Snipp snapp snut så var den sagan slut

Nu påbörjar jag mitt sista blogginlägg från min tid som volontär i världsdelen som förr var så främmande. Tänka sig att den här dagen skulle komma, då det var dags att flyga igen. Checka in bagage, nervöst hålla koll på passet och biljetten. Titta på stora tavlor och gå till rätt gate. Nu är jag där igen. Fast denna gång känns det inte lika oroligt.

Jag sitter och skriver på Koh lanta. Thailands paradis mitt ute i det andamanska havet. Här spenderar jag min sista vecka. Den har hittills fyllts med sol och bad på tomma stränder, snorkling i häftiga rev, elefant trakking i den gröna regnskogen, djupvattens havs fiske i långbåt och så har jag slappnat av och försökt bearbeta den drös av intryck man hinner samla på sig under 9 månader.

På ön är det nästan helt tomt. Vi är verkligen här under lågsäsong. Jag gillar lugnet, men de flesta andra turister jag träffat här klagar över de folktomma stränderna och uteställena. Mycket är igenstängt och lokalbefolkningen tar igen sig efter de intensiva vintermånaderna. Vi är två sällskap som bor på vårt massiva hotell. Känns lite sjukt att ha hela poolen för sig själv. Vi bor i en bungalow, precis vid vattnet. All inclusive är temat på vår vecka och lyxen är näst intill överflödig. Västertoalett och varmvatten känns främmande, men ändå otroligt efterlängtat och bekvämt.

På söndag åker jag till Bangkok med en nattbuss. Där ska jag sedan spendera nästan två dagar för att vänta in det flyg som tar mig till mammas famn.
Så, i ett sista blogginlägg borde man kanske summera lite. Ja, vad lärde jag mig egentligen? Jag gillar att dra slutsatser och analysera allt, men kanske att den stora slutsatsen kommer om 10 år, när jag ser tillbaka och får se frukten av den här resan. Men jag gör ett försök.

Det hela började med att jag åkte iväg för att söka lyckan, och se om man kan lita på den där guden som jag alltid trott på med aldrig riktigt känt. Någon ropade på mig, och gav mig en längtan, en längtan som var starkare än drömutbildningen och cellokarriären. Jag ville testa, jag ville uppleva det som jag hört så många pratat om genom alla år. Jag kände också hur min kunskapsbägare var full. 12 år i skolan hade fyllt mitt ambitiösa jag till bredden och jag kunde inte ta in mer. Jag ville ge ut lite, dela med mig lite för att sedan kunna få fylla på igen. Jag ville gå i livets skola, där det inte finns några prestationskrav eller förväntningar från familj och lärare. Därför åkte jag ut, och självklart, för att ha kul.
Taiwan blev verkligen en skola, fast ja, jag blev inte elev denna gång utan lärare. Jag gick från risbergskas skolbänkar till lärarposition. Engelska, musik och bibel skulle jag nu helt plötsligt dela min kunskap om.

Du är för ung.

Orden blev signumet för första veckorna, något som Herren snabbt omvandlade till min fördel. Ja, som jag har haft användning för min unga ålder i mitt arbete med ungdomarna!
På caféet lärde jag mig språket som jag nu älskar och ska fortsätta plugga när jag kommer hem. Jag fick möta så ofantliga mängder människor. Personalen på caféet som öppnade upp sina liv så jag fick titta in, hjälpa och förundras. Soldaterna som kom varje vecka och alla slipades till unika pärlor. Kvinnoengelska gruppen med spådamen, reseguiden och de många hemmafruarna. Tillsammans spelade vi mahjong, pratade om världen och så lärde de känna vår Far. Fredagsgänget som alltid kom med sin glädje och friska fläkt. De amerikanska missionärerna Chris, Brenda och Robert som underhöll oss med sin Caleforniska stil. Och vår barngrupp på fredagskvällen, och de härliga föräldrarna som vecka efter vecka dök upp med sina småttingar. Tillsammans pratade vi om Jonah, David och några fler hjältar från gamla testamentet. Vi läste också om allas vår egen Donald Duck med vänner och lärde oss färger och frukter. Lördagsäventyren med en galen prinsessa som lärde oss båda så mycket om ”den vackra ön”. Söndagarna tillsammans med den lilla församlingen i Pinghjen. Härliga ungdomar och fin gemenskap med medlemmarna och kvalitetstid med vårt taiwanesiska adoptivbarn Wayen, killen med stor K som jag i skrivandets stund kan fälla en tår av saknad för. Måndagsbarnen på fritidset i de ruffiga lokalerna nära caféet. Barn som lärde oss mer kinesiska än vad vi lärde dem engelska… Vi sjöng, lärde oss det engelska alfabetet och dess kluriga figurer. Vi busade och fick upp värmen i det kyliga vädret. Vår kvinnoengelska grupp i kyrkan med 20 stycken alldeles för osysselsatta hemmafruar. Oj som vi skrattade under 6 månader. Vi läste Anne på grönkulla och pratade om vänskap och underverk. Vi åt massor av mat tillsammans och åkte hem till varandra för att dricka oolong tee. Utöver allt detta levde jag ett rätt så normalt liv, träffade en hel massa vänner, gick till tvättstugan, lagade mat med kackerlackorna, och kollade på scrubs. Men så fick jag också lära känna Princesse Blanche Ona, denna mycket fantastiska kvinna, som tog sig an mig, en vilsen liten flicka som trodde att hon visste mer om livet än vad hon gjorde. Tillsammans gick vi igenom mer än vad man jag någonsin kunnat ana. Vi hade en tuff start, ja, vi blev ju egentligen bara ihop slängda med varandra: Här är tjejen du ska bo med, okej, hej.
Men vi fick verkligen uppleva bönens kraft. Så fort vi blev irriterade eller vi var trötta på varandras konstanta sällskap försökte vi sätta oss ned och be, och resultatet blev en relation som ger mig otroligt mycket. Vi fick stötta varandra och bära varandras bördor och glädjestunder.

En mängd hembesök hann vi med också. Människor som aldrig sett blåa ögon förut och som inte kan ett ord engelska. Människor som bor långt ute i ingenstans. Vi har fått snickra på fattigas hus, täta fönster, fixa myggnät och gå på stora fält och plocka favoritgrönsakerna.
När tiden i Taiwan började ta slut tog något annat vid. Äventyret tog en annan vändning och jag kunde inte se det då, men det fanns en stor mening i denna vändpunkt. Prinsessan åkte hem och jag fick ett erbjudande att åka till Songkhla. Den lilla staden i sydligaste thailand, mellan havet och en stor sjö ligger den lilla staden med stort hjärta. En muslimsk buddisk slöja ligger över staden och bredvid ett tempel och på lagom avstånd från minareternas böneuppläsande låg mitt nya hem. Songkhla church. En tuffare start kan man knappt få, allt som jag byggt upp i mitt trygga Taiwan rycktes nu undan mig och jag fick stå på darriga ben inför en främmande plats. Men efter några veckor fann jag min plats i den underbara församlingen. Dagarna fylldes med jobb på Somerset international school tillsammans med några sköna filippiner, engelsmän och afrikaner. Skratten har varit många och min klass på 10 barn har försett mig med kramar och kärlek, då det thailändska kulturen inte riktigt gett mig med det. På kvällarna har jag spelat cello med min elev Peter, som mot slutet blev allt för upptagen för att öva och inte riktigt uppfyllde sina krav som elev…

Jag har haft en bibelstudiegrupp, en kör på lördagar och allmät umgåtts med ungdomarna och de människor som dagligen kommer till kyrkan. Jag har varit på äventyr, gått på marknader, tränat en massa, lärt mig laga thaimat och spenderat tid med min thailändska väninna Lily. Vi har hjälpt till i de översvämmade delarna av thailand och förberett oss på tsunami, något som tack och lov aldrig inträffade. Jag har också varit en del av lovsångsbandet, sjungit på thai och följt med pastorn och hans fru på evangelisations uppdrag ute i grannbyar.
Nu sitter jag på Bangkoks flygplats. Trött och utsliten efter två nätter utan sömn. I natt har jag legat och sovit på ett golv på flygplatsen. Innanför flygplatsens väggar råder kyla och mina shortsklädda ben har tagit en blå lila färg. Om några timmar går mitt plan, sen väntar en lååång resa, med ännu en väntetid i Berlin. Har rest i två dagar nu och det thailändska ”public transportation” systemet är ju något i särklass med sina enorma förseningar och komplikationer. Men snart så står jag på svensk mark igen!

Nu är det dags att avsluta. Mitt sista blogginlägg.

Underbara människor, fantastiska vänner. Tack för ert läsande av min blogg, stöd och uppmuntran har gett mig så mycket ny energi och kampglöd.
Ellen Hemström checkar nu ut.
Taiwan 31/8-28/2 2010-11 Thailand 28/2-31-5 2011
Nu ses vi i Sverige!

Avsky för avsked

Avsked. Band klipps. Löften om att vi ses snart igen kan jag tyvärr inte ge. Platser, som inte kan fångas på bild lagras nu i minnesbanken. Inom mig vet jag vad mitt öga har sett, men kanske att jag aldrig kommer kunna förklara exakt vad.

Jag kan inte se mina älskade skolbarn i ögonen, det gör så ont. Mina små vänner som jag har fått dela tre månader med. Å ungdomarna som jag har fått vägleda och ge tips på vägen till, hur säger man hej då till dom?
Det är med sorg i hjärtat jag går in i denna avslutandets tid ännu en gång. Jag påminns om tårarna i taiwan, om ärren som finns kvar från uppbrottet där. Jag är nog lite rädd för att gå igenom samma sak igen.

Värst kommer det bli med Carita. Min första bästa vän här i det främmande landet. Hon är fyra år. Men lär mig om livet. Tillsammans lägger vi dinosariepussel, leker med gosdjur, viker pappersloppor och leker mamma och bebis. Jag njuter lika mycket av att leka som hon. Jag kan sitta i timmar och leka i legovärlden. Fantasin flödar och tillsammans målar vi upp en miljö att leka i. På morgonen på väg till skolan sitter hon alltid i mitt knä och rotar i min väska. Vi luktar på mina lepsyl och allt som går att lukta på i min väska. På kvällarna knaprar vi salta pumpafrön och busar i kyrkan. Nu hör jag henne utanför dörren. Det är dags för henne att sova. Jag hör hennes små nätta steg nedför trappan.
Hon är en tjej som säger precis vad hon tänker. När jag var hos frisören här om dagen frågade hon mig på sin thai- barn- engelska: Why do you look like rapunsel like that? Och senare samma dag la hon sin hand i min frågade: Why are you so big like that? Jag förklarade att i sverige är vi lite längre och större än i thailand. Sen spann vi vidare på jättar, isbjörnar och snökojor, och så var vi tillbaka till fantasins värld. Nu ska vi snart skiljas. Jag har köpt väldoftande lepsyl, pumpafrön och framkallat ett kort på oss som hej då present. Hon är fyra och jag är 20 å kanske är det hennes små fötter som kommer lämna störst avtryck i mitt hjärta. Hon har varit min trygghet när det thailändska livet åkt berg och dal bana. Hennes kramar har gett mig ny kampglöd och motivation när krafterna varit slut.Carita betyder kärlek, och det har hon verkligen gett mig.

Om ett tag åker jag iväg för att avsluta min tid som volontär med lite semester. När exakt jag kommer hem till sverige spelar egentligen ingen roll. Det är nån gång snart helt enkelt. Väskan min är mer än proppfull och taiwan ska nu samsas med resultatet av tre månaders billighet. Ja, att detta landet är för billigt för den lätt shopping galne volontären det är en sak som är säker.

I veckan har jag varit på flera äventyr. Jag har paddlat kanot i regnskogen. Denna upplevelsen hamnar under kategorin "coola upplevelser". Vi paddlade i strömt vatten nedför forsar. Efter två timmar blev vi upphämtade med jeep och sen åkte vi slänggunga nedfrån en brant bergsluttning. Där badade vi i vattenfall och njöt av gratis massage från självaste naturen. Idag har vi varit på expedition på ett berg. Vi gav oss bara ut mitt ut i ingenstans för att se vad som händer när man släpper karta och kontrollbehov. Efter tre timmars vandring kom vi ut mitt på Zoo området, ja jämte tigerburar och säluppvisningar krånglar vi oss ut ur den täta skogen. Vi tog ordet "planka" till en ny nivå. Efter det liftade vi tillbaka till ursprungsplatsen där vi hade vår scooter. Där väntade regnet på oss och när vi anlände hem var vi trötta och blöta.
Ikväll har vi övat inför ett bröllop som hålls på lördag. Det blir roligt.

Ja, även denna bloggen går mot sitt slut. Men några fler inlägg blir det nog innan denna adress försvinner från cyberspace. Jag skulle tycka det var hemskt kul och ni som läst här lite då och då lämnade en liten kommentar om vem han/hon är. Skulle vara roligt att veta, det har nämligen betytt så mycket för mig!
Nu lider det mot natt.

Hej så länge!

tankar från en madrass

Ligger på min lilla madrass och väntar på att bröllopet ska börja.
Ja, idag är det bröllop i kyrkan. Jag naiomi och ola har bakat bröllopstårta. Det har varit ett heltidsprojekt och prestationskraven har höjts för varje dag. Alla väntar nu spänt på den västerländska kakan. Hur många våningar är den frågade någon idag, personen ifråga såg lite besviken ut när han fick till svar, att den inte har några våningar. Men vi är nöjda och den står nu och gottar till sig under AC:n ( den är för stor för kylen)

Jag har varit i malaysia sen mitt senaste blogginlägg. Ännu en visumresa och fler färgglada stämplar smyckar nu mitt pass. Fenomenet visum har efter 9 månader blivit lite av en livsstil och det är med flinka händer jag fyller i alla formulär och papper. På den thailändksa ambassaden träffade jag en taiwanes och mitt hjärta tog ett språng. Genast började vi prata kinesiska och och jag blev presenterad för hans vänner som : hon är från Jhongli. Kände mig stolt och lycklig i hjärtat över att få träffa folket jag älskar igen. Samtalar med mina taiwaneser på skype en hel del, försöker hålla upp kinesiskan så gott det går så att jag är väl förberedd när mina kinesiska studier drar igång till hösten.
I malaysia var vi turister och vi gick i shorts och linne. Det var befriande och svalt. Skönt att slippa den uppdragna klädkoden för några dagar.

Om en vecka får jag finbesök och sen åker jag på lite semester till en thailändsk ö. Det ska bli så härligt, och ett gött avslut på min tid som volontär. Allting har ett slut och så även detta äventyr. Kan inte fatta att jag snart går på örebros gator igen. Äter hemlagad mat istället för gatumat och åker lila bussar istället för TukTuk och moppe.
Är jätte nervös för hemkomsten. vet inte hur jag kommer reagera. Har anpassat mig klart nu, tänker inte på alla regler och artighetsgrejer längre, jag har hittat min inre asiat och detta är min kultur nu. Att komma hem kommer bli likväl en kulturanpassing. Hitta tillbaka till tempot och till den svenska sociala atmosfären. Så mycket jag måste fixa när jag kommer hem. Hur börjar man att packa upp nio månaders liv? Allt ska nu samsas i min bokhylla. Kulla Gulla böcker kommer att blandas med en del taiwan och en del thailand. Det kommer inte bli lätt.
Äsch, nu gör jag det igen. Lever i framtiden istället för i nuet. Måste ta tag i stunden. Ta på mig en bröllopsklänning och göra mig redo för vigsel. Inte min dock. Men min thailändska syster och hennes indonesiska make. Det kommer bli vackert.

En glad påsk, trots saknaden av lösgodis.

Glad påsk!
Ja en glad påsk blev det! En lång långfredag spenderades i fasta och i härlig gemenskap på kyrkans aktivitets center. Där sov jag också mitt livs värsta natt. Det var galet varmt och myggen åt mig levande. Lördagen spenderades bland annat i en van, då vi åkte runt i staden för att be för alla gator. Bilturen avslutades på ett berg, med utsikt över Songkhla. Där bad man för invånarna och för säkerhet i dessa svåra tider av korruption och naturkatastrofer. Det blev en fin dag! Söndagen började kl 04:15. Då vi begav oss till stranden. Där väntade julotta, fast påskotta med alla församlingarna i staden och från grannstaden. Massa människor kom. Vi satt på sopsäckar i sanden och sjöng thailändska sånger. Det var en fin känsla att sitta där. Samtidigt som vi läste om Jesu uppståndelse gick solen upp framför mina ögon. När solen stigit upp tillräckligt drog jag och mina volonärkollegor igång lekar. Vi sjöng en sång med rörelser och lekte laglekar. Det blev mycket lyckat och våra samarbetsövningar fick större betydele än vad vi kunnat ana. Folk var så positiva efteråt då det alltid varit en slags rivalitet kyrkorna emellan. Nu fick de knyta kontakter och arbeta i team. Härligt att se! När klockan var strax efter sju var vi klara. Då hade det också hunnits med äggjakt i sanden och städning av platsen. Nu väntade frukost och vila innan kyrkdagen i vanlig ordning fortsatte. Jag sov gott den natten. Utmattad, men fylld av påskens budskap!

Igår var vi och simmade, först på ett hotell där man kan hyra in sig på poolområdet, och sen på en millitärbas där man kan simma längre sträckor. En thailändsk flicka som inte kunde simma gav mig flera nära döden upplevelser då hon med starka händer klängde sig fast vid mig när varken hon eller jag bottnade. Sjukt läskigt. Att ha ansvar för barn på djupt vatten är inget jag vill göra om. Vattnet i simbassängen bestod av en rad olika kemikalier, och när jag vaknade upp dagen efter var det en förskräcklig syn som mötte mig i spegeln. Svullet är förnamnet. Att jag redan försovit mig en aning gjorde inte saken bättre. Det var bara att springa ner och lägga handduk med kallt vatten på, kleta in mig i babypowder och sätta mig på tuktuken till skolan. Barnen skrattade åt mig. Men det gjorde inget, för min dag var påväg att nå sin höjdpunkt. Till skolan kommer ett nytt barn. Han är en ny elev i min klass. Han heter Ricky. Ricky är halv svensk halv thai. Mitt hjärta grät av lycka en kort stund, tills jag efter mitt samtal med hans mamma får reda på att han aldrig varit i sverige, och inte kan ett ord svenska. Min besvikelse var stor, men jag valde att fokusera på det faktum att han ser ut som en svensk, i en asiatisk kropp. I den spännande kampen mellan missionärsbarn och oljebarn står det numera 4-2 till oljebarnen. Men enligt rykten ska det komma fler MB till hösten!

Idag har jag haft min bibelklass. Det gick bra. 9 personer kom och det var kul! Ikväll väntar en cellolektion med min elev. Jag är lite besviken på hans omotivation. Han brukar nämligen ha jättelätt för att lära sig, vilket resluterar i noll tålamod nu när han får kämpa lite. Hoppas dock på hans löfte om en "ny-start" denna vecka.

Tiden går så fort så fort. Snart bjuds det till ännu ett bröllop här i kyrkan. då ska vi sjunga svensk folkmusik och så lite högtravande opera från min engelska kollega. Det blir fint.

Mitt rum luktar tigerbalsam ( min nya drog) och jag och min engelskinna ska sova. God natt!

människofiskare

Jag har fått sällskap. Den engelska volontären är här. Hon heter Naomi och är operasångerska. Hon är så där engelsk som bara engelska människor kan vara. Att jag nu har en brittisk dialekt är något att konstatera. Hon ska stanna här i sex veckor. Även hennes vistelse fick en speciell start. Hennes syfte med att komma hit är att undervisa på den internationella skolan och inte göra en massa kyrkarbete. Men skolan har haft lov nu i en och en halv vecka, så hon har fått följa mina steg denna vecka. Mycket nytt för henne då hon växt upp i ett kristet hem, men aldrig riktigt gjort tron till sin egen. Så hennes tusen frågor har jag försökt besvara den senaste veckan. Tror att det verkligen finns en plan med det. Mer om det senare.

Min vecka har dels fyllts med engelskaundervisning med sommarlovsbarnen och cellolektion med en trött och uppgiven elev. Men framförallt har jag denna veckan tillsammans med pastorsfamiljen åkt ut på äventyr på landsbygden. Första dagen åkte vi till pastorns barndomsby. Där kollade vi på gummifarmar och drack färsk kokosjuice. Efter en lång förmiddag slår vi oss ned på en terass för att skydda oss från den thailändska solen. Där sitter vi tillsammans med tre syskon. Två tjejer och en kille. Vi samtalar och skrattar. Efter en stund leds samtalet in på tro och språket byts från engelska till thai. Min uppgift när någon evangeliserar, alltså berättar om Gud blir att vara bönevakt. Efter ett långt samtal vill de tre syskonen ta emot Jesus. Vi ber och utbyter nummer och ger förslag på kyrkor att gå med i. Biblar delas ut och vi lämnar de tre senare på eftermiddagen. I all sin enkelhet tog de emot Jesus. Självklart är det en lång väg kvar från det, men bara det att det tog första steget är värt ett HURRA!

Dag två gick i samma anda. Vi åkte ut på landsbygden. Syftet denna gången var att besöka en man som hade haft en obehaglig dröm. Han var rädd och ville ha förbön. Som tur är vill pastorn att när jag ber för andra så ska jag använda svenska och inte på engelska. Han säger att han ändå inte förstår, och behöver inte förstå heller för den delen. Skönt att få be på sitt eget språk, brukar annars bli rätt mycket engelska. Runt mannens hus bodde det lite släktingar. Vi började med att besöka ett gammalt par . När pastorn klev in genom dörren sprack de upp i ett leende. Antagligen hade någon talat med dom om jesus när de var yngre, men de hade väl inte riktigt nappat då. Nu flera år senare hade det lilla fröet som planterats när de var yngre växt upp och de var redo. De törstade efter Gud och de var så tacksamma att någon kommit ut till dem. Efter det gick vi vidare för att plocka kokosnötter. Dit kom tre unga kvinnor. Även dom ville höra vem Gud är och vad det innebär att vara Guds barn. Jag agerade bönevakt igen och när vi lämnar platsen har sex personer tagit emot det glada budskapet i sina hjärtan. Pastorns fru har ett engelskt favorit uttryck som hon ofta säger. " Praise God" ( thai engelska " plejs got). Orden kom ur hennes mun många gånger den dagen Jag kan bara instämma.

Efter den härliga upplevelsen åkte vi till en till en annan stad. Där bor många av kyrkbesökarna i vår församling. Det är 5 mil från kyrkan och de åker i karavan till kyrkan varje söndag. En mycket drivande kvinna har genom sin populära aerobicsklass värvat närmare 200 människor till att bli kristna. För tillfället har de ingen kyrkolokal, men marken är köpt och de hoppas på att få tillräckligt med pengar snart för att sätta igång med bygget. Pengarna till marken samlade de ihop genom att sälja sina begagnade tillhörigheter på en marknad. Fram tills att kyrkan står klar nöjer de sig med att hålla möten i en bensinstation. Jag förundras och deras passion är svår att inte bli smittad av. Jag sitter där på golvet i den lilla bensinstationen med en bebis i famnen. Hon är nyfödd och har fått namnet Hosianna. Vi sitter där och ber för nykristna och för de kvinnor som har ansvaret för församlingen. Jag imponeras. Där sitter det en mamma med tre barn, hennes man gick bort i aids och hon själv var smittad men Gud har helat henne och ingen av hennes tre barn bär på smittan. ( Bilden nedan är altartavlan i bensinstationen)

Dessa två intensiva dagar har fyllt mig med både hopp och förtvivlan. Det känns som om jag varit tillbaka på Jesu tid, när människor med enkla medel sa ja till ett liv med Jesus. Jesus sa bara: Följ mig. Och de lämnade sina gamla liv och slog följe med Honom. De behöver honom här, de behöver Gud. Jag är så lycklig över det och den kvällen somnade jag med ett leende på läpparna. Dock har jag haft svårt att berätta om de två fantasiska dagarna för mina svenska vänner. En vän från taiwan ringde mig här om dagen. Han är en mycket duktig evangelist och när han fick höra detta jublade han högt och delade min glädje. Han frågade mig, åh, hur många har du berättat för? Förstår att du suttit i telefonen hem till sverige hela dagen. Jag blev tyst. varför är det så svårt. Varför skäms jag för att prata om vad Gud gör i människors liv? Det är så mycket enklare här brukar jag tänka, nästan som att jag flyr det tuffare kristna klimatet hemma i sverige. Religion är så accepterat här, och det trots att landet inte alls har nån kristen grund what so ever. Men här kan man fritt leva ut sin tro, inga tillstånd behövs. Vill man be för de sjuka, ja då går man till sjukhuset, vill man predika på stranden ja då gör man det. Kanske är det inte så svårt som jag föreställer mig hemma i Sverige. Jag är nog mest bara feg.

Jag har bett att gud ska ge mig kunskap och hjälp i detta och han har definitivt svarat mig när han sände Naomi hit. Hon är så västerländsk man kan bli och att hjälpa henne är svårt. Dock så får hon så konkret se guds närvaro här vilket underlättar och hon har också bett mig att lära henne mer om Gud. Så det har kommit från henne mer. Det är spännande att få prata med någon som är mer lik mig i kultur om Gud. Det är svårare. Så sjukt mycket svårare.

Nu har jag precis kommit hem från gymet. Trött idag. Är lite halvt uttorkad, har varit så varmt de senaste dagarna och sena nätter har satt sina spår. Ska snart gå ner på min tredje thai-matlganingskurs. En vän lär mig att laga thaimat korrekt och traditionellt. Det är kul. Hon lär mig viktiga kunskaper som man måste kunna för att bli en god hustru. Det är väldigt viktigt att man kan skära en lime på rätt sätt, annars blir man aldrig gift säger hon. Hon är charmig och det blir underhållande stunder i köket.

Veckan som ligger framför mig blir nog rätt full. Skolan drar igång och jag har en del att göra här i kyrkan. I helgen blir det stort påskfirande på strandet och ett miniläger ute på kyrkans aktivitetscenter under fredagsnatten. Alla helger innan jag kommer hem är nu planerade. Tiden kommer gå fort. Hemma väntar en egen lägenhet och ett minst lika spännande liv. Jag tror jag längtar.

what a difference a friend makes

Jag är som vanligt seg på att skriva, någonstans tror jag att det blir bättre av att skjuta upp uppdateringarna, tvärtom, nu har jag massor av saker att skriva om! Jag börjar väl med regnet. Det evinnerliga regnet och dess konsekvenser. Jag väljer att ta upp bristande internetuppkoppling som den värsta konsekvensen, och låter den prioriteringen tala för sig själv. Översvämningar i de flesta grannprovinser och förödelsen är stor. Songkhla har klarat sig bra, blött har det varit, och jag har haft russintår i två veckor, men några större översvämningar har vi inte haft. Församligen har dock stöttat en av de mest drabbade områderna, vi packade matpåsar, nudlar, makrill på burk, myggmedel och vatten. 510 påsar tror jag att det blev. Kyrkans van packades full och Pastorn och den andra stepoutaren tog sig iväg i skyfallet och nådde en stad där båten blivit det nya färdmedlet. Vattenmassorna sprider sjukdomar och smutsen är ett faktum. Matpåsarna uppskattades och mottogs med glädje! Jag njöt av att få göra någon konkret hjälpinsats, jobba under stress och ta i lite!

Nu har det varit regnfritt i två dagar och solen har spridit glädje med sin närvaro. Ja en liten regnbåge mötte till och med mitt öga här om dagen! Min helg var härlig, fredagen avslutades med fin kvällsandakt och mat med Peter och Prang i den thailändska natten. På lördagen var jag tyvärr tvungen att besöka sjukhuset. Har haft en eländig hosta i två veckor och den ville inte ge sig. Jag begav mig därför tillsammans med Lilly till sjukhuset. Inte vilket sjukhus som helst..min försäkring förser med högklass och livepianist i foajén. Värt att nämna är att jag röntagade mina lungor fjärde gången sen jag lämnade Sverige, det är en bedrift tycker jag!

Efter några timmar kunde jag lämna sjukhuset med en fin liten påse fylld med diverse medikamenter som jag nu knaprar morgon middag och kväll. Efter sjukhusandet levde jag och Lilly loppan i Hat yia, vi köpte skor och gick på marknad. Det var trevligt och äntligen har ensamheten släppt! jag har hittat en fin vän i denna 29 åriga pastorsdotter. Hon delar med sig att sitt liv och vi diskuterar allt mellan himmel och jord. Hon har liksom jag lätt till skratt och gillar att ta dagen som den kommer. Vilket bönesvar!

I söndags var jag dåsig av alla tabletter och deltog inte i lovsångsbandet, var skönt att sitta och lyssna och ta det lite lugnt. Hade i torsdags ett samtal med pastorn och med min handledare. De frågade mig vad jag tyckte om deras församling och jag tog tillfället i akt och svarade ärligt. Jag berättade öppet vad jag upplevt och vad jag tyckte man kunde jobba på. Spänt väntade jag på deras reaktion. Pastorn brast ut i ett leende. Tack! sa han. Vilken uppmuntran och vilka bra åsikter. Det där ska vi ta och ändra på direkt. I fedags på aftonbönen och på söndagens gudstjänst ändrade det på det jag kommenterat (främst handlade det om lovsång och tillbedjan ) och jag hade också tillfället att leda lovsångskören. Uppmuntrande att mina åsikter och tankar kunde gå hem i denna annars rätt hirarkiska församling. Jag har tidigt gått ut med min ärliga attityd och trots thailändarnas försiktighet och rädsla för att säga vad de tycker så har min attityd tydligen gått hem.

Efter söndagens gudstjänst begavs sig kvinnorna i församlingen till ett statligt sjukhus. Vi drog med oss flyers och åkte iväg i en fullproppad van. Som jag skrev innan så gillar jag att göra konkreta "outrech" grejer. Detta var en sån grej. Vi gick runt på det stora sjukhuset, pratade med människor, bad för sjuka och delade ut flyers om kristen tro. Det var fantastiskt! Som ni ser på bilden så läste till och med muslimerna våra flyers! Människor tog emot det kristna budskapet mitt på sängkanten, så okomplicerat och så enkelt. Människor utan hopp satte sin tro till bönens kraft, det var fint att se och gött att få vara med och lägga händerna på sjuka.

Efter denna fullspäckade eftermiddag samlade vi ihop de sista krafterna och åkte iväg till en vattenmarknad. Människor kommer dit i båtar och säljer mat och snacks. På marknaden gick det runt elefanter och thailändarna gick i traditionella kläder. Jag åkte tidsmaskin till forna dagar och fick se en annan sida av Thailand. Tre vänner följde med och jag fick skratta så att magen gjorde ont, vilken lycka!

Igår (måndag) vaknade jag av att solen brände i mitt ansikte. På en sekund var badväskan packad och solkrämen påkletad ( inte tillräckligt dock...) Min vän Lilly har en dröm om att lära sig simma. Jag var inte sen med att anmäla mig som lärare! Vi begav oss till ett hotel med pool och hyrde in oss på poolområdet. Vi var ensamma på hela stället ( inga thailändare går ut förrän 16 när det är soligt ute) . Lilly är inte som alla andra asiater, hon vill bli brun liksom jag! Vi simmade i flera timmar och hon lärde sig fort! Jag är dock totalbränd och har en härlig solbränna efter min mycket påklädda badklädsel. Dagen avslutades med aerobics och några varv på löparbanan.

I skrivandets stund är det tisdag och jag har precis kommit hem från gymet. Idag har jag haft premiär för min bibelstudie grupp, åtta personer kom! Jätte kul och jag hoppas att det kan få fortsätta komma nya människor dit. Jag lovade vid ett svag tillfälle att jag ska göra bibelläsning kul, om någon sitter inne på en massa idéer hur jag kan hålla mitt löfte är det bara att höra av sig!

På grund av brännskador och trötthet ska jag snart gå och lägga mig. Är nöjd med livet. Glädjer mig åt det lilla och mitt hjärta ler åt Herrens välsignelse över min tid här. Han har allt i sin hand. Både bra och dåliga dagar.

nu börjar krafterna ta slut och hemlängtan ta vid.

Jag börjar bli trött. På ett positivt sätt. Livet som volontär är speciellt. Ett konstant givande, ständigt vara böjlig och anpassande för kultur och seder. Outtröttligt komma upp med kreativa idéer, vara med och förändra, bygga upp och forma. Prova mat som man inte trodde fanns, konstant ha diarré och sitta oförstående under långa samtal på främmande språk. Att kommunicera med händer, att peka för att ta sig fram och framförallt vara uttittad 24 timmar om dygnet tar på krafterna.
Allt detta hade sin charm, och har fortfarande sin underbara kraft , dragningskraft och lockelse. Men nu 7-8 månader senare börjar jag känna mig färdig. Redo att komma hem, bli förstådd, gå på stan utan att vara speciell, äta hemlagad mat, prata svenska och vara en i mängden. Åka i högertrafik och ha bilbälte. Duscha varmt och använda en vanlig toalett.
Livet här har varit underbart, ja det har varit över alla förväntningar. Och jag är säker på att jag efter nån månad i Sverige kommer vilja åka tillbaka. Har redan allt för många planer och erbjudanden i utlandet som väntar på att uppfyllas. Men behöver verkligen komma hem och fylla på med lite mer energi först.
Det är två månader kvar innan jag har planerat att återvända hem. Stannar nog så länge det känns hållbart, blir hemlängtan för stor så kanske jag åker tidigare, ingen biljett är bokad, så jag är rätt fri att göra vad jag vill. När jag kommer hem väntar jobb och vardag. Det är skrämmande, vad har förändrats? Vilka vänner finns kvar och vilket sammanhang ska jag komma in i? En av anledningarna till att jag stannar, Sverige lockar men skrämmer också med sin vardag.

Jag har också hunnit med att besöka Malaysia sen mitt senaste blogginlägg. Jag åkte dit med två andra tjejer. Det var mycket trevligt och det var kul att se ännu ett land. Penang kryllade av utlänningar. Får nästan en liten klump i magen när de är så många. Är inte riktigt van att se så många ickeasiatiska människor.

Syftet med resan var att fixa visum. Och prisa Gud, det gick igenom! Första gången sen i september så gick mitt visum igenom och allt gick utan minsta hinder. Lyckan var total efteråt. Nu är mitt pass välstämplat och sidorna börjar fyllas. Det är en härlig syn.

Idag har jag varit på skolresa till Songkhla Zoo med hela Somerset School. Barn högt och lågt! En mycket härlig dag. Jag har haft barn på mina axlar och glassiga händer har hållit i mina. Barnen är underbara och de har spännande historier. De flesta är ”mixade” mellan Asien och västvärlden och ur deras munnar kommer språk från hela världen. Lärorik miljö att vistas i.

Nu ska jag snart kila ner på fredagsbön. Då sjunger vi gamla thailändska läsarsånger och ber för allt mellan himmel och jord. Det brukar vara rätt trevligt.
Imorgon vankas det jazzkonsert på nått hotell. Mycket ska man då vara med om!
Mitt thailändska namn är för övrigt Dao, ดาว . De yngre tjejerna som jag umgåtts med i församlingen gav mig detta namn första dagen. P´dao kallar dom mig, det betyder stjärna.

thaitime- no time

Nu har det gått så många dagar att det är dags för ännu en beskrivning av tillvaron här i bloggen.

Mina dagar fylls med både det ena och det andra. Mitt arbete på Somerset international school är den enda arbetsuppgift som är beständig, och den enda som inte följer "thaitime".
Ja, jag ska nu stanna upp och förklara detta ökända begrepp "thaitime".
- Thaitime är ingen time. Thaitime är när man bestämmer en tid, men inte följer den. Exempel från verkligheten, morgonbönen börjar kl 06,00. Pastorn kommer 06,30. Min celloelev har lektion kl 16, kl 19 drar vi igång. Exemplen kan göras många. Men jag väljer att stanna här. Tror att ni utifrån dessa två exemlpen kan förstå och känna av den frustration som ligger gömd i detta uttryck. Speciellt kanske om man är svensk och har punktlighet som motto.
Alltså, förmiddagarna spenderas på skolan, reserande tiden av dagen fylls med väntan på elev, promenader till havet, lite handling av mat, lite sightseeing och ensamhet. Ja, jag är ju här själv så det är ju egentligen inte så konstigt. Men det är bara lite ovant. I taiwan hade vi folk som knackade på dörren nästan varje dag, och på caféet knöt vi dagligen nya vänskapsband och folk tog med oss på allt möjligt. Här är seden en annan och det är bara för mig att rätta mig in i ledet och följa efter. Så att jag får spendera mycket tid själv står alltså klart. Min bön och förhoppning är att jag ska kunna hitta lite vänner! Kruxet är bara att den enda gången det kommer vänskapsmaterial hit till kyrkan är på söndagar, så det är en process som tar lite tid.
I april kommer det komma en tjej från England hit. Hon ska också vara volontär. Kul tycker jag, då det förhoppningsvis är någon som jag kan umgås med. Dock kommer de få arbetsuppgifter som finns i den här kyrkan delas på två och dötiden kommer utökas. Men då kommer jag i alla fall ha någon att dela den med!

I söndags bjöds det till bröllop! Oh så glittrigt och romantiskt! Jag spelade svensk jazzvisa och lovsångscello! Det var ett fint och enkelt. Bruden dekorerade kyrkan, städade och lagade all mat själv och hon deltog i gudtjänstfirandet på förmiddagen. Det är grejer det, en riktig brud!

Nu ska jag snart iväg och repa med ett jazzband! Jag ska sjunga och antagligen gnissla runt lite i nån oklar tonart på cello. Efter det ska det bli cellolektion. Att denna dagen kommer sluta sent är självklart.
Imorgon är min lediga dag, man måste nämligen ta en sabbat varje vecka, då söndagen är så stressig och fullpackad. Jag behöver ju inte direkt mer ledig tid, men ska försöka använda tiden till att utforska staden till fots. Förhoppningsvis följer en nyfunnen bekantskap med mig. Jag har ju turen att gilla museum och allt med en historia, så jag ska gå på kulturell jakt och se vad denna staden har att erbjuda mig!

På torsdag åker min thailändska mormor och morfar hem. Det blir sorgligt, de har redan fått en stor plats i mitt hjärta. De är båda över sjuttio och kommer hit till Songkhla varje år i två månader. Deras ryggsäckar är fullpackade med erfarenheter och jag har förmånen att få lyssna och ta del av några av alla deras upplevelser och tankar om livet. På två veckor hinner man lära sig mycket vill jag lova. Jag ser fram emot att komma hem och åka till lilla Hedemora och besöka dem. Två varma hjärtan som Herren välsignat mig med!

Idag har jag varit på stranden igen. Havet är fortfarande lika vackert och sanden lika klibbig mot mina ben.

Mango med sandsmak och blicken fäst på havet

Med ögonen på ett glittrande hav ska jag nu försöka skriva några rader om livet.

Efter en turbulent start kom lugnet. Det thailändska lugnet. Inte den där känslan som den stressade svensken jagar när han tar med sig hela familjen till ett turistkryllande Phuket. Utan det lugn som infinner sig när man bara får dyka in i ett orört samhälle. Fritt från soldyrkande turister. Songkhla är verkligen motsatsen till ett försvenskat julparadis. Här finns äktheten, kulturen och människorna. Gatorna är smala och fattigdom och smuts möter mig när jag kliver ut genom dörren.

Thailändarna är så artiga. Hopknäppta händer och ett vördnatsfullt bugande. Jag gillar det. Finns en sån respekt i den lilla rörelsen. Vi svenskar är så beroende av kroppskontakt. Vilket jag gillar, men det är nyttigt att vara utan det. Inga kramar inga handtag. Man lär sig att visa uppskattning och omtanke på andra sätt.

Thailand är ju landet med regler som tema och det krävs lite tänkekraft för att komma in dem. Hittills har jag kört på säkra kort och tänkt mig för konstant, men upprepning ger rutin och snart kommer mina thailändska vanor bli till vardag.

I onsdags började mitt nya jobb. En internationell skola med en hemligt kristen prägel. Där jobbar jag varje dag från 9-14 med förskolebarn. Små händer har hållt i mina och den lilla barngruppen med olika nationaliter har tagit ett fast grepp om mitt hjärta. Den finns sån kraft i multikulti, även fast det gör allt lite mer komplicerat. Allt det goda samlas och erfarenheter möts och utbyts. Efter mitt pass på skolan åker jag hem ( till kyrkan) för musikundervisning. Hittills har det blivit kör, sånglektioner, fiol och framförallt celloundervisning. Utamanande och skrämmande. Men jag sätter på mig självsäkerheten som klädnad och improviserar fram lektioner. Minnesbanken går på högvarv och jag plockar fram material som legat gömt i så många år.

Min dag i thailand börjar kl 06 då vi samlas till morgonbön i kyrkan. Tid till att lyssna in Honom och samla kraft inför dagen. Skolbarn kommer och deltar, samt arbetande vuxna. Jag brukar sitta och fundera på hur en sån verksamhet skulle funger hemma i min församling. Skulle någon komma, skulle vi pallra oss iväg i vintermörkret kl 6 för att be? Att tillägga är att thailändarnas arbetsdagar sträcker sig runt 11 timmar och det finns inga regelverk som kontrollerar arbetsvillkoren för de anställda. En grupp män och kvinnor från Laos är trogna kyrkobesökare i min nya församling här. För att få gå till kyrkan måste de jobba 17-04 på lördagsnatten, allt för att tjäna in gudstjänst timmarna. Efter mötet återvänder de till fabriken och jobbar. Jag smakar på ordet disciplin. Och förstår vad det är.

Att resa själv är ensamt. Men charmigt, ja nästan underbart på nått sätt. Man får så mycket tid. Tid att tänka, tid att gå i valfritt tempo, tid att prata med Herren. Men nog saknar jag min Sessa. Hon satte liksom guldkant på allt. Vem ska nu förstå hur vackert havet är eller skratta åt språkfel och äcklig mat? Fast jag vet att Herren behövde henne på annat ort och är stolt över hennes val att åka tillbaka till snön.

Nu börjar min hjärna snart närma sig kokpunkt. Det är 35 grader ute och jag sitter i min mycket påklädda outfit. Inga linnen och inget som inte går över knäna. Uppdraget, knäppt och långt. Tre nyckelord att vänja sig vid.

Två gånger har jag vandrat ned till havet själv. Det är fantastiskt. Sandstranden är vit och sträcker sig bortom min syn. Havet är vokensblått och himlen likaså.

Jag har precis njutit av en mango med sandsmak. Livet smakar gott.

Första inlägget i landet där maten är mer än spicy

Myggnätet är uppsatt. Duken ligger på bordet och korten på de kära vilar mot väggen. Rummet är genomsökt på kackerlackor och AC:n sprider svala vindar. Utanför hörs främmande vänstertrafik och klockan är mindre än vanligt. På ensamma ben har jag vandrat hit, till en säng på varmare breddgrader. Mina första timmar i Thailand har varit innehållsrika, oförutsägbara och främmande.
Men ändå ligger jag i min säng och ler.
Kanske beror det på att jag satt upp mitt myggnät med all estetisk kraft jag har, eller att jag skrattandes genomled mitt första toa besök på "hålet i golvet".
Men främst ler jag att trots en högst speciell start så känner jag Honom. Han liksom sitter på min stol som placerats med omsorg vid min sängkant. Osynlig för ögat men synlig i hjärtat.
När allt försvinner. Bekvämlighet, vänner, familj och allt det andra, så finns det nån som är kvar.

Nu är det morgon i Songkhla. Det är varmt. Min absolut torr flaska har fått börja göra sitt jobb igen efter några kalla månader i Taiwan. Vet inte riktigt hur dagen ser ut, mer än att jag ska ha min första cellolektion. Min elev har som mål att efter tre månader kunna spela Bachs preludium. Gillar motiverade elever!
Har träffat ett underbart svenskt missionärspar här också. Som en mormor och morfar tog de sig an mig igår och hälpte mig på alla möjliga sätt.
Det är speciellt här. Det finns ingen tid för att vara rädd. Det kryllar av människor på de smala gatorna och tempot är ett annat än min tidigare destination.
Nu kör ja, dags för en ny dag, dags att ta steget ut!

Herre verka. Verka i mig och runt mig. Verka genom mig och gör ditt verk i mig.

Sista inlägget om livet i Taiwan.

Nu är det bara timmar kvar, eller två dagar närmare bestämt. Det är tufft. Jag lämnar ett äventyr bakom mig och blickar fram mot nya.
Kopierar in ett urklipp från mitt senaste nyhetsbrev , beskriver lite vad som händer här i Taiwan.

På grund av visum problem så måste vi avbryta vår tid här efter sex månader. Det har känts helknäppt och förvirrande men det har också lett till många välsignelser och nya äventyr. Jag har inte känt mig färdig ute i utlandet och ville därför fortsätta min tid som stepoutare. EFK hittade då en ny placering åt mig, Songkhla, Thailand. De sökte någon som kunde undervisa i cello och det kände nästan lite komiskt då det varit mitt liv i mer än 14 år. Jag är också sugen på att mer konkret jobba i en församling, med allt vad det innebär. Det kommer jag få möjlighet till här. Jag och min reskamrat Blanche skulle åkt dit tillsammans, men igår drabbades vi av tråkiga nyheter då Blanches mormor avled. Blanche har i och med det fattat beslutet att åka hem direkt från Taiwan hem till Sverige.
Så plötsligt är jag helt själv.
Jag är rädd och nervös.
På plats i thailand finns redan en svensk stepoutare, denne är en kille och det gör allt väldigt komplicerat. Rent kulturellt så finns det otroligt mycket regler och saker att följa när det kommer till kombinationen pojke och flicka, den thailändska kulturen anses vara en av de mest "norm-bundna" länderna. Att det nu kommer vara två svenskar på plats, med olika kön gör allt lite knepigt. Jag och den andra stepoutaren har satt upp regler för att vara pålitliga till thailändarna. Vi kommer bara träffas själva i planeringssyfte, och det kommer ske i kyrksalen. Vi kommer aldrig gå in på varandras rum och inte vistas själva helt enkelt. När stepoutaren på plats tog upp dessa regler med sina handledare tillade dom också, ingen mat tillsammans och vi kan inte förnya vårt visum själva utan pastorn behöver följa med. Jag har full förståelse för detta och det kommer bli intressant. Men också otroligt jobbigt. Jag behöver verkligen hjälp i bön. Jag är rädd att jag kommer bli väldigt ensam. Och också svårt att kunna känna sig trygg om man hela tiden måste tänka på alla regler. Nu har jag bott så nära med min vännina Blanche och vi har kunnat prata om allt och om vad vi upplever här. Kommer bli svårt att inte ha någon att ventilera eventuella frågetecken och upplevelser av det nya landet med. Min plan är att stanna där i tre månader. Jag känner att Herren vill att jag ska dit och jag tror att jag kan få komma till användning där. Men just nu täcker nervositeten den känslan.
På söndag kl 18,20 lyfter jag härifrån.

Jag ber därför om er hjälp i bön, be om beskydd över känslorna att först lämna det här landet för att sedan möta en ny kultur. Be för mig, hjälp mig att känna mig stark och trygg att åka dit själv. Be för min relation med min nya arbetskollega, be att vi ska kunna arbeta bra tillsammans och känna oss trygga i alla dessa regler. Be att jag ska kunna hitta thailändska vänner som kan hjälpa mig i det nya landet. Be att Herren ska leda och att jag får en välsignad tid i Songkhla där lilla jag kan få komma till användning.

2011 har lärt mig nått mycket viktigt, å det är att livet inte alltid blir som man tänkt dig. I december kom bibelordet från Jesaja 55 till mig på olika sätt och det blev viktiga ord i allt mitt framtidstänkande. Nu har orden fått komma upp igen:

Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger HERREN.
9 Nej, så mycket som himlen är högre än jorden,
så mycket är mina vägar högre än era vägar
och mina tankar högre än era tankar.
10 Liksom regnet och snön faller från himlen
och inte återvänder dit, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktbar
och ger säd till att så och bröd till att äta,
11 så skall det vara med ordet som går ut från min mun.
Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig
utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det vartill jag har sänt ut det.

12 Med glädje skall ni dra ut, i frid skall ni föras fram.
Bergen och höjderna skall brista ut i jubel inför er,
alla markens träd skall klappa i händerna.
13 Där nu törnsnår finns skall cypresser växa upp,
där nässlor står skall myrten växa upp.
Detta skall bli HERREN till ära, ett evigt tecken som inte skall utplånas.

Det är ju lite spännande också, att kasta sig ut i det okända, och kanske att när jag ensam vandrar vidare kommer känna det!

Nästa uppdatering kommer från thailand!

TACK till alla som läst om mitt liv i Taiwan!

Fortsätt gärna att läsa om livet i Thailand ( bloggen kommer ha samma namn.)

Tack och adjö för nu! På återseende!

knyter ihop världens största säck

Vi är tillbaka. Hela och hållna med mer minnen. Resan gick helt enligt planerna, fast med en stor dos spontanitet. Gobitar att nämna är: födelsedagen spenderades nära Gud, uppe på en bergstopp i Yilan, vi besökte toroko nationalpark, natur så att ögonen gråter, två dagar med Ivan och hans underbara familj i Kaoushiung, flera dopp i varmt hav, bränd näsa, fallskärmsträning ( vi hoppade från torn! ) med Chase på millitärbas, och så aboroginerna,

folket som fångat mitt hjärta. Detta och mycket mer. Taiwan är en lite ö mina vänner, bara 40 mil från topp till tå, som från mig till mormor. Det är ju inte så långt. Men oj vad det finns grejer att se, vi såg bara en hundradel av allt som kan erbjudas en sugen turist. Hela resan gick på 1500 kr, 9 dagar! Den budgeten är värd en applåd, inte till oss, men till den taiwanesiska dollarn som aldrig slutar att förvåna med sin låga profil.

När vi anlände från vår solsemester 40 mil från hemmastad och kliver ut i ett regningt chungli med 9 grader kanske motivationen för att gå tillbaka till vardagen inte blev så stor. Men så möts vi av glada ansikten, ansikten som det gör ont i hjärtat att säga farväl till. Nu åker vi snart. Dagarna rasar iväg och jag försöker hålla fast tiden, men den tycks nästan skynda, ja som om den vill få allt överstökat.
På måndag är det avsked för personalen. Vi ska baka jordgubbstårta och jag har övat in ett tacktal på kinesiska. Det kommer bli bortom sorgligt, men det är ändå med glädje jag säger hej då, för jag vet att återseendet inte behöver dröja. Taiwan, jag lämnar dig inte för alltid.
På fredag nästa vecka är det dags för vår egna avskedsfest. Då kommer våra vänner och säger hej då. Avsked är aldrig lätta, ord blir fyllda med krav och tidspressade meningar formas. Hur får man någon att förstå sin betydelse?

Thailand kommer bli annorlunda, hoppas jag. Jag är redo för mer. Bekvämlighet tar mig ingen vart. Men försöker att inte tänka på den tiden nu. Nu är jag här och jag är på väg att knyta ihop världens största säck. Minnen ska sorteras i hjärnbanken och hjärtat fylls av människor.

Har börjat städa mina lådor i lägenheten. Fascineras av hur mycket man hinner samla på sig på sex månader. Engelska pappaer, lektionsplaneringar, bibelanteckningar, brev från favoriter och en hel massa annat. Sorterar och lägger fint i högar.
Min väska kommer bli tung.

Igår fick jag gå i poesiterapi. Min nya affärsidé för royaliteten som är inne på socionom banan men också har en gåva att sätta ord i meningar och skapa själens texter.
Mitt liv har ju varit lite upp och ned den senaste månaden, livet är ju som sådant, det går åt riktningar som bara Gud vet om. Här är min själs text, en allt för sen torsdagskväll. Skriven av oss.

Vart försvan livet
genom ett fönster blickar jag ut och jag ser bara blint.
Mitt Jag andas tungt och ger mer mer och av sig själv
men ingen nappar.
Mina ben viker när jag tar steget ut
utan vinden i ryggen faller jag
Är det jag som kvinna som inte kan stå?
Inte är jag väl svagare än mannen till granne?
Vart försvann livet?
Jag kan stå, jag är inte rädd. Varför viker du då av du så kallade liv?
Jag står och blickar ut genom rutan och nu ser jag ett ljus.
Svagt men synligt. Förmodligen är det dit jag ska vandra med min frustration.
Förmodligen är det dit min Herre leder, men hur vet jag exakt?
Jag fiskar med mig själv som bete.
Jag jagar men blir själv uppäten.
I sökandet sätter jag mig själv på kroken och slutar i uppgivenhet.
Vem kastar ut nätet med bete utan förhoppningen om napp?

Vem gör så? Ingen. Och det är definitivt inte så mitt Jag har lärt sig att leva.
Jag står här igen, vid fönstret, rutan är rengjord och jag ser ljuset klarare nu. Kanske behövde jag bara slå huvudet i rutan och sedan putsa det rent. En inombords rengöring.
Min båt ligger fortfarande förtöjd i hamnen, jag som trodde att jag seglade.

Nu börjar kineserna år 100 och vi drar på upptäckarresa!

Gott nytt kinesiskt nyår allesammans!

Gott har det varit i firandets dagar, oj så mycket mat. En del rätter fantastiska smakupplevelser, några andra rent anatomiskt fascinerade. Så många kroppsdelar i en maträtt har jag då aldrig sätt.
Veckan började hos Patricia där vi bjöds på fin middag, dagen efter åkte vi till Taipei till vår nyfunna vän. Dagen efter det bad vi in det nya året i kyrkan och besökte en gammal gammal farm. Idag har vi varit hos Peters mormor, också hon bodde i ett typiskt gammalt kinesiskt hem. Kvällen har ägnats åt packande, imorgon bär det av!

Vi kommer börja imorgon kl åtta. Ta oss till Yilan på östkusten, spendera två dagar där, för att sedan åka söderut till Hualien, där stannar i en hel dag. Nästa stopp ligger på andra sidan ön, vi kommer då korsa bergen med tåg för att hamna i Kauhsiung. Där bor vår vän Ivan som ska visa oss runt i den fina staden i sydvästra taiwan. Där stannar vi i två dagar. Vår nästa anhalt är på taiwans sydligaste plats, Kenting. Där ska vi ligga på playan. Ja just precis, playan, det är nämligen avsevärt mycket varmare i södra delen av landet. Där stannar vi en hel dag, till Chase slutar sitt arbetspass på militärbasen, då åker vi till Pingtung, fortfarande i södra delen av landet. Där ska vi jaga med aboroginerna och spela mahdjang med Chases familj. Sen börjar det bli dags att återvända hem till vårt kära Jhongli. Så ser min vecka ut, härlig helt enkelt.

Så nu kommer jag lysa med min frånvaro här ett tag, men det är ju egentligen inget nytt!
Frid!

Ventilation

Hej!
Nu ska jag ventilera mina tankar om barnaga lite. Jaha, det var ju ett kanske inte allt så tippat ämne i en reseblogg. Men jag kan meddela att ämnet har en stark koppling till landets kultur och därmed ett acceptabelt resebloggämne.

I vilket fall. Barnaga har diskuterats vilt här de senaste veckorna. I den här kulturen är det fullt normalt och ett uppfostringssätt som rekommenderas och praktiseras fullt ut. Det handlar om smisk och slag på händer och kind. Inga knytnävar, men gärna en liten kvast eller en pinne som redskap. Gör man något fel, missar ett test, kommer för sent till utsatt tid eller bara missköter sig blir konsekvensen tydlig. Först ett samtal om varför det var fel och sedan avslutas diskussionen med ett slag. Det handlar om fruktan och om respekten för det som är "orätt". När jag diskuterat detta med taiwaneserna har jag kännt mig ensam. Jag, endast, sitter och försvarar något som jag anser självklart men som de inte kan förstå. " Ett barn behöver tydliga gränser, ett barn behöver tuktas osv." Okej, jag förstår hela kulturgrejen, förstår att det är inte upp till mig att lägga mig i deras hundraåriga traditioner. Men när de kristna handar på samma sätt och lär ut att barnagan är ett bra tillvägagångs sätt att uppfostra sina barn på knyter det sig lite i magen på mig. Har jag läst min bibel fel? Nog för att det nämns en hel del i det gamla testamentet, men ska vi helt ignorera det historiska perspektivet, ska vi bortse helt från tiden bibeln skrev på, de kulturella sederna och okunskapen om vad det kan ge för konsekvenser för ett barn? När jag pluggade nån trött samhälls kurs på gymnasiet skrev jag en uppsats om LVU. Lagen om vård av unga. Läste då fall efter fall där föräldrar använt aga mot sina barn, familjesituationer där det lilla våldet vuxit och vuxit för att sedan sluta illa. Kanske att jag är lite väl kategorisk i mina åsikter nu. Bör tillägga att mina åsikter är formade av min kunskap, okunskap och mina erfarenhet. Hävdar inte att jag har rätt. Men att bo under samma tak som en kvinnohusarbetande-diakon-moder och hennes socialtjänstchef till make så har jag blivit allergisk mot allt form av våld. Var det inte Jesus som tog barnen i sin famn och välsignade dom? Sa han inte: vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta, det har ni också gjort för mig? Jesus lär oss människovärde. Varje individ är viktig och värdefull, och att i uppfostringssyfte inkräkta på ett barns integritet känns inte logiskt för mig. Speciellt inte när samma kristna talar så starkt mot abort och fostervattensdiagnostik. Det är ett liv från och med att ägget befruktas och får inte röras. Men så fort barnet kommer ut till världen försivnner den där vördnaden för den lilla människan som inte alltid kan handla rätt.
Varför har jag nu gått och blivit så fundersam kring detta kanske den mer livet-i-taiwan intresserade läsaren frågar sig. Jo reflektionen dök upp för någon vecka sedan. Det är så här att vi tar hand om en liten kille här som har lite problem med vad han ska göra av sin energi. Han är klåfingrig och kan inte kontrollera sina impulsiva handlingar. Jag har fattat tycke för den där grabben och han har fattat tycke för mig. Trots att han kan driva mig till vansinne så är han så enkel att älska. I vilket fall så har han ett dåligt rykte i vår omgivning. Han är en "olydig" pojke som det inte kommer bli så mycket av. Här om dagen så sköt han på mig med en vattenpistol så jag blev alldeles blöt om tröjan. Inte okej tänkte jag spontant, men när mamman springer fram och höjer handen kan jag inte låta bli och grabba åt mig pojken innan hon hinner få tag i honom. Jag tar honom i mina armar, kramar honom och straffkittlar honom under armarna. Ingen höjdare till uppfostring från min sida å kanske att jag gick över min gräns, när jag inte lät mamman uppfostra sin son som hon ville. Poängen med det hela var att jag insåg att jag nog levt i en väldigt skyddad värld, då detta blir så stort och främmande för mig.
Jag har hört att i Thailand dit jag ska om några veckor, så praktiseras denna uppfostringsmetod till fullo, gärna öppet så andra människor kan se. Det blir till att bita ihop för mig. Jag har fått intala mig själv att jag inte har någon rätt att tillrättavisa någon annan i den här fråga. Hur man uppfostrar sina barn är högst individuellt. För min åsikts skull så är jag glad över att jag bor i ett land där toleransnivån är låg gällande den här frågan. Lärdomen av detta är att det ibland är viktigt att få sätta sina åsikter på prov. Se lite vart man står. Vakna upp liksom.

Oj så allvarligt det blev! Nu lämnar jag åsiktsyttrandet och går över till lite mer informativa uppgifter.

Nu har nyårsfirandet entrat vår ö! Oj vad det ska firas! På tisdag har vi första middagen, hemma hos vår vän patricia, efterföljande dag spenderas hos militärernas engelskalärare i taipei och dagen efter det ska vi hem till Peters mormor. Efter dessa tre, antagligen enorma måltider ska vi packa ner saker som behövs på upptäckarresa i en väska och sedan dra ut på äventyr runt ön! En vän till oss har frågat om vi vill följa med aboroginerna och jaga flygande ekorrar. Vem tackar nej till sånt? Inte jag i alla fall. Så vi har en spännande vecka framför oss helt enkelt! Cafeét kommer vara stängt nu under två veckor. Öppnas igen lagom till att vi går in i våra två sista veckor på ön.
Å så vankas det födelsedag för öns yngste. Det dags att fylla 20.

Nu ska jag krypa ner i min lätt fuktiga säng och drömma om inomhusvärme.
Gott nytt chinese new year!

Ett steg närmre det som kallas livet

Kallt ute, kallt inne, kallt i hjärta, kallt i sinne. Nej inte riktigt så är det. Men kallt ute och inne är det verkligen! Vi snittar 9 grader i vårat rum och förkylningarna avlöser varandra.
Vi har nu haft nästan en månad av besök. Först syskonen och sen pojkarna från thailand. Efter en massa härliga dagar är det dags att gå tillbaka till vardagen. Å den är nog så skön. Dagar på caféet tillsammans med fina vänner och spännande uppdrag upplevs med en prinsessa och så Kungen så klart.

Senaste tiden har innehållit en salig blandning. Allt med en touch av vemod, då vi om dryga månaden lyfter från drömmarnas land. Kosan kommer nu med 100 procents säkerhet beges mot södra Thailand. Där kommer vi arbeta i en församling. Jag kommer hålla lite celloundervisning och starta ett stråkprojekt verkar det som. Utmanande! Jag kommer stanna i tre månader och Sessan i en månad. Det blir ett nytt äventyr och jag ser framemot att samla ännu fler erfarenheter, samtidigt som jag får använda det jag lärt mig här.

På 30 dagar hinner man med mycket. Bland annat resa runt denna ön tillsammans med lite vänner. Vi ska också fira kinesiskt nyår med allt vad det innebär!

På onsdag har vi fått ett oklart uppdrag. Vi ska delta i ett firande i en park i vår stad. Borgmästaren för vårt county kommer dit och även stadens "major". Vi ska sälja svenska kakor och se allmänt trevliga ut. Vi ska också visa upp carpenter´s coffee bars verksamhet. Den språkbegåvade vet att carpenter betyder snickare och den bibelpåläste vet vem snickaren är. Den här organisationen som jag jobbar i har använt ordet och smart nog fått in båda betydelserna av ordet i deras verksamhet. På dagtid snickras det möbler och på kvällarna pratar man om vem den sanne Snickaren är. Han som gjorde allting nytt. På onsdag ska jag och Sessan agera snickare. På scenen. Iklädda i kinesisk folkdräkt. På tid. Under sex minuter ska vi renovera en gammal stol. Byta stolsitsens tyg och göra den säljbar. Vi har under veckan kämpat mot klockan, å vi snittar fortfarande på 15 minuter... Tv kommer vara på plats och vi ska svara på frågor på kinesiska. Allt är noga förberett och genomtänkt.

Om en kvart så ska vi iväg till en liten stad nån mil härifrån. Där ska vi inhandla porslin i alla dess färger och former!

Jag ställer frågan åt mamman: Hur i hela världen ska ni få hem det? Dottern svarar då att hon har ingen aning, men att hon blivit kär i allt som är gjort i gammal kinesisk stil och kosta vad det kosta vill men sånna koppar ska finnas på köksbordet i sommar!

Söka har ju sin tid. Finna har sin. Jag har bara inte tid för tålamod.

vilket slut och vilken början. tack 2010, hej 2011

God fortsättning vänner!

Min frånvaro på bloggen har många anledningar. Några ska jag försöka skriva ner här, med risk för att det kan bli ett blogginlägg under kategorin "C- uppsats".

Jag ska börja med att berätta hur det är att befinna sig i taiwan när almenackan visar juldagar. Dagarna innan den 23 december gick jag och sessan på helspänn och våra magar ekade tomma på mat. Flygkaoset i Europa hade nått nyheterna här och det var med en tår på kinden som jag såg att flygplatsen i amsterdam var stängd. Syskonen skulle nämligen mellanlanda där och enligt arlanda var det osäkert om de ens skulle lyfta från stockholm. Jag och sessan hade redan innan planerat att ta några dagar i fasta inför bland annat vår konsert, nu fick vi en ytterligare anledning. Vi ringde även våra vänner här i taiwan och böneämnet spred sig. Tydligen en församling i södra taiwan som speciellt samlats för att be för dem. Vi bad och bad och när vi på torsdagen sitter med hållda tummar på taiwans flygplats och ser på den stora informationsskärmen: ankommande flyg, sthlm-amsterdam-bangkok ON TIME känner jag frid, sann julefrid, sån som bara finns i sagan med bra slut.

Syskonens ankomst var tidernas bästa julklapp. De kom hit och satte guldkant på min vistelse och lämnade kvar ny energi till både mig och princessan. Tillsammans har vi visat detta underbara land och de har fått se vad vi arbetar med och hur det är att leva som svensk i taiwan.

Julaftonen var som inget annat upplevt, men å så underbar. Vi vaknar upp till en solig dag, vi tar en promenad på landsbygden och vandrar på blomsterfälten. Efter det gör vi oss julefina och öppnar julklappar och äter älskade mormors högklassiga julgodis. Ja det kändes nästan som om jag var hemma för en stund. Efter det beger jag och min trogne vapendragare oss till kyrkan för repetition med vår engelska grupp som skulle framföra två väl valda låtar på konserten. Vår roll under kvällen var som vanligt att vara utländska och kreativa. Vi sjöng med engelskagruppen, dansade lite lovsångsdans, jag spelade lite julig bach med min gnisselorkester och så gjorde vi ett drama som vi övat in med våra ungdomar. Trots lite tekninska missöden ( som hör till en julkonsert) så blev kvällen mycket lyckad. Efteråt bjöd vi hem folk till oss för lite teekalas och julmys. Trötta och med de jetlagade syskonen på golvet så avslutades julaftonen mycket fint.

Nu till dagen D. Vår julkonsert/ ekumeniska projekt som jag tjatat om här på bloggen under hösten stod för dörren. Vi började dagen tillsammans med herren och fortsatte på samma härliga tema under hela dagen. Alla förberedelser fungerade bra. Det enda som var lite mindre kul var att vi vaknade upp till spöregn, och den generelle taiwanesen hatar regn. Regn förstör ditt hår och dina kläder, regnjacka är inte trendigt och kyla är obekvämt och går inte att förebygga. Så vi visste redan på morgonen att det skulle bli en speciell dag och kanske inte en jätte befolkad konsert. Men det var inte det viktiga den här dagen. Nej det fantastiska och vårt egentliga mål var att få människor att samarbeta. Människor från olika platser med olika religösa bakgrunder och människor från olika församlingar ville vi föra samma och göra något ihop med. Å så blev det. Massa av våra vänner kom och hjälpte till, konkade förstärkare, skapade dekorationer och tillredde varm choklad. Sen att det kom en massa människor till konserten och att vårat framträdande gick bra ser jag mest som en bonus.

Konserten ska jag sortera in i facket" saker att minnas och fantastiska bönesvar".

Syskonen hann se mycket på dessa dagar, vi spenderade bland annat en hel dag i huvudstaden där vi badade i rykande källor och såg staden uppifrån taipeis stolthet taipei 101. Sen har vi besökt en gammal stad och varit på besök hos en vän till oss som bor i bergen. Ja det är bara lite av de vi hann med. Det har varit sån glädje att ha dem här, men även lite känslomässit tufft. Hemlängtan gör sig påmind och glimtar från mitt "gamla liv" kommer fram. Insåg på nått sätt att det är så mycket som händer i sverige, som jag missar. Sånna tankemönster gör ju ingen glad, å jag försöker att leva här och nu i mitt liv.

Det är också intressant hur man kan falla tillbaka i gamla mönster. Så fort syskonen kom hit blev det vi tre igen, storasyster, syster och lillebror. Alla tre har sina egna liv men när vi kommer tillsammans går vi tillbaka till vårt gemensama liv. Den där syskonresan, som man gör ihop. Våran resa har alltid varit stark och kärleksfull. Vi har vandrat genom mycket ihop och vi har alla bidragit på vårt speciella sätt för att vår gemensamma resa ska fortsätta framåt i rätt riktning. Kan bli stolt när jag ser oss tre. Tre starka självständninga individer med stora planer för livet.

Storasyrran blir stolt när hon hör brorsan spela gitarr som om det vore det enda han gjort, å se en mogen man som tar ansvar och som samlat på sig så mycket kloka ord och livserfarenheter för sin ålder. Å lillasyrran blir stolt när hon hör storasyrran prata om katetrar, sår sömnad och läkemedelels räkning. Nästa gång jag får krama om dom är i juni. Det är ett tag kvar, men jag väljer då att komma ihåg va stolt jag är nu efter fyra månader, tänk då hur stolt syrran kommer vara i sommar.

Tänkte nu dela med mig av lite sorgligare information. Jag måste berätta att landet jag älskar så mycket inte riktigt älskar mig tillbaka, jag och sessan måste lämna landet i slutet av februari. Ett besked som krävt många rynkor i pannan och tårar på kinden. Februari närmar sig med stormsteg och jag är inte klar här. Men vi har försökt med det här visumet sen i maj förra året, och tagit till alla medel för att få förlänga det visum vi kom med. Men de högre instanserna glömde den viktiga detaljen att det inte finns något för oss att göra förutom att åka utomlands. Tyvärr är det pengarna som begränsar oss där och vi har valt att acceptera det faktumet. Min tidigare plan var att åka till Johns projekt i början av april och sedan stanna där för att sedan avsluta vår tid ute i världen med att se oss runt i asien. Nu har mina planer flyttats fram och min plan är att fara till Thailand i slutet av februari och föröska hjälpa till i den församlingen så gott jag kan med diverse, om inget annat jobb dyker upp ute i världen. Jag litar på att herren har en plan med detta och jag får verkligen praktisera det jag lärt mig här, att fullt ut lägga mitt liv i Guds händer. Sessan kommer följa med till thailand en tid för att sedan återvända hem till sverige.

Så kort sagt så åker jag från mitt nuvarande hemland i februari. Var gärna med i bön för denna situation.

Fram tills dess har vi mycket att se fram emot. Den första höjdpunkten kommer på onsdag då jag får finbesök från killen med stort K. Han och hans resekompis stannar hos oss i tio dagar. Sen vår sista kram den 31 augusti har jag längtat efter den här dagen, å efter 4 månader med dålig täckning på både skype och telefon ska vi äntligen kunna få prata. Lite pirrigt måste jag erkänna! Men så härligt!

Vi har också börjat planera inför vår ledighet under det kinesiska nyåret. Vi ska luffa runt hela ön och se mer av landet vi bor i. Soldatgruppen som vi har haft förmånen att arbeta med bor alla utspridda runt hela ön och det blir till vår fördel nu när vi ska resa runt!

Avslutar nu mitt mest händelserika år och ser med stor förväntan på mitt nya.

Året 2011 har börjat bra. Mycket bra.