Back in Carpenters house

Jag är i Zhongli. Jag är tillbaka. Vad mer behöver sägas?

I Zhongli spenderade jag 6 månader, men nu när jag återvänt känns det som om jag aldrig åkt här ifrån. Tiden har stått stilla och det är som om min gamla lägenhet bara stått och samlat damm ett tag, för att sedan ta emot mig igen med öppna armar. Korset på väggen, det som jag gjorde en dag när jag och Sessan bestämde oss för att Jesu kors var det första vi ville se på morgonen det är lika färgglatt och vackert som vanligt, om än bara lite mer urblekt. På ytterdörren sitter fortfarande vår dagliga uppmuntran ”Gud har alltid trott på kvinnan”, med den oklara bilden under som vi aldrig förstod.

Och på toaletten står den gamla tvålen, moppen och de gamla handdukarna som vi försökte skura golvet med hänger prydligt på krokarna, precis som vi lämnade dem. Rummet är fortfarande så där tjockt smutsigt och AC:n spelar fortfarande motorvägsljud. Fläkten står prydligt på sin plats och gör sitt jobb som havsbris när man är på väg in i drömmarnas värld.

Det är helt underbart att vara här. Känns som om det här har varit resans mål, och jag grämer mig lite över att jag bara ska vara här i en knapp vecka. Missberäknade tiden lite när jag planerade. Trodde nånstans att det skulle bli obekvämt att komma tillbaka. Därför fegade jag och planerade bara in fem dagar i denna underbara stad som inte har nått att erbjuda den sightseentörsiga turisten. Nej här golvas man bara av skönheten i människorna, i husen, i alla armeringsjärn som väntar på att få bli fastljutna och bli höga hus uppemot himlen och den djupt rotade kulturen.

Jag anlände i staden i måndags och Christine, vår gamla mentor kom och plockade upp mig på sin scooter. En utmaning då jag har ett mastodontbagage som bara växer sig större och större… Men allt går för den kvinnan och vi tog oss mot coffee baren där jag skulle bo. Efter några minuters färd, kommer en scooter upp bakifrån och någon knackar mig på axeln och säger mitt kinesiska namn. Jag visste precis vem det var. Det finns bara en som  förföljer mig från stationen, tar ledigt från jobbet för att träffas, och kollar upp mina tågtider. Peter, Charlie, Hung Chun, ja en man med många namn. En 33 årig kortväxt filur som inte går att beskriva med ord utan måste upplevas i verkligenheten. Han är helt galen och så rolig att jag alltid har ont i magen och är stel i kinderna efter att ha umgåtts med honom. Dagen spenderades i hans sällskap, med besök på gamla marknaden, vår livsmedelsbutik, frukthandlaren och på alla coffee barens utposter. Känslan av att behandlas som en stammis är ju magisk, och när favoritmatställets kokerska ropar i dörren ”hao jiu bu jin le”, long time no seen, och sen frågar om jag vill ha det vanliga så är det ok att fälla en liten tår.

Sen gick jag upp till Tarzan, en musiker som jobbar rakt över gatan och som jag och Sessan gjorde en julkonsert tillsammans med. De hade ett rep på gång, men avbröt och så skulle vi sjunga gamla klassiker så som Stay by me och Yue lan dai biao wo di chin. Kastas rakt in nått som var för längesen, men som jag hela tiden hållit färskt i hjärtat.

Alla säger dock att jag är för brun och ser smutsig ut! Jag njuter av det till max, det finns inget som stör den vitsträvande taiwanesen så mycket som när en vit utlänning frivilligt vistas i solen och får färg.

I tisdags åkte jag på utflykt med tre vänner. Jag som hade förväntat mig en startsträcka och en lite stiff start fick snabbt finna mig i att allt var som vanligt, det var bara att ta upp tråden som jag lite provisoriskt fick knyta ihop februari 2011. Vi åkte till bergen, tittade på utsikten, njöt av friska vindar på varsin scooter. Satt sedan några timmar på seven eleven för att snylta AC och prata om livet och försöka sammanfatta vad dagarna har innehållit sen vi delade vardagen för ett och ett halvt år sedan. På kvällen var det free talk på coffee baren. 15 personer kom, och min hjärna gick på sjuka högvarv. Men det var fint och se alla igen. Sen var det stormöte med alla anställda på Carpenters, och självklart var jag tvungen att säga väl valda ord nått på kinesiska. Sjukt jobbig situation, men bara och härda.

Idag har jag åkt bil med två vänner och tittat på den vackra kustlinjen. Blickat ut mot Japan och försökt förstå geografins mysterium, tittat på kärnkraftverk och besökt en bibelskola med massa härliga människor. På kvällen var jag hembjuden till en väns familj på mat och kinesiskaprov. En mycket trevlig kväll som avslutades med free talk på coffee baren.

Nu ligger jag och ska sova. Har kollat igenom hela sängen efter kackerlackor och skakat alla lakan. Det är för mycket oklara djur i mitt rum, och jag ligger i min lilla kokong av myggnät.

Skulle vilja stanna här. Ja, utan problem skulle det gå. Men jag är för taggad på livet i Sverige för att det skulle funka helt. Tänk att få komma hem, och åka på ungdomsläger och träffa en underbar pojkvän som knegat i Norge hela sommaren.

På fredag påbörjar jag den långa men otroligt billiga resan hem. Allt har sitt pris, och den billiga biljetten ger mig en natt på flygplatsgolv och 5 timmar i Schweiz. Men på lördagnatt så kryper jag ner i efterlängtad säng!