Ventilation

Hej!
Nu ska jag ventilera mina tankar om barnaga lite. Jaha, det var ju ett kanske inte allt så tippat ämne i en reseblogg. Men jag kan meddela att ämnet har en stark koppling till landets kultur och därmed ett acceptabelt resebloggämne.

I vilket fall. Barnaga har diskuterats vilt här de senaste veckorna. I den här kulturen är det fullt normalt och ett uppfostringssätt som rekommenderas och praktiseras fullt ut. Det handlar om smisk och slag på händer och kind. Inga knytnävar, men gärna en liten kvast eller en pinne som redskap. Gör man något fel, missar ett test, kommer för sent till utsatt tid eller bara missköter sig blir konsekvensen tydlig. Först ett samtal om varför det var fel och sedan avslutas diskussionen med ett slag. Det handlar om fruktan och om respekten för det som är "orätt". När jag diskuterat detta med taiwaneserna har jag kännt mig ensam. Jag, endast, sitter och försvarar något som jag anser självklart men som de inte kan förstå. " Ett barn behöver tydliga gränser, ett barn behöver tuktas osv." Okej, jag förstår hela kulturgrejen, förstår att det är inte upp till mig att lägga mig i deras hundraåriga traditioner. Men när de kristna handar på samma sätt och lär ut att barnagan är ett bra tillvägagångs sätt att uppfostra sina barn på knyter det sig lite i magen på mig. Har jag läst min bibel fel? Nog för att det nämns en hel del i det gamla testamentet, men ska vi helt ignorera det historiska perspektivet, ska vi bortse helt från tiden bibeln skrev på, de kulturella sederna och okunskapen om vad det kan ge för konsekvenser för ett barn? När jag pluggade nån trött samhälls kurs på gymnasiet skrev jag en uppsats om LVU. Lagen om vård av unga. Läste då fall efter fall där föräldrar använt aga mot sina barn, familjesituationer där det lilla våldet vuxit och vuxit för att sedan sluta illa. Kanske att jag är lite väl kategorisk i mina åsikter nu. Bör tillägga att mina åsikter är formade av min kunskap, okunskap och mina erfarenhet. Hävdar inte att jag har rätt. Men att bo under samma tak som en kvinnohusarbetande-diakon-moder och hennes socialtjänstchef till make så har jag blivit allergisk mot allt form av våld. Var det inte Jesus som tog barnen i sin famn och välsignade dom? Sa han inte: vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta, det har ni också gjort för mig? Jesus lär oss människovärde. Varje individ är viktig och värdefull, och att i uppfostringssyfte inkräkta på ett barns integritet känns inte logiskt för mig. Speciellt inte när samma kristna talar så starkt mot abort och fostervattensdiagnostik. Det är ett liv från och med att ägget befruktas och får inte röras. Men så fort barnet kommer ut till världen försivnner den där vördnaden för den lilla människan som inte alltid kan handla rätt.
Varför har jag nu gått och blivit så fundersam kring detta kanske den mer livet-i-taiwan intresserade läsaren frågar sig. Jo reflektionen dök upp för någon vecka sedan. Det är så här att vi tar hand om en liten kille här som har lite problem med vad han ska göra av sin energi. Han är klåfingrig och kan inte kontrollera sina impulsiva handlingar. Jag har fattat tycke för den där grabben och han har fattat tycke för mig. Trots att han kan driva mig till vansinne så är han så enkel att älska. I vilket fall så har han ett dåligt rykte i vår omgivning. Han är en "olydig" pojke som det inte kommer bli så mycket av. Här om dagen så sköt han på mig med en vattenpistol så jag blev alldeles blöt om tröjan. Inte okej tänkte jag spontant, men när mamman springer fram och höjer handen kan jag inte låta bli och grabba åt mig pojken innan hon hinner få tag i honom. Jag tar honom i mina armar, kramar honom och straffkittlar honom under armarna. Ingen höjdare till uppfostring från min sida å kanske att jag gick över min gräns, när jag inte lät mamman uppfostra sin son som hon ville. Poängen med det hela var att jag insåg att jag nog levt i en väldigt skyddad värld, då detta blir så stort och främmande för mig.
Jag har hört att i Thailand dit jag ska om några veckor, så praktiseras denna uppfostringsmetod till fullo, gärna öppet så andra människor kan se. Det blir till att bita ihop för mig. Jag har fått intala mig själv att jag inte har någon rätt att tillrättavisa någon annan i den här fråga. Hur man uppfostrar sina barn är högst individuellt. För min åsikts skull så är jag glad över att jag bor i ett land där toleransnivån är låg gällande den här frågan. Lärdomen av detta är att det ibland är viktigt att få sätta sina åsikter på prov. Se lite vart man står. Vakna upp liksom.

Oj så allvarligt det blev! Nu lämnar jag åsiktsyttrandet och går över till lite mer informativa uppgifter.

Nu har nyårsfirandet entrat vår ö! Oj vad det ska firas! På tisdag har vi första middagen, hemma hos vår vän patricia, efterföljande dag spenderas hos militärernas engelskalärare i taipei och dagen efter det ska vi hem till Peters mormor. Efter dessa tre, antagligen enorma måltider ska vi packa ner saker som behövs på upptäckarresa i en väska och sedan dra ut på äventyr runt ön! En vän till oss har frågat om vi vill följa med aboroginerna och jaga flygande ekorrar. Vem tackar nej till sånt? Inte jag i alla fall. Så vi har en spännande vecka framför oss helt enkelt! Cafeét kommer vara stängt nu under två veckor. Öppnas igen lagom till att vi går in i våra två sista veckor på ön.
Å så vankas det födelsedag för öns yngste. Det dags att fylla 20.

Nu ska jag krypa ner i min lätt fuktiga säng och drömma om inomhusvärme.
Gott nytt chinese new year!