Första inlägget i landet där maten är mer än spicy

Myggnätet är uppsatt. Duken ligger på bordet och korten på de kära vilar mot väggen. Rummet är genomsökt på kackerlackor och AC:n sprider svala vindar. Utanför hörs främmande vänstertrafik och klockan är mindre än vanligt. På ensamma ben har jag vandrat hit, till en säng på varmare breddgrader. Mina första timmar i Thailand har varit innehållsrika, oförutsägbara och främmande.
Men ändå ligger jag i min säng och ler.
Kanske beror det på att jag satt upp mitt myggnät med all estetisk kraft jag har, eller att jag skrattandes genomled mitt första toa besök på "hålet i golvet".
Men främst ler jag att trots en högst speciell start så känner jag Honom. Han liksom sitter på min stol som placerats med omsorg vid min sängkant. Osynlig för ögat men synlig i hjärtat.
När allt försvinner. Bekvämlighet, vänner, familj och allt det andra, så finns det nån som är kvar.

Nu är det morgon i Songkhla. Det är varmt. Min absolut torr flaska har fått börja göra sitt jobb igen efter några kalla månader i Taiwan. Vet inte riktigt hur dagen ser ut, mer än att jag ska ha min första cellolektion. Min elev har som mål att efter tre månader kunna spela Bachs preludium. Gillar motiverade elever!
Har träffat ett underbart svenskt missionärspar här också. Som en mormor och morfar tog de sig an mig igår och hälpte mig på alla möjliga sätt.
Det är speciellt här. Det finns ingen tid för att vara rädd. Det kryllar av människor på de smala gatorna och tempot är ett annat än min tidigare destination.
Nu kör ja, dags för en ny dag, dags att ta steget ut!

Herre verka. Verka i mig och runt mig. Verka genom mig och gör ditt verk i mig.