Sista inlägget om livet i Taiwan.

Nu är det bara timmar kvar, eller två dagar närmare bestämt. Det är tufft. Jag lämnar ett äventyr bakom mig och blickar fram mot nya.
Kopierar in ett urklipp från mitt senaste nyhetsbrev , beskriver lite vad som händer här i Taiwan.

På grund av visum problem så måste vi avbryta vår tid här efter sex månader. Det har känts helknäppt och förvirrande men det har också lett till många välsignelser och nya äventyr. Jag har inte känt mig färdig ute i utlandet och ville därför fortsätta min tid som stepoutare. EFK hittade då en ny placering åt mig, Songkhla, Thailand. De sökte någon som kunde undervisa i cello och det kände nästan lite komiskt då det varit mitt liv i mer än 14 år. Jag är också sugen på att mer konkret jobba i en församling, med allt vad det innebär. Det kommer jag få möjlighet till här. Jag och min reskamrat Blanche skulle åkt dit tillsammans, men igår drabbades vi av tråkiga nyheter då Blanches mormor avled. Blanche har i och med det fattat beslutet att åka hem direkt från Taiwan hem till Sverige.
Så plötsligt är jag helt själv.
Jag är rädd och nervös.
På plats i thailand finns redan en svensk stepoutare, denne är en kille och det gör allt väldigt komplicerat. Rent kulturellt så finns det otroligt mycket regler och saker att följa när det kommer till kombinationen pojke och flicka, den thailändska kulturen anses vara en av de mest "norm-bundna" länderna. Att det nu kommer vara två svenskar på plats, med olika kön gör allt lite knepigt. Jag och den andra stepoutaren har satt upp regler för att vara pålitliga till thailändarna. Vi kommer bara träffas själva i planeringssyfte, och det kommer ske i kyrksalen. Vi kommer aldrig gå in på varandras rum och inte vistas själva helt enkelt. När stepoutaren på plats tog upp dessa regler med sina handledare tillade dom också, ingen mat tillsammans och vi kan inte förnya vårt visum själva utan pastorn behöver följa med. Jag har full förståelse för detta och det kommer bli intressant. Men också otroligt jobbigt. Jag behöver verkligen hjälp i bön. Jag är rädd att jag kommer bli väldigt ensam. Och också svårt att kunna känna sig trygg om man hela tiden måste tänka på alla regler. Nu har jag bott så nära med min vännina Blanche och vi har kunnat prata om allt och om vad vi upplever här. Kommer bli svårt att inte ha någon att ventilera eventuella frågetecken och upplevelser av det nya landet med. Min plan är att stanna där i tre månader. Jag känner att Herren vill att jag ska dit och jag tror att jag kan få komma till användning där. Men just nu täcker nervositeten den känslan.
På söndag kl 18,20 lyfter jag härifrån.

Jag ber därför om er hjälp i bön, be om beskydd över känslorna att först lämna det här landet för att sedan möta en ny kultur. Be för mig, hjälp mig att känna mig stark och trygg att åka dit själv. Be för min relation med min nya arbetskollega, be att vi ska kunna arbeta bra tillsammans och känna oss trygga i alla dessa regler. Be att jag ska kunna hitta thailändska vänner som kan hjälpa mig i det nya landet. Be att Herren ska leda och att jag får en välsignad tid i Songkhla där lilla jag kan få komma till användning.

2011 har lärt mig nått mycket viktigt, å det är att livet inte alltid blir som man tänkt dig. I december kom bibelordet från Jesaja 55 till mig på olika sätt och det blev viktiga ord i allt mitt framtidstänkande. Nu har orden fått komma upp igen:

Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger HERREN.
9 Nej, så mycket som himlen är högre än jorden,
så mycket är mina vägar högre än era vägar
och mina tankar högre än era tankar.
10 Liksom regnet och snön faller från himlen
och inte återvänder dit, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktbar
och ger säd till att så och bröd till att äta,
11 så skall det vara med ordet som går ut från min mun.
Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig
utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det vartill jag har sänt ut det.

12 Med glädje skall ni dra ut, i frid skall ni föras fram.
Bergen och höjderna skall brista ut i jubel inför er,
alla markens träd skall klappa i händerna.
13 Där nu törnsnår finns skall cypresser växa upp,
där nässlor står skall myrten växa upp.
Detta skall bli HERREN till ära, ett evigt tecken som inte skall utplånas.

Det är ju lite spännande också, att kasta sig ut i det okända, och kanske att när jag ensam vandrar vidare kommer känna det!

Nästa uppdatering kommer från thailand!

TACK till alla som läst om mitt liv i Taiwan!

Fortsätt gärna att läsa om livet i Thailand ( bloggen kommer ha samma namn.)

Tack och adjö för nu! På återseende!