nu börjar krafterna ta slut och hemlängtan ta vid.

Jag börjar bli trött. På ett positivt sätt. Livet som volontär är speciellt. Ett konstant givande, ständigt vara böjlig och anpassande för kultur och seder. Outtröttligt komma upp med kreativa idéer, vara med och förändra, bygga upp och forma. Prova mat som man inte trodde fanns, konstant ha diarré och sitta oförstående under långa samtal på främmande språk. Att kommunicera med händer, att peka för att ta sig fram och framförallt vara uttittad 24 timmar om dygnet tar på krafterna.
Allt detta hade sin charm, och har fortfarande sin underbara kraft , dragningskraft och lockelse. Men nu 7-8 månader senare börjar jag känna mig färdig. Redo att komma hem, bli förstådd, gå på stan utan att vara speciell, äta hemlagad mat, prata svenska och vara en i mängden. Åka i högertrafik och ha bilbälte. Duscha varmt och använda en vanlig toalett.
Livet här har varit underbart, ja det har varit över alla förväntningar. Och jag är säker på att jag efter nån månad i Sverige kommer vilja åka tillbaka. Har redan allt för många planer och erbjudanden i utlandet som väntar på att uppfyllas. Men behöver verkligen komma hem och fylla på med lite mer energi först.
Det är två månader kvar innan jag har planerat att återvända hem. Stannar nog så länge det känns hållbart, blir hemlängtan för stor så kanske jag åker tidigare, ingen biljett är bokad, så jag är rätt fri att göra vad jag vill. När jag kommer hem väntar jobb och vardag. Det är skrämmande, vad har förändrats? Vilka vänner finns kvar och vilket sammanhang ska jag komma in i? En av anledningarna till att jag stannar, Sverige lockar men skrämmer också med sin vardag.

Jag har också hunnit med att besöka Malaysia sen mitt senaste blogginlägg. Jag åkte dit med två andra tjejer. Det var mycket trevligt och det var kul att se ännu ett land. Penang kryllade av utlänningar. Får nästan en liten klump i magen när de är så många. Är inte riktigt van att se så många ickeasiatiska människor.

Syftet med resan var att fixa visum. Och prisa Gud, det gick igenom! Första gången sen i september så gick mitt visum igenom och allt gick utan minsta hinder. Lyckan var total efteråt. Nu är mitt pass välstämplat och sidorna börjar fyllas. Det är en härlig syn.

Idag har jag varit på skolresa till Songkhla Zoo med hela Somerset School. Barn högt och lågt! En mycket härlig dag. Jag har haft barn på mina axlar och glassiga händer har hållit i mina. Barnen är underbara och de har spännande historier. De flesta är ”mixade” mellan Asien och västvärlden och ur deras munnar kommer språk från hela världen. Lärorik miljö att vistas i.

Nu ska jag snart kila ner på fredagsbön. Då sjunger vi gamla thailändska läsarsånger och ber för allt mellan himmel och jord. Det brukar vara rätt trevligt.
Imorgon vankas det jazzkonsert på nått hotell. Mycket ska man då vara med om!
Mitt thailändska namn är för övrigt Dao, ดาว . De yngre tjejerna som jag umgåtts med i församlingen gav mig detta namn första dagen. P´dao kallar dom mig, det betyder stjärna.