Opera och så var tredje ljuset tänt

Glad lucia!

Nu är det varmt här igen och jag har sovit utan täcke i natt. Det var ju väldigt va ostadig temperatur det ska vara i detta landet. Ena dagen huttrar vi med raggsockor på fötterna och andra dagen längtar jag tillbaka till barndomsåren då man bara sprang ut på baksidan och svalkade sig i vattenspridaren. Men det är lite charmigt också, det blir verkligen en helt annorlunda jul trots att tredje ljuset brinner på vårt köksbord och saffransbaket är i ugnen.

Det är spännande att december månad alltid blir fullspäckad. Även fast jag befinner mig på andra sidan jorden så är min tillvaro slående lik samma månad hemma i Sverige. Bortsätt från luciasjungande och snö. Här repas det, slås in paket, planeras, undervisas och jobbas på i full fart inför julen. December är liksom den månad då man klämmer ut det sista av året som gått. Saker ska avslutas och säckar ska knytas ihop. Allt för att vi på morgonen den 1 januari ska kunna sätta upp nya mål och milstolpar.

Min helg har gått under kategorin "saker att minnas". I lördags var det tid för äventyr. Vår kollega och vän tog med oss på en utflykt till en bergsby ca 50 minuter från vår stad. Där fick vi vandra i regnskogs liknande miljö, se bergstoppar möta himlen och lära oss ännu mer om allas vår egen Chiang Kai Sheck. Vi gick i gamla kvarter och åkte tidsmaskin till förflutna tider. Som ett mantra mumlar mina läppar samma mening om och om igen, "Vilket land jag kommit till". Det blev en heldagsutflykt och vi kom hem lagom till läggdax. Men helgen slutar inte här. Nej detta blev verkligen en upplevelsehelg som heter duga. Söndagens timmar spenderades i Taipei med samma skara människor som föregående dag. Vi började dagen med att titta på en stor Kong- fu turnering. Jag fascineras av vilken tydlig tradition och kulur Taiwan och Kina har, å va duktiga de är på att bevara den. Rörelserna är urålderliga men utförs i nya kroppar varje dag. Kong fu är konst. Det är vackert att titta på och den talar om en lång historia. Ung som gammal tävlade i turneringen och trots att vissa hävdar att det är en våldssport så förenar den människor här nere. Det var förvånadsvärt många västerlänningar med och tävlade och många hade sökt sig dit för att titta. Kanske är det för att vi har en lite väl förutbestämd bild av livet som asiat. Äta ris med pinnar, utöva Kong-fu och bära munskydd. Det är mycket mer än så, även fast den förutbestämda bilden stämmer rätt bra...

Efter turneringen for vi till en design marknad där unga människor försöker göra sig en karriär i designvärlden. Kinesisk konst blandas med influenser av modern tid. Inspirerande.

Tidigare i veckan frågade jag och Sessan oss själva, vart bor alla 23 miljoner människor i detta land? Nog för att det är mycket folk överallt, men det är också många stora grönområden. Svaret fick vi när vi vandrade runt på Taipeis gator denna söndagseftermiddag.I Taipei. Va människor det finns i vår värld! Så många hjärtan som slår. Jag kan inte låta bli att nynna lite på Ingmar Olssons låt, "det finns så många sköna människor".

När solen gått ned började vi vandra mot Chiang Kai Scheck memorial hall (som sagt, han är landets stora guru och man får anstränga sig hårt om man inte vill stöta på hans namn under en dag) . Denna plats kan rent utseendemässigt liknas vid himmelskafridens torg i Peking. Fantastiska bygnader som ramar in ett enormt torg. I en av dessa bygnader skulle kvällens programpunkt utspela sig. Vi hade fått biljetter till en traditionell kinesisk opera. Vilken upplevelse!! Vi förstod inte jätte mycket, men tack vare lite texter på engelska kunde vi ta oss fram i handlingen. Detta går inte att likna vid något mina ögon tidigare skådat, eller mina öron hört. Kostymerna är som man föreställt sig, obeskrivliga i färg och form. Musiken spelades på kinesiska intrument och sångarna var mycket skickliga. Att få vara i den här miljön och få ta del av framförandet var något jag kommer minnas länge. Länge.

Nu är det verkligen inte långt kvar tills mina älskade syskon kommer på besök. När dom kommer så känns det lite som om jag är i hamn. Precis efter att de lämnat ön kommer John och Ola på besök, å sen går vi på ledighet i februari och sen i mars åker jag till Thailand. Det är samtligt lite skrämmande att tänka så. Att ta farväl av den här platsen och alla människor kommer bli obeskrivligt tufft. Jag lämnar den här ön i vetskapen om att vissa av de vänskapsband jag knutit här inte går att få med sig hem. Men sånt ska jag inte tänka på nu. Nej nu ska jag leva i nuet som faktiskt är helt fantasiskt.

Nu ska jag väcka Sessan som sover så gott. Det är dags för en ny dag tillsammans med Herren.