Snipp snapp snut så var den sagan slut

Nu påbörjar jag mitt sista blogginlägg från min tid som volontär i världsdelen som förr var så främmande. Tänka sig att den här dagen skulle komma, då det var dags att flyga igen. Checka in bagage, nervöst hålla koll på passet och biljetten. Titta på stora tavlor och gå till rätt gate. Nu är jag där igen. Fast denna gång känns det inte lika oroligt.

Jag sitter och skriver på Koh lanta. Thailands paradis mitt ute i det andamanska havet. Här spenderar jag min sista vecka. Den har hittills fyllts med sol och bad på tomma stränder, snorkling i häftiga rev, elefant trakking i den gröna regnskogen, djupvattens havs fiske i långbåt och så har jag slappnat av och försökt bearbeta den drös av intryck man hinner samla på sig under 9 månader.

På ön är det nästan helt tomt. Vi är verkligen här under lågsäsong. Jag gillar lugnet, men de flesta andra turister jag träffat här klagar över de folktomma stränderna och uteställena. Mycket är igenstängt och lokalbefolkningen tar igen sig efter de intensiva vintermånaderna. Vi är två sällskap som bor på vårt massiva hotell. Känns lite sjukt att ha hela poolen för sig själv. Vi bor i en bungalow, precis vid vattnet. All inclusive är temat på vår vecka och lyxen är näst intill överflödig. Västertoalett och varmvatten känns främmande, men ändå otroligt efterlängtat och bekvämt.

På söndag åker jag till Bangkok med en nattbuss. Där ska jag sedan spendera nästan två dagar för att vänta in det flyg som tar mig till mammas famn.
Så, i ett sista blogginlägg borde man kanske summera lite. Ja, vad lärde jag mig egentligen? Jag gillar att dra slutsatser och analysera allt, men kanske att den stora slutsatsen kommer om 10 år, när jag ser tillbaka och får se frukten av den här resan. Men jag gör ett försök.

Det hela började med att jag åkte iväg för att söka lyckan, och se om man kan lita på den där guden som jag alltid trott på med aldrig riktigt känt. Någon ropade på mig, och gav mig en längtan, en längtan som var starkare än drömutbildningen och cellokarriären. Jag ville testa, jag ville uppleva det som jag hört så många pratat om genom alla år. Jag kände också hur min kunskapsbägare var full. 12 år i skolan hade fyllt mitt ambitiösa jag till bredden och jag kunde inte ta in mer. Jag ville ge ut lite, dela med mig lite för att sedan kunna få fylla på igen. Jag ville gå i livets skola, där det inte finns några prestationskrav eller förväntningar från familj och lärare. Därför åkte jag ut, och självklart, för att ha kul.
Taiwan blev verkligen en skola, fast ja, jag blev inte elev denna gång utan lärare. Jag gick från risbergskas skolbänkar till lärarposition. Engelska, musik och bibel skulle jag nu helt plötsligt dela min kunskap om.

Du är för ung.

Orden blev signumet för första veckorna, något som Herren snabbt omvandlade till min fördel. Ja, som jag har haft användning för min unga ålder i mitt arbete med ungdomarna!
På caféet lärde jag mig språket som jag nu älskar och ska fortsätta plugga när jag kommer hem. Jag fick möta så ofantliga mängder människor. Personalen på caféet som öppnade upp sina liv så jag fick titta in, hjälpa och förundras. Soldaterna som kom varje vecka och alla slipades till unika pärlor. Kvinnoengelska gruppen med spådamen, reseguiden och de många hemmafruarna. Tillsammans spelade vi mahjong, pratade om världen och så lärde de känna vår Far. Fredagsgänget som alltid kom med sin glädje och friska fläkt. De amerikanska missionärerna Chris, Brenda och Robert som underhöll oss med sin Caleforniska stil. Och vår barngrupp på fredagskvällen, och de härliga föräldrarna som vecka efter vecka dök upp med sina småttingar. Tillsammans pratade vi om Jonah, David och några fler hjältar från gamla testamentet. Vi läste också om allas vår egen Donald Duck med vänner och lärde oss färger och frukter. Lördagsäventyren med en galen prinsessa som lärde oss båda så mycket om ”den vackra ön”. Söndagarna tillsammans med den lilla församlingen i Pinghjen. Härliga ungdomar och fin gemenskap med medlemmarna och kvalitetstid med vårt taiwanesiska adoptivbarn Wayen, killen med stor K som jag i skrivandets stund kan fälla en tår av saknad för. Måndagsbarnen på fritidset i de ruffiga lokalerna nära caféet. Barn som lärde oss mer kinesiska än vad vi lärde dem engelska… Vi sjöng, lärde oss det engelska alfabetet och dess kluriga figurer. Vi busade och fick upp värmen i det kyliga vädret. Vår kvinnoengelska grupp i kyrkan med 20 stycken alldeles för osysselsatta hemmafruar. Oj som vi skrattade under 6 månader. Vi läste Anne på grönkulla och pratade om vänskap och underverk. Vi åt massor av mat tillsammans och åkte hem till varandra för att dricka oolong tee. Utöver allt detta levde jag ett rätt så normalt liv, träffade en hel massa vänner, gick till tvättstugan, lagade mat med kackerlackorna, och kollade på scrubs. Men så fick jag också lära känna Princesse Blanche Ona, denna mycket fantastiska kvinna, som tog sig an mig, en vilsen liten flicka som trodde att hon visste mer om livet än vad hon gjorde. Tillsammans gick vi igenom mer än vad man jag någonsin kunnat ana. Vi hade en tuff start, ja, vi blev ju egentligen bara ihop slängda med varandra: Här är tjejen du ska bo med, okej, hej.
Men vi fick verkligen uppleva bönens kraft. Så fort vi blev irriterade eller vi var trötta på varandras konstanta sällskap försökte vi sätta oss ned och be, och resultatet blev en relation som ger mig otroligt mycket. Vi fick stötta varandra och bära varandras bördor och glädjestunder.

En mängd hembesök hann vi med också. Människor som aldrig sett blåa ögon förut och som inte kan ett ord engelska. Människor som bor långt ute i ingenstans. Vi har fått snickra på fattigas hus, täta fönster, fixa myggnät och gå på stora fält och plocka favoritgrönsakerna.
När tiden i Taiwan började ta slut tog något annat vid. Äventyret tog en annan vändning och jag kunde inte se det då, men det fanns en stor mening i denna vändpunkt. Prinsessan åkte hem och jag fick ett erbjudande att åka till Songkhla. Den lilla staden i sydligaste thailand, mellan havet och en stor sjö ligger den lilla staden med stort hjärta. En muslimsk buddisk slöja ligger över staden och bredvid ett tempel och på lagom avstånd från minareternas böneuppläsande låg mitt nya hem. Songkhla church. En tuffare start kan man knappt få, allt som jag byggt upp i mitt trygga Taiwan rycktes nu undan mig och jag fick stå på darriga ben inför en främmande plats. Men efter några veckor fann jag min plats i den underbara församlingen. Dagarna fylldes med jobb på Somerset international school tillsammans med några sköna filippiner, engelsmän och afrikaner. Skratten har varit många och min klass på 10 barn har försett mig med kramar och kärlek, då det thailändska kulturen inte riktigt gett mig med det. På kvällarna har jag spelat cello med min elev Peter, som mot slutet blev allt för upptagen för att öva och inte riktigt uppfyllde sina krav som elev…

Jag har haft en bibelstudiegrupp, en kör på lördagar och allmät umgåtts med ungdomarna och de människor som dagligen kommer till kyrkan. Jag har varit på äventyr, gått på marknader, tränat en massa, lärt mig laga thaimat och spenderat tid med min thailändska väninna Lily. Vi har hjälpt till i de översvämmade delarna av thailand och förberett oss på tsunami, något som tack och lov aldrig inträffade. Jag har också varit en del av lovsångsbandet, sjungit på thai och följt med pastorn och hans fru på evangelisations uppdrag ute i grannbyar.
Nu sitter jag på Bangkoks flygplats. Trött och utsliten efter två nätter utan sömn. I natt har jag legat och sovit på ett golv på flygplatsen. Innanför flygplatsens väggar råder kyla och mina shortsklädda ben har tagit en blå lila färg. Om några timmar går mitt plan, sen väntar en lååång resa, med ännu en väntetid i Berlin. Har rest i två dagar nu och det thailändska ”public transportation” systemet är ju något i särklass med sina enorma förseningar och komplikationer. Men snart så står jag på svensk mark igen!

Nu är det dags att avsluta. Mitt sista blogginlägg.

Underbara människor, fantastiska vänner. Tack för ert läsande av min blogg, stöd och uppmuntran har gett mig så mycket ny energi och kampglöd.
Ellen Hemström checkar nu ut.
Taiwan 31/8-28/2 2010-11 Thailand 28/2-31-5 2011
Nu ses vi i Sverige!