Avsky för avsked

Avsked. Band klipps. Löften om att vi ses snart igen kan jag tyvärr inte ge. Platser, som inte kan fångas på bild lagras nu i minnesbanken. Inom mig vet jag vad mitt öga har sett, men kanske att jag aldrig kommer kunna förklara exakt vad.

Jag kan inte se mina älskade skolbarn i ögonen, det gör så ont. Mina små vänner som jag har fått dela tre månader med. Å ungdomarna som jag har fått vägleda och ge tips på vägen till, hur säger man hej då till dom?
Det är med sorg i hjärtat jag går in i denna avslutandets tid ännu en gång. Jag påminns om tårarna i taiwan, om ärren som finns kvar från uppbrottet där. Jag är nog lite rädd för att gå igenom samma sak igen.

Värst kommer det bli med Carita. Min första bästa vän här i det främmande landet. Hon är fyra år. Men lär mig om livet. Tillsammans lägger vi dinosariepussel, leker med gosdjur, viker pappersloppor och leker mamma och bebis. Jag njuter lika mycket av att leka som hon. Jag kan sitta i timmar och leka i legovärlden. Fantasin flödar och tillsammans målar vi upp en miljö att leka i. På morgonen på väg till skolan sitter hon alltid i mitt knä och rotar i min väska. Vi luktar på mina lepsyl och allt som går att lukta på i min väska. På kvällarna knaprar vi salta pumpafrön och busar i kyrkan. Nu hör jag henne utanför dörren. Det är dags för henne att sova. Jag hör hennes små nätta steg nedför trappan.
Hon är en tjej som säger precis vad hon tänker. När jag var hos frisören här om dagen frågade hon mig på sin thai- barn- engelska: Why do you look like rapunsel like that? Och senare samma dag la hon sin hand i min frågade: Why are you so big like that? Jag förklarade att i sverige är vi lite längre och större än i thailand. Sen spann vi vidare på jättar, isbjörnar och snökojor, och så var vi tillbaka till fantasins värld. Nu ska vi snart skiljas. Jag har köpt väldoftande lepsyl, pumpafrön och framkallat ett kort på oss som hej då present. Hon är fyra och jag är 20 å kanske är det hennes små fötter som kommer lämna störst avtryck i mitt hjärta. Hon har varit min trygghet när det thailändska livet åkt berg och dal bana. Hennes kramar har gett mig ny kampglöd och motivation när krafterna varit slut.Carita betyder kärlek, och det har hon verkligen gett mig.

Om ett tag åker jag iväg för att avsluta min tid som volontär med lite semester. När exakt jag kommer hem till sverige spelar egentligen ingen roll. Det är nån gång snart helt enkelt. Väskan min är mer än proppfull och taiwan ska nu samsas med resultatet av tre månaders billighet. Ja, att detta landet är för billigt för den lätt shopping galne volontären det är en sak som är säker.

I veckan har jag varit på flera äventyr. Jag har paddlat kanot i regnskogen. Denna upplevelsen hamnar under kategorin "coola upplevelser". Vi paddlade i strömt vatten nedför forsar. Efter två timmar blev vi upphämtade med jeep och sen åkte vi slänggunga nedfrån en brant bergsluttning. Där badade vi i vattenfall och njöt av gratis massage från självaste naturen. Idag har vi varit på expedition på ett berg. Vi gav oss bara ut mitt ut i ingenstans för att se vad som händer när man släpper karta och kontrollbehov. Efter tre timmars vandring kom vi ut mitt på Zoo området, ja jämte tigerburar och säluppvisningar krånglar vi oss ut ur den täta skogen. Vi tog ordet "planka" till en ny nivå. Efter det liftade vi tillbaka till ursprungsplatsen där vi hade vår scooter. Där väntade regnet på oss och när vi anlände hem var vi trötta och blöta.
Ikväll har vi övat inför ett bröllop som hålls på lördag. Det blir roligt.

Ja, även denna bloggen går mot sitt slut. Men några fler inlägg blir det nog innan denna adress försvinner från cyberspace. Jag skulle tycka det var hemskt kul och ni som läst här lite då och då lämnade en liten kommentar om vem han/hon är. Skulle vara roligt att veta, det har nämligen betytt så mycket för mig!
Nu lider det mot natt.

Hej så länge!