knyter ihop världens största säck

Vi är tillbaka. Hela och hållna med mer minnen. Resan gick helt enligt planerna, fast med en stor dos spontanitet. Gobitar att nämna är: födelsedagen spenderades nära Gud, uppe på en bergstopp i Yilan, vi besökte toroko nationalpark, natur så att ögonen gråter, två dagar med Ivan och hans underbara familj i Kaoushiung, flera dopp i varmt hav, bränd näsa, fallskärmsträning ( vi hoppade från torn! ) med Chase på millitärbas, och så aboroginerna,

folket som fångat mitt hjärta. Detta och mycket mer. Taiwan är en lite ö mina vänner, bara 40 mil från topp till tå, som från mig till mormor. Det är ju inte så långt. Men oj vad det finns grejer att se, vi såg bara en hundradel av allt som kan erbjudas en sugen turist. Hela resan gick på 1500 kr, 9 dagar! Den budgeten är värd en applåd, inte till oss, men till den taiwanesiska dollarn som aldrig slutar att förvåna med sin låga profil.

När vi anlände från vår solsemester 40 mil från hemmastad och kliver ut i ett regningt chungli med 9 grader kanske motivationen för att gå tillbaka till vardagen inte blev så stor. Men så möts vi av glada ansikten, ansikten som det gör ont i hjärtat att säga farväl till. Nu åker vi snart. Dagarna rasar iväg och jag försöker hålla fast tiden, men den tycks nästan skynda, ja som om den vill få allt överstökat.
På måndag är det avsked för personalen. Vi ska baka jordgubbstårta och jag har övat in ett tacktal på kinesiska. Det kommer bli bortom sorgligt, men det är ändå med glädje jag säger hej då, för jag vet att återseendet inte behöver dröja. Taiwan, jag lämnar dig inte för alltid.
På fredag nästa vecka är det dags för vår egna avskedsfest. Då kommer våra vänner och säger hej då. Avsked är aldrig lätta, ord blir fyllda med krav och tidspressade meningar formas. Hur får man någon att förstå sin betydelse?

Thailand kommer bli annorlunda, hoppas jag. Jag är redo för mer. Bekvämlighet tar mig ingen vart. Men försöker att inte tänka på den tiden nu. Nu är jag här och jag är på väg att knyta ihop världens största säck. Minnen ska sorteras i hjärnbanken och hjärtat fylls av människor.

Har börjat städa mina lådor i lägenheten. Fascineras av hur mycket man hinner samla på sig på sex månader. Engelska pappaer, lektionsplaneringar, bibelanteckningar, brev från favoriter och en hel massa annat. Sorterar och lägger fint i högar.
Min väska kommer bli tung.

Igår fick jag gå i poesiterapi. Min nya affärsidé för royaliteten som är inne på socionom banan men också har en gåva att sätta ord i meningar och skapa själens texter.
Mitt liv har ju varit lite upp och ned den senaste månaden, livet är ju som sådant, det går åt riktningar som bara Gud vet om. Här är min själs text, en allt för sen torsdagskväll. Skriven av oss.

Vart försvan livet
genom ett fönster blickar jag ut och jag ser bara blint.
Mitt Jag andas tungt och ger mer mer och av sig själv
men ingen nappar.
Mina ben viker när jag tar steget ut
utan vinden i ryggen faller jag
Är det jag som kvinna som inte kan stå?
Inte är jag väl svagare än mannen till granne?
Vart försvann livet?
Jag kan stå, jag är inte rädd. Varför viker du då av du så kallade liv?
Jag står och blickar ut genom rutan och nu ser jag ett ljus.
Svagt men synligt. Förmodligen är det dit jag ska vandra med min frustration.
Förmodligen är det dit min Herre leder, men hur vet jag exakt?
Jag fiskar med mig själv som bete.
Jag jagar men blir själv uppäten.
I sökandet sätter jag mig själv på kroken och slutar i uppgivenhet.
Vem kastar ut nätet med bete utan förhoppningen om napp?

Vem gör så? Ingen. Och det är definitivt inte så mitt Jag har lärt sig att leva.
Jag står här igen, vid fönstret, rutan är rengjord och jag ser ljuset klarare nu. Kanske behövde jag bara slå huvudet i rutan och sedan putsa det rent. En inombords rengöring.
Min båt ligger fortfarande förtöjd i hamnen, jag som trodde att jag seglade.