att då ställa in cellon i förrådet. Sedan fortsätta färden mot skolan, gärna med inläst historiebok i lurarna. Väl framme en hel dag i skolan, blinka lite extra för att få sluta tio minuter tidigare för att hinna i tid till cellolektionen. Spela i nån timme, öva lite i väntan på pianolektion eller musikteori. Åka hem en sväng. Äta fil och göra gemuläxa för att sedan åka tillbaka till kulturskolan för konsert eller annat rep, hemma igen runt 9, läsa lite plugg, läsa lite bibel, skriva lite och sen släckt lampa innan 11. Jag hann med så mycket. Jag jobbade på temat fullt ös medvetslös. För oj va gott jag sov om nätterna. Har dock märkt att dessa år av konstant aktivitet har satt sina spår. Är otroligt stresskänslig och så fort det blir minsta tidspress kommer min minutplanering in i tankarna och hjärtat tickar genast igång . Kanske att jag kan lära mig något av denna insikt. Får se. Saknar ibland mitt svenska tempo. I vilket fall så är det skönt att kunna vara lite spontan och jag kan numera med ett lugn i bröstet vänta på grönt ljus. Pratar till och med i termer som "timmar", " om ett tag", och framförallt " låt mig tänka på saken".

Ikväll har vi lekt med soldaterna. De är ett gäng härliga människor som lär oss mycket om krig, fallskärmar, skratt och gemenskap. Å kvällen har precis avslutats med lite uppdrag granskning i vårt lilla hem.

I morgon är det fredag. Glädje. I helgen ska vi umgås med våra vänner i kyrkan, kolla Harry Potter och göra något åt mitt hår som numera kan tas för att vara en tigerkaka.

tjing tjong från landet där all mat kryddas med buljong! ( lägg märke till ett otroligt kvalitativt rim)

allmäntillstånd- klar till halvklar.

Det nya brödet blev ljuvligt. Fiberrikt och hårdtuggat. Precis som det ska va!

Har egentligen ingen speciell anledning att blogga. Men jag tänkte att jag kanske inte alltid behöver ha det.

Just nu sitter Sessan och kollar på Bonde söker fru och jag har avnjutit lite havregrynsgröt framför ett avsnitt scrubs. Nu kanske ni tänker, oj va de konsumerar TV, men då vill jag tillägga att vi för det mesta kollar nyttiga program. Så som uppdrag granskning och kobra. Oftast går det till så att vi kollar programmen precis när de lagts upp på svt play, och vi veckans slut så är det mesta genomtittat...

Idag har vi jobbat på second hand affären och planerat morgondagens lektioner. Temat för vuxengruppen är rädslor. Det finns snart fobier och rädslor för allt här i världen. Visste ni att människan föds med två naturliga rädslor? Rädslan som uppkommer vid plötsliga och starka ljud, och rädslan för att falla. Resten har vi själva skapat. Vi får se var diskussionen hamnar och om den ens går att genomföra. Man vet aldrig med vår härliga engelska grupp. Ibland vill de hellre prata om städning och lata makar. De är goa i alla fall och jag ser fram emot morgondagen. På barngruppen ska vi prata om djur och tillverka grodor utav papptallrikar. Ja kreativiteten tycks ha flödat på fint denna vecka.

Pratar varje kväll med vår vän på caféet. Han läser nu varje dag ett kapitel ur bibeln och varje kväll går vi igenom eventuella frågor och reflektioner. Oj va svårt det är. Han är smart och kommer med bra frågor. Ibland för bra... Önskar att jag satt inne på en examen i teologi eller kanske i retorik, vad vet jag. Svårt är det i alla fall. Han har fastnat rätt mycket i sina tankar kring djävulen och hans kraft. Inte helt otippat då denna kultur till stor del handlar om spöken och andar. Han talar mycket om straff och ser Gud som en domare. Alla snedsteg och misstag leder till mer motgång och hårda straff. Vi har pratat mycket om förlåtelse och det svårt att förklara ett ord som han aldrig praktiserat. Ordet förlåtelse finns inte i hans vokabulär och han ser ingen mening i att faktiskt förlåta en annan människa. Ändå så ser jag hur han mer och mer förstår ordets innebörd och han frågar intresserat i vilka situationer man kan använda det, och hur det är möjligt för Gud att förlåta människor. Som sagt, det är en utmaning, men jag känner hur Gud lär mig mycket genom detta och jag kan ju bara göra mitt bästa, resten är upp till Honom.

Vår helg ser ut att gå i vilandets tecken. Det passar bra. Har haft en lite halv tuff vecka och skulle behöva lite sovmorgon och lugna hjärtslag i några dagar.

'Lägger upp lite bilder från senaste tiden.
Allt gott vänner.

Jag glömde jästen

Ja, just precis. Jag glömde jästen när jag skulle baka mitt efterlängtade rågbröd. Okristna ord ville komma ut ur min mun när jag efter 45 minuter av väntan ser att brödet fortfarande ligger platt och hårt i botten av formen. Sessan kom snabbt med lugnande ord om att "vi kan göra nytt imorgon". Å det ska vi, det ska bli det fluffigaste och mest jästa rågbröd som Taiwan någonsin skådat. Fast juste, de har ju aldrig skådat rågbröd heller. Men ändå.

Jag förstår att ni alla funderat över vad som egentligen hände i lördags, ja vad blev det för lördagsäventyr för Princessan och hennes kompanjon?
Jo det båda två for till huvudstaden på turistresa. Vi tog asiaternas roll i europa fast i asien. Ja ni fattar. Midjeväskan var på, khakishortsen välstrykta och kameran nyladdad. Med oss på resan hade vi också vår Amerikanska väninna som kanske inte var lika peppad på utforskardag som vi, men hon smittades snabbt av våra stora entusiams! Utforskningen skulle ske i kronologisk ordning. Först ut var Sun Yat sen memorialhall. Det var fint och flådigt. Precis som det ska vara i en död mans minneshall. Efter det tog vi oss vidare till Chiang Kai Sheck memorial hall. Även här hade man inte sparat på detaljer och guld! Ca 100 bilder avknäpptes på denna plats och vi poserade fint framför alla viktiga monument. Precis som sig bör på en turistresa. Efter denna intensiva förmiddag åt vi gott och fortsatte att spendera dagen i nutidens tecken. Shopping.

För 23 år sedan gott folk, den 9 november 1987 föddes i västerås en liten flicka. Med krulligt hår och stort leende. En vit, afrikansk prinsessa. Men, hur går det ihop? Ja, jag vet faktiskt inte. Men Jag vet att hon är en riktigt skön lirare och en människa som jag har fått förmånen att dela mitt livs äventyr med. Så, låt oss utbringa ett stort stort grattis till Princesse Blanche Ona som idag fyller 23 år!

Vi har haft firande här idag, och det började med en långfrukost framför svt play. Dagen fortsatte sedan i paketöppning och glädje på caféet. Fina medarbetare kom med tårta och ikväll har vi bjudit på Glögg (tack IKEA)
Ja tack IKEA, du underbara skapelse. Du kommer med ljus i en mörk tid och du kommer med Sverige väl paketerat i bruna kartonger med tydlig intruktion.
Igår hann vi nämligen med ett besök på IKEA, vi behövde påfyllning av stearinljus och svensk näring. Glögg, räkost och drottningsylt importerades till vårt annars ganska taiwanesiska kylskåp. Jag har nu också en trasmatta nedanför min säng. Gött nu när kylan smyckat både golv och väggar i vårt rum.

Min kväll har varit tung. De är väldigt fixerade av kroppar i detta land. Framförallt så kommenterar man allt i en persons utseende. Varför har du nått i ansiktet? Varför färgar du ditt hår? Varför har du blommiga kläder? Alltid varför. Eller bara raka konstanteranden. Du är tjock, du har mycket hår på armarna osv. Jag har aldrig gillat när folk kommenterar mitt utseende. Jag lämnade sverige i hopp om att slippa all denna besatthet av utsida. Men icke, jag tycks ha kommit till kroppsgranskandets Mekka. I vilket fall så blev jag så ledsen ikväll. Ledsen som i tår i öga och ont i mage. Kanske var jag extra mottaglig för dessa ulåtanden just ikväll. Men de träffade liksom lille hjärtegropen. Jag drabbades av akut hemlängtan. Saknar att vara normal och vanlig. Saknar min familj och mina vänner som känner Ellen Hemström. En helt vanlig, lagom lång, lagom intressant tjej.
Efter mitt sammanbrott skulle vi hålla en liten konsert. Det var trevligt. Dessa ord sjöng jag ikväll och med dom i tankarna ska jag också somna in. I can only imagine.


I can only imagine
What it will be like
When I walk
By your side

I can only imagine
What my eyes will see
When your face
Is before me
I can only imagine.

Surrounded by Your glory, what will my heart feel
Will I dance for you Jesus or in honour of you be still
Will I stand in your presence or to my knees will I fall
Will I sing hallelujah, will I be able to speak at all
I can only imagine

God natt Sverige. God natt Gud och tack för idag.

Till bords med fallskärmshoppare.

Hur ofta samtalar man med soldater frågar jag mig själv efter denna härliga kväll. Svaret är varje torsdag. Kl 19,00 trillar nämligen 30 unga heltidssoldar in på coffeebaren.Detta från och med förra veckan då deras besök mest kom som en chock. Nu är dom här för att stanna och det tackar vi för! Idag satt jag och pratade med en fallskärmsjägare, en pansarvagnsskytt, en artilleriansvarig och en expert på fighter på kort avstånd, en utrustningsansvarig och en kommunikationschef. Att vi får till interssanta samtal behöver jag inte ens berätta. De jobbar alltså heltid som soldater. Redo att vilken sekund som helst dra ut i krig. Varje dag tränas det för olika situationer och de var skrämmande pålästa om EU, FN, europas krigshistoria och olika länders arméer...
Med dessa grabbar gör sig kulturskillnaderna sig påminda. Vet egentligen inte konkret vad det är som skiljer oss åt. Men nått är det. Kanske det faktum att de är runt 20 år och heltidssoldater...
Min krigshistorisk-intresserade hjärna bara suger åt sig information och jag njuter av att sitta där och se samband och få förståelse för detta land som ligger under ständigt hot av Kina. Många samtal under veckorna handlar om Chiang Kai Sheks flykt från Kina till Taiwan. En flykt som förändrade så många människors liv och vars konsekvenser gör sig påminda även idag, den 4 november 2010.
Exempel från verkligenheten: En kille fick panik och rödlätt ansikte när han ikväll upptäckte att hans dataväska var gjord i Kina, det går ju inte alls för sig. Som kompensation visade han stolt upp sina kläder som alla mycket väl utvalt var tillverkade i andra länder.
En kvinnlig vän pratade med mig härom dagen om sin längtan efter en man. Men att hitta någon att dela livet med då man har en kinesisk far tycks vara omöjligt. Killarna ryggar tillbaka och på grund av deras respekt mot det egna landet så fungerar det inte att gifta sig med en halvkines.
En skrämmande verklighet.

Idag gjorde vi ett "rookie misstake" vad det gäller att föra någon till tro...Vi har haft många goda samtal med en medarbetare på caféet. Och nu har vi fått honom att läsa ett kapitel ur bibeln varje dag. Lite lätt föreslog vi att han skulle börja från början i NT. Den inbitne bibelläsaren kopplar då lite kvickt att NT börjar med Matteusevangeliumet där undertecknad med en lite sömndrucken ton rabblar jesu släkttavla. Det första kapitlet fortsätter med att berätta om Maria och hur hon blir jungfrubefruktad. Just precis, jungfrubefruktad. Bara själva ordet är nytt och främmande. Hur kan någon bli gravid utan en mänsklig motpart? Hur i allsin dar kan det där gå ihop? Ja, vi svarade så gott vi kunde, men hans skepticism var stor. Han gick tillslut med på idéen om att det hela bara var en cliffhanger och att om han fortsätter läsa så kommer han förstå. Å Gud låt honom förstå..
Jag kände att vi kanske gav honom fel ställe i bibeln att starta med. Men som en vis man en gång sa: Learning by doing. Ha gärna med den här killen i bön. Han är störtskön och han har redan tagit första steget mot Guds varma famn.

Imorgon är det fredag. En vecka, som på söndagskvällen kändes så lång men som i ett nafs snart är över. I helgen väntar ett lördagsäventyr och härligt umgänge med fina vänner.

Juste, vi har hittat en ugn!! Så här ska det bakas så det står härliga till! Nog med ångsbakat sötbröd. Här ska det skapas fiberrikt bröd utan hemliga tillsatser.

Strumporna är på och tröjan knäppt. Hösten är här.

Jag har blivit slö. Bloggslö. Anledningen är att det händer lite för mycket. Det finns en hel del att skriva om. Tror det är därför jag visat min frånvaro i cyberspace. Nu till det viktiga.

Veckan började i söndags då vi åkte med vår församling till en gemenskapsdag. Den innehöll bra undervisning (tror jag, förstod inte så mycket) och den årliga 10 kampen mellan CHC församlingarna här på ön. Jag fick agera muslim på catwalken och Sessan deltog i vattenlek. Det var en rolig dag och vi kan nu lägga till Taichong på listan över besökta städer. På måndagen hade vi begärt ledigt. Vi skulle få följa med Jennifer, en kvinna i 50 års ålder som arbetar som missionär i Egypten, till Danshui. I Danshui finns det en stor YWAM- ”Youth with a mission” bas. Vi åkte kl 06,00 från Jhongli och anlände runt åtta i staden som ligger utanför Taipei. Vi skulle delta på morgonmötet med alla på basen . Redan utanför möts vi av västerlänningar…och när vi kliver in lokalen breder ett hav av blåa ögon ut sig. Ca hundra unga vuxna, de flesta från Amerika men även några tappra själar från bl.a. norden! Jovisst en finsk, en norsk och en svensk representant kunde vi hitta i folkmassan. Dagen fortsatte i en otroligt härlig anda. Vi deltog i ett bibelstudium och åt mat med några på basen. Hela dagen gick jag med ett leende på läpparna. Det finns sån kraft i den kristna gemenskapen och den hade jag saknat lite.

Om man skulle undersöka min hjärna en dag skulle man se att 90% av min tankeverksamhet handlar om framtid. Jag har ungefär 30 olika förslag på de kommande åren. Varje dag dyker det upp nya idéer och jag blir bara oklokare för varje dag. Varför lägger jag tankekraft på framtiden kan man ju fråga sig. Ja om nån kan svara på det är det bara att höra av sig. Lite frustrerande. Vill leva i nuet men hjärnan säger nej.

De andra dagarna denna vecka har fyllts med jobb och åter jobb. På vuxen engelska gruppen samtalade vi om vänskap och om Titanic! Det tyckte dom va roligt! Med barnen pratade vi om Jona i valfiskens buk. Vi tillverkade våra egna fiskar och barnen lekte fiskkrik(ingick inte riktigt i planeringen…)
I torsdags innan vi skulle gå på kvällspasset bad jag och Sessan som vanligt för kvällen. Det har varit väldigt tunt med människor på caféet de senaste veckorna. Vädret har varit dåligt och många har mycket på universitetet. Vi bad därför att det skulle få komma i alla fall några till kvällen. Kl 7 står helt plötsligt 30 pers utanför caféets dörr. Gud har humor. Det var ett gäng engelskstuderande, pratsugna ungdomar och de stannade till stängning! Tack för det
bönesvaret!


Fredagens freetalk var intensivt, är alltid trött i halsen när jag går hem från jobbet. Mycket prat! I lördags skulle vi äntligen få lära oss Decuopage tekniken. Tre av kvinnorna på mitt jobb är utbildade och de tillverkar de mest underbara skapelser! Dessa säljs sedan vidare och tekniken är populär. Den går ut på att man klipper ut saker från servetter, tar det yttersta lagret av pappret och lackar på ett annat föremål. Lägger upp lite resultat på min skapelse!
Efter det begav vi oss till Sharris församling. De skulle nämligen få finbesök från några från YWAM i Danshui. Vi åt middag i en festlokal och sjöng karaoke. Efter middagen åkte vi hem till pastorns hus och drack te. Där fick vi också möjligheten att be för en man som hade det tufft. Det var återigen väldigt skönt att umgås med människor som sysslar med ungefär samma sak som vi.

Nu idag har vi varit i kyrkan. Först möte, sen mat och sen rundpingis! Timmarna efter det fram tills skrivandets stund har varit lugna. Jag har slö tittat på film och har också varit ute och gått en långpromenad. Det var skönt att rensa tankarna lite och ladda batterierna till nästa veckas äventyr.

Man kan inte fly från hösten. Den har nu nått även Taiwan. Å kallt blev det! Runt 20 grader. På nätterna runt 13. Det är ju egentligen inte så farligt. Men när man inte har element eller täta fönster kommer förkylningen som ett brev på posten. Vi ligger med dubbla täcken och huttrar. Vi har köpt bigpack på värmeljus och de sprider i all fall sin visuella värme. Jag gillar temperaturförändringen. Värme i all ära, men det är nått visst med att krypa ihop under en filt och dricka tee utan att svettas ihjäl!

Här kommer lite bilder!

Regntankar

Regn, regn reg. Detta försurade vatten har fallit från himlen hela denna vecka. Vi fångade nog det sista solljuset i lördags. Nu går det mot kallare tider även i detta tropiska land. Låt säga att standard temperatur är runt 20 grader. Inte så farligt kan man tycka. Men lägg sedan på den där fukten som skulle göra alla sommarstuge ägare galna. Den fukt som skapar mögel på 3 röda. Den fukt som gör att min kudde ständigt är blöt. Den fukt som sprider sin odör i vår garderob.
Det har regnat konstant sen i söndags. När jag säger konstant så är inte det bara ett uttryck. Nej det har bosktsavligen regnat konstant, helt utan avbrott. Som ni kanske har hört är det en stor tyfon i filipinerna och den är mycket stark. Det är denna storm som skapar allt detta oväder. Nya rapporter säger nu att den är på väg mot vår ö. Förhoppningsvis åker den åt ett annat håll, om taiwaneserna får välja gärna mot kina. Tragiskt, ingen vänskap där inte. Men vi ska nog klara oss. Måste säga att det på nått sätt är lite mysigt med detta regn. Alla går runt och är trötta och det är accepterat. Man kan kolla på film på dagtid och man kan helt enkelt slappa till rejält. Mina senaste dagar har börjat med att jag sover till 11,45, gör mig lite anständig för personallunchen, äter till 12,30, går sedan upp, försöker läsa lite, somnar på nytt, vaknar runt halv tre. Tar tag i situationen och vaknar inte riktigt förrän runt åtta. Energin håller i sig i nån timme tills den naturliga tröttheten träder i kraft.
Vänner, detta sker BARA vid tyfonregn. Jag lovar.
I morse däremot skedde ett undantag och jag och min vän Yuyen tog oss till en tom löparbana vid universitet och sprang. Det var bara vi där, inte så konsigt med tanke på vädret. Regnet gjorde dock det hela roligare. Vi plaskade runt i vattenpölar och släppte lite på "vuxenpoängs samlandet". Värre var det att komma hem och inse att kläderna nu kommer förbli blöta i några veckor. Resten av dagen var rätt lugn och temat förblev regntröttheten.

Måndagen och tisdagen ägnades åt att försöka fixa vårat visum. Funkade det? Nej, det är klart att det inte gjorde. Sen i maj har jag suttit och ringt och fixat med detta sketna lilla papper. Att det nu än en gång misslyckas var inte så oväntat, mest frustrerande. Vi måste nu göra om vår hälsoundersökning trots att vi gjort en i Sverige. Vi har alla papper rätt, det är bara en liten stämpel från taiwanesiska ambassaden i Sverigen som fattas. Så nu ska det röntags lungor och testas för aids och ett flertal andra sjukdomar. Pengarna rinner iväg...9 månader utan egentlig inkomst är tufft även för den snålaste.

Har under veckan fått uppleva vissa saker som varit så främmande. Så långt bort från min trygghet. Dessa upplevelser har tagit upp största delen av min tankekraft. Litenhet, förvirring och rädsla kan sätta ord på de känslor jag haft under veckan.

Reflektion: I filmer finns det oftast så tydliga uppdelningar mellan gott och ont. Man vet vem skurken är och man vet vem hjälten är. Oftast är det ingen tvivel om vem som tillhör vad. Om inte annat så brukar det alltid framföras väldigt tydligt de sista fem minuterna av filmen. "Tänk om det verkliga livet var som i filmen", den tanken har vi nog alla haft. Här i vårt lilla boende har vi haft den när vi frossat i twilight i alla fall.
I det verkliga livet tycks det inte vara lika enkelt. Vad är gott och vad är ont? Kan vi med säkerhet definera vad som är vad? Kan något som jag ser som gott vara ont för någon annan? Ofta tycks det onda döljas i det godas klädnad, vilket gör det extra svårt. Å i vissa situationer kan vårt mänskliga "jag" inte avgöra vad som är gott och vad som är ont. Den listige läsaren kan förstå att det jag försöker beskriva är ett förekommande problem när man pratar om andlighet. Hur skiljer man på det goda och det onda, när det som gör oss illa, kommer i skepnaden av godhet? Och vad gör man när det goda skrämmer än? Det är svårt. Jag är förvirrad som vanligt.

I helgen ska vi först på lördagsäventyr, sen blir det en resa till en stor konferens och på måndag ska vi till taipei och ett UMU möte. Mycket att se fram emot.

Juste, jag och Sessan har dragit igång ett projekt. En stor konsert på gatan den 25 december ( man firar inte jul här). Skulle vara grymt med ett stort bönestöd så här i starten, men även framöver. Vi känner mycket för den här idén. Vi har upplevt att det inte finns några ekumeniska tillställningar i den här staden. Kyrkorna är små och håller sig för sig själva. Vi vill genom våra kontakter som vi knutit i fem olika kyrkor skapa en ekumenisk lovsångs/julkonsert där julevangeliumet står i fokus. Vi får se om idéen ändras under tidens gång. Men be gärna!
När jag ändå kommer med lite böneömnen...har ett tryck över bröstet och halsen, vet inte vad det är. Antagligen stress eller något liknande. Be gärna att detta ska få försvinna.

De frågade då: Vad ska vi göra för att utföra Guds verk? Jesus svarade: Detta är Guds verk: "att ni tror på Honom som Han har sänt." (joh 6:28-29)

röd nos och salt hår.

Hej hallo. Idag är det lördag och i vanlig ordning var det dags för Ellen och Sessans lördagsäventyr. Den intresserade läsaren frågar nu, vad menas med "lördagsäventyr"? Jo detta är ett begrepp vars betydelse jag nu tydligt ska redogöra.

1. Vi ska på egen hand kasta oss ut i det okända. Alltså utan lokalbefolkare.

2. Äventyret skall passa fattig plånbok.

3. Äventyret skall lära oss något nytt och användbart om detta fjärran land.
4. Äventyret skall givetvis leda till glädje och ny kraft inför veckan.
Dessa punkter jobbar vi efter under veckan och får förhoppningsvis fram ett förslag ( med assistans av vår alldels egna taiwan tourguide Peter)
Denna vecka blev resmålet HAVET. Vi är ju trots allt på en ö och när man bor i en stad som vi gör så är det svårt att föreställa sig att det finns vatten i närheten. Men bara ynka 50 min bort brer havet ut sig med allt vad det innebär. Värt att utforska tänte vi.

Vi gick upp i ottan och packade överlevnadsryggsäcken. En timme senare och efter mycket pekande och chansande satt vi på rätt buss, mot en relativt okänd destination. En knapp timme senare ropar chaffören på främmande språk att vi är framme. Äntligen!

Resten ska jag inte beskriva i detalj. Kan i stora drag säga att vi njöt. Jag var toklycklig och det var underbart vackert! Det var vi, havet och inget land i sikte! Stället vi kommit till bestod av en fiskemarknad, en pir och en megalång strand. Allt skulle såklart utforskas såhär i äventyrsdagar.

Vi avnjöt musslor och åt guava i solen. Värmen var alldels lagom och friska vindar har blåst i våra hår. Efter att ha vandrat på stranden i vattenbrynet för en stund kunde vi inte hålla oss längre. Varmt hav á 30 grader gick inte att motstå. Kläder slängdes av och vi styrde kosan ut i vattnet. Vänner, det taiwanesiska havet är imponerande salt och alldeles underbart. Inga mesiga bräckta vågor. Nej här var det riktiga grejer! Låt säga att det var svårt att avgöra om jag var människa eller sandlåda när jag kom upp...

Eftersom vi inte hade med oss badkläder med oss var det bara till att lufttorka. Det gjorde vi lite för länge och somnade i solen. Därför sitter jag nu här, röd i vanlig ordning men lycklig över den grymma dagen!

Här kommer lite bilder!

hit med stålarna!!

Nu är det hög tid för en uppdatering efter sträng tillsägning av mamma! Skämt åsido, men jag har faktiskt varit lite lat med bloggandet denna vecka.

Ja vad har hänt? Mycket givetvis. Jag ska försöka berätta gobitarna sen sist!


I fredags hängde jag på ett lovsångsband som skulle repa och jag blev helt plötsligt satt som nån slags pianist och lovsångsledare! Hoppsan sa jag då! Jag hjälpte dom lite med ackorden och vi pratade om hur man ska leda lovsång. De var ingen som hade pratat om det innan. Det är kul att få känna att man kan bidra med något och få uppskattning för det. Det var en boost för självförtroendet som varit lite svajigt på sista tiden.

Lördagen spenderades med Sharri, vår underbara vän från USA. Tillsammans tog vi en tripp till tvättstugan och förvandlade tråkgöra till ett lördagsnöje. Jag var dödstrött hela dagen och hade egentligen velat ligga under täcket. Men dagen blev ändå värdefull på sitt sätt. På kvällen åt vi mat med Patricia och en amerikansk tjej som har haft svårt att hitta vänner att umgås med. Hon är rar och spelar valthorn. Ja faktum är att vi hade lite samma bakgrund gällande musiken. Henne kommer vi nog se mer av!

10/10 var det dax att fira taiwans nationaldag! Men inte nog med det, vårat café och dess verksamhet firade också sin födelsedag, hela 11 år!
Detta firades med en stor loppmarknad och en utställning där caféet och secondhand affären visade upp sina alster. Det kom massa folk och stämningen var underbar. Vi hade gått till kyrkan på morgonen och jag la hela dagen i Guds händer. När jag sen står där, mitt i stan bland tempel och scootrar och hör orden
Lead me to the cross
Where Your love poured out
Bring me to my knees
Lord I lay me down
Rid me of myself
I belong to You
Lead me, lead me to the cross
dåna från högtalarna inser jag att Han håller dagen stenhårt i sina händer! En sån enkel grej som en loppis kan ge oss kristna en chans att visa på Guds godhet. Jag vet inte, kanske låter det flummigt. Men att se de handikappade och de utsatta arbeta och stolt visa sina verk var som att få en smygtitt på himmelriket.


I måndags började vi en ny engelskaklass. Vi undervisar på ett fritids på en grundskola. De var ett gäng härliga barn, och vår lektion visade sig vara deras allra första engelskaklass. Det är en utmaning att undervisa barn från grunden vill jag lova, speciellt när man inte har något gemensamt språk... Det blir mycket pekande och gestikulerande! Men de är ju asiater trots allt och lär sig väldigt fort!


Igår på sverigekvällen fick vi inget besök.. Det var lite tråkigt. Ibland kan det komma 20 och ibland ingen, men vi hade det trevligt ändå och vi proppade i oss fruktsallad som var kvällens dessert.

Igår samtalade jag med två av våra medarbetare på caféet. De är två människor med ett tufft förflutet och en tuff framtid framför sig. I söndags hade jag och en av dessa två ett samtal och efter att ha pratat en stund rann tårarna från hennes kinder. Jag frågade lite lätt vilken kyrka hon tillhörde, och fick ett svar jag inte förväntade. Kvinnan började berätta om sitt liv. Ett liv så annorlunda från mitt eget. En familj som inte förstår, ensamhet, besvikelse, ångest. Så en dag sa en vän till henne. Jesus älskar dig. Tre ord från en person som hon då hade otroligt svårt för. Nu strömmade tårarna från kvinnans ansikte ännu mer. Hur kunde Han veta? Jag visste inte att Han såg mig.

Vi pratar en stund och jag leds av Herren, totalt. Här sitter jag med mina knappa 19 år och samtalar med kvinnan som är över 30. Jag har ingen familj som ser ner på mig för att jag bär ett kors om halsen. Jag kan älska vem jag vill och behöver inte oroa mig för mat på bordet. Inte heller behöver jag skämmas över min familjs rötter. Vi är så olika, men i vår brutenhet blir vi systrar.


Igår kom jag in på ett liknande samtal, då med en manlig kollega. Han säger på sin knackiga engelska: I admire you, I wish I was like you. I´m stuck here. I have no wife and I´m turning 45 soon. I want to see the world and learn things. But I can´t go. I will never be able to go. Att tillägga så har denna man råkat ut för något som vi inte riktigt vet vad. Antagligen minnesförslust eller någon hjärnsjukdom.

Tänk om jag var rik. Tänk om min plånbok var en aldrig sinande källa. Tänk om Jesus kunde förvandla monopolpengar till pengar med värde, som han gjorde vattnet till vin. Eller tänk om begreppet pengar inte skulle figurera i vår värld, inte dagligen påminna oss om våra begränsningar, inte krossa vår önskan. Samma kväll satt jag ner med vår underbara Cindy. En sprudlande tjej i 17 års åldern. Hennes dröm är att gå en bibelskola, men i ett sånt utbildningsfokuserat land som Taiwan så är det helt uteslutet och hon kan inte få ekonomiskt stöd från något eller något. Å Gud, om jag bara kunde hjälpa.

Dagen idag började med en ny vana, nämligen att åka till universitet och träna på morgonkvisten med yu-yen och Jing. Det var sjukt gött och vi åt frukost tillsammans. Helt klart ett värdefullt sätt att börja dagen på!

Ikväll när vi kom till caféet möts vi av en massa blåögdingar! En massa västerlänningar alltså.Ett gäng från UMU skulle hålla en konsert i bilverkstan som ligger vägg i vägg med caféet. Det utan vår vetskap och vi blev till en början irriterade. Här hade vi planerat engelskalektion och tagit vår lediga tid till att göra en bra lektion. Dagen till ära så kom det en massa nya barn till gruppen. Antagligen kanske vi gjorde fel genom att ställa in lektionen. Men ni anar inte hur stort det är och hur betydelsefullt det är att få umgås med engelskspråkiga och lyssna till musik som man förtår. Vi tog i alla fall det beslutet och det var det värt. Tänk er en gata, typ järnvägsgatan i Örebro. I en lokal som är öppen ut mot gatan så hörs musik och man ser att det är liv och rörelse i lokalen. Utanför far scootrar och bilar. Konserten gjorde att gatan blev svårframkomlig. En massa scooterförare stannade och lyssnade och folk på gatan kom för att se vad som pågick. Merparten förstod inte vad de sjöng om, men jag vill tro att de upplevde känslan som fanns runtomkring. Efteråt fick jag många härliga samtal med människorna som hade stannat. Efter det blev det häng på caféet och vi avslutade dagen som vi började den, tillsammans med Yu-yen och Jing.

Livet i Taiwan flyter på vänner. Snart kommer syrran och brodern och sen kommer mannen. Jag har det bra ja.

kulturkrock osv.

I onsdags stod kulturkrock på schemat.

Jag och Sessan skulle spendera eftermiddagen med att sakta men säkert försöka röra på oss igen efter sjukan som härjat i vårt hem. Vad passar då bättre än att plaska runt lite i en bassäng!

Redan i omklädningsrummet började förvirringen. Vart låser man in sina saker? Duschar man innan man hoppar i? Tar man med sig handduken in? Ja, som ni hör så var frågorna många och förvirringen stor. En hjälpsam dam pekade åt lämplig färdriktning ( vattnet) och resten listade vi ut själva.

Vad händer nu då, undrar den vakne och pigge bloggläsaren. Jo, på en millisekund har vi hela badhusets blickar på oss. Där står vi, iförda lämplig klädsel..trodde vi. Vi hade tagit på oss två helt vanliga bikinis som i våra ögon inte är för utmanande, mer än att det förvisso inte är så mycket tyg i jämförelse med en våtdräkt. Det kändes lite som om badhuset stannade upp. Alla höll andan och jag ville krypa ner under jorden. Med obekväma steg fortsatte vi att gå genom badhuset. Ännu fler blickar mötte oss och jag ålade mig snabbt ner i vattnet. Efter 10 sekunder hör vi ljudet av en visselpipa och en arg badvakt uppenbarar sig.

-Ni kan inte bada utan badmössa!? ( Detta på kinesiska, men med mycket tydligt kroppsspråk)

Badhuset stod stilla igen och vi fick kravla oss upp på bassängkanten, lagom charmigt. Frustratrionen var stor. Varför kunde ingen tala om detta för oss, antingen i damernas omklädningsrum eller i kassan? Tre viktiga överlevnadsregler som man bör känna till är i alla fall:
1. Man kan inte gå klädd i bikini på ett badhus, nej det måste vara heltäckande badräkt, ja gärna en badklänning.

2. Badmössa är obligatoriskt.

3. Blåa ögon är inte att rekommendera.

Den arga badvakten såg vår modfälldhet och kom med två gula badmössor som alla barn i simskolan måste ha. Snällt av honom men de gula badmössorna minskade inte direkt stirrandet

Vi simmade i 20 min, mer än så klarade inte mitt psyke. Jag glömde berätta om den viktiga detaljen att alla har simglasögon. Vår bassäng fick i samband med att vi klev ner i vattnet ett stort tillskott på män. Män i simglasögon. Jag har aldrig varit med om något liknande. De var överallt, under, bakom, framför och på sidan av oss. Under vattnet, stirrande. Det blev alldeles för obehagligt och jag skämdes. Jag skämdes ihjäl faktiskt. Dels för att situationen var som den var, men framför allt för att jag inte insett detta innan. Klädkoderna här är tydliga med att man inte visar för mycket axlar och bröst. Jag bara antog att det inte kunde gälla på ett badhus. Tabbe från min sida.

Vi höll oss till bubbelpolen resten av våra två timmar på badhuset.

Det dröjer nog ett bra tag innan vi vågar oss dit igen. Å då ska jag komma i våtdräkt, ha svarta kontaktlinser och en badmössa som inte är gul.

Nog om det.

Vi har annars haft en bra vecka. Idag har vi haft knytis med engelskagruppen hemma hos Jean, en härlig kvinna med ett härligt hus! Det fanns mat i alla smaker och former och jag och Sessan fick lära oss att göra traditionell taiwanesisk mat! Vårt bidrag var en fruktsallad och vaniljglass, vilket gick hem totalt! Snart blir det free-talk för min del, och för Sessans del blir det lite vilotid och återhämtning.

Det blev en bra vecka till, tänk va välsignat!

juste mamma, jag ska hoppa bungyjump.

Ses.

sjuker

Vaknar upp rätt utvilad och går med raska steg till kinesiskalektionen. En aning trött läser vi efter fröken och försöker förstå logiken i detta spännande språk.
Som en blixt från en klar himmel försvinner orden och jag ser helt plötsligt ingenting.
Så började min dag och nu sitter jag här i kväll, med en ekande tom mage och x antal piller framför mig.
Vår lilla lägenhet har blivit sjukstuga och toan min boplats.
Uttorkning och bakterier i magen. Usch.

Jag har känt mig som en femåring hela dagen. Krokodiltårar har strömmat ner för mina kinder och jag har bara velat ligga i min egen säng. Med mamma eller pappa på sängkanten. Jag minns den tiden då föräldrarna kunde stanna hemma, ta ledigt från jobbet för att pyssla om sina barn när de låg med magsjuka, halsfluss å sånt. Jag minns att jag njöt av att spendera dagen ensam med en förälder. Man fick dricka cola och äta god mat framför TV:n. Framförallt så fanns det ingen oro, ingen rädsla. Allt skulle bli bra med lite vila och oftast kunde man gå till skolan redan dagen efter.
Idag ville jag inget hellre än att ta mig tillbaka till den tiden.

Som tur är hörde min Far min gråt. Han kom och höll om mig och torkade krokodiltåren från min kind. Kärleksfullt vaggade Han mig till sömns med handen på min panna.

Gud som haver barnen kär.

Nu ska jag sova, väl medicinerad och i vissheten om att jag har en Far, vart jag mig i världen vänder.

vit snickare i djungeln

Den här dagen fötjänar ett eget blogginlägg.


Alarmet ringde kl 07,00 denna morgon. Likt zombies gjorde vi oss i ordning och Sessan åstakom en liten omelett som vi slängde i oss innan avfärd. Klockan 8,00 skulle vi befinna oss på second hand affären, iförda arbetskläder och med en stor vattenreserv. Pliktrogna som vi är befann vi oss på platsen enligt utsatt tid. Snabbt inser vi att den här dagen kommer att utspela sig på kinesiska utan vidare tolkning. Kul..!

Efter en timmes skakig bilfärd rakt ut på landet hamnar vi i vad man kan kalla för djungeln. Vår uppgift för dagen var att hjälpa fattiga med att rusta deras hus inför vintern. Täta fönster, sätta nya myggnät, fixa dörrar, tillverka bord och visa på guds kärlek. Det har varit över 30 grader hela dagen och mitt huvud har snurrat bra många varv... Totalt besökte vi 6 olika "hus", och även fast resultaten inte var vackert för ögat så var det rörande att se vilken betydelse det fick för de fattiga. 12 timmars arbetsdag, på vår lediga dag..nog var det tufft, men den fick ett spännande slut. Eftersom ingen tolkade åt oss så följde vi bara med strömmen och mot slutet av dagen så åker vi tillbaka till det hus där vi började. vi möts av poliser och press.


Det är nämligen staten som bidrar med material till reparationerna och det är dom som bestämmer vilka som ska få hjälp. Nu ville dom kolla att arbetet utförst korrekt.
Vi går fram till huset och möts av självaste borgmästaren! Med sig hade han sin livvakt och en uppsjö av fotografer.

- Här kommer svenskarna! säger en av de pressansvariga, och helt plötsligt hamnar vi i något slags centrum. Fram kommer borgmästaren och tar i hand och tackar för vårt arbete. Mina händer har varit i bättre skick vill jag lova. Det var jord under naglarna och de hade en grå nyans. Jag lyckades få till en nigning och satsade på en djup och förtrogen blick. Vet inte hur det gick, och jag är glad att vi inte har TV här så jag slipper se mig själv, svettig och smutsig i taiwanesiska nyheter.

Helst av allt ville jag och Sessan hem, 12 timmar är trots allt en lång dag speciellt när det är så varmt. Men det fanns ingen tid att dra sig tillbaka. Nej nu väntade en cermoni vid ett tempel där vi skulle få ta emot ett diplom för vår insats. Fotouppställning och ännu ett smutsigt handtag med borgmästaren stod på schemat och vi hade rätt kul åt det hela. Nu vet vi hur det känns för djuren på zoo.


Just nu värker det i samtliga kroppsdelar och jag tvivlar på att jag kommer orka upp till kyrkan imorgon. Kan ju vara skönt med en ledig dag denna vecka...

Här kommer bilder från dagen!

Lägg speciellt märke till bilden från toan där jag inte kunde stå raklång.