hit med stålarna!!

Nu är det hög tid för en uppdatering efter sträng tillsägning av mamma! Skämt åsido, men jag har faktiskt varit lite lat med bloggandet denna vecka.

Ja vad har hänt? Mycket givetvis. Jag ska försöka berätta gobitarna sen sist!


I fredags hängde jag på ett lovsångsband som skulle repa och jag blev helt plötsligt satt som nån slags pianist och lovsångsledare! Hoppsan sa jag då! Jag hjälpte dom lite med ackorden och vi pratade om hur man ska leda lovsång. De var ingen som hade pratat om det innan. Det är kul att få känna att man kan bidra med något och få uppskattning för det. Det var en boost för självförtroendet som varit lite svajigt på sista tiden.

Lördagen spenderades med Sharri, vår underbara vän från USA. Tillsammans tog vi en tripp till tvättstugan och förvandlade tråkgöra till ett lördagsnöje. Jag var dödstrött hela dagen och hade egentligen velat ligga under täcket. Men dagen blev ändå värdefull på sitt sätt. På kvällen åt vi mat med Patricia och en amerikansk tjej som har haft svårt att hitta vänner att umgås med. Hon är rar och spelar valthorn. Ja faktum är att vi hade lite samma bakgrund gällande musiken. Henne kommer vi nog se mer av!

10/10 var det dax att fira taiwans nationaldag! Men inte nog med det, vårat café och dess verksamhet firade också sin födelsedag, hela 11 år!
Detta firades med en stor loppmarknad och en utställning där caféet och secondhand affären visade upp sina alster. Det kom massa folk och stämningen var underbar. Vi hade gått till kyrkan på morgonen och jag la hela dagen i Guds händer. När jag sen står där, mitt i stan bland tempel och scootrar och hör orden
Lead me to the cross
Where Your love poured out
Bring me to my knees
Lord I lay me down
Rid me of myself
I belong to You
Lead me, lead me to the cross
dåna från högtalarna inser jag att Han håller dagen stenhårt i sina händer! En sån enkel grej som en loppis kan ge oss kristna en chans att visa på Guds godhet. Jag vet inte, kanske låter det flummigt. Men att se de handikappade och de utsatta arbeta och stolt visa sina verk var som att få en smygtitt på himmelriket.


I måndags började vi en ny engelskaklass. Vi undervisar på ett fritids på en grundskola. De var ett gäng härliga barn, och vår lektion visade sig vara deras allra första engelskaklass. Det är en utmaning att undervisa barn från grunden vill jag lova, speciellt när man inte har något gemensamt språk... Det blir mycket pekande och gestikulerande! Men de är ju asiater trots allt och lär sig väldigt fort!


Igår på sverigekvällen fick vi inget besök.. Det var lite tråkigt. Ibland kan det komma 20 och ibland ingen, men vi hade det trevligt ändå och vi proppade i oss fruktsallad som var kvällens dessert.

Igår samtalade jag med två av våra medarbetare på caféet. De är två människor med ett tufft förflutet och en tuff framtid framför sig. I söndags hade jag och en av dessa två ett samtal och efter att ha pratat en stund rann tårarna från hennes kinder. Jag frågade lite lätt vilken kyrka hon tillhörde, och fick ett svar jag inte förväntade. Kvinnan började berätta om sitt liv. Ett liv så annorlunda från mitt eget. En familj som inte förstår, ensamhet, besvikelse, ångest. Så en dag sa en vän till henne. Jesus älskar dig. Tre ord från en person som hon då hade otroligt svårt för. Nu strömmade tårarna från kvinnans ansikte ännu mer. Hur kunde Han veta? Jag visste inte att Han såg mig.

Vi pratar en stund och jag leds av Herren, totalt. Här sitter jag med mina knappa 19 år och samtalar med kvinnan som är över 30. Jag har ingen familj som ser ner på mig för att jag bär ett kors om halsen. Jag kan älska vem jag vill och behöver inte oroa mig för mat på bordet. Inte heller behöver jag skämmas över min familjs rötter. Vi är så olika, men i vår brutenhet blir vi systrar.


Igår kom jag in på ett liknande samtal, då med en manlig kollega. Han säger på sin knackiga engelska: I admire you, I wish I was like you. I´m stuck here. I have no wife and I´m turning 45 soon. I want to see the world and learn things. But I can´t go. I will never be able to go. Att tillägga så har denna man råkat ut för något som vi inte riktigt vet vad. Antagligen minnesförslust eller någon hjärnsjukdom.

Tänk om jag var rik. Tänk om min plånbok var en aldrig sinande källa. Tänk om Jesus kunde förvandla monopolpengar till pengar med värde, som han gjorde vattnet till vin. Eller tänk om begreppet pengar inte skulle figurera i vår värld, inte dagligen påminna oss om våra begränsningar, inte krossa vår önskan. Samma kväll satt jag ner med vår underbara Cindy. En sprudlande tjej i 17 års åldern. Hennes dröm är att gå en bibelskola, men i ett sånt utbildningsfokuserat land som Taiwan så är det helt uteslutet och hon kan inte få ekonomiskt stöd från något eller något. Å Gud, om jag bara kunde hjälpa.

Dagen idag började med en ny vana, nämligen att åka till universitet och träna på morgonkvisten med yu-yen och Jing. Det var sjukt gött och vi åt frukost tillsammans. Helt klart ett värdefullt sätt att börja dagen på!

Ikväll när vi kom till caféet möts vi av en massa blåögdingar! En massa västerlänningar alltså.Ett gäng från UMU skulle hålla en konsert i bilverkstan som ligger vägg i vägg med caféet. Det utan vår vetskap och vi blev till en början irriterade. Här hade vi planerat engelskalektion och tagit vår lediga tid till att göra en bra lektion. Dagen till ära så kom det en massa nya barn till gruppen. Antagligen kanske vi gjorde fel genom att ställa in lektionen. Men ni anar inte hur stort det är och hur betydelsefullt det är att få umgås med engelskspråkiga och lyssna till musik som man förtår. Vi tog i alla fall det beslutet och det var det värt. Tänk er en gata, typ järnvägsgatan i Örebro. I en lokal som är öppen ut mot gatan så hörs musik och man ser att det är liv och rörelse i lokalen. Utanför far scootrar och bilar. Konserten gjorde att gatan blev svårframkomlig. En massa scooterförare stannade och lyssnade och folk på gatan kom för att se vad som pågick. Merparten förstod inte vad de sjöng om, men jag vill tro att de upplevde känslan som fanns runtomkring. Efteråt fick jag många härliga samtal med människorna som hade stannat. Efter det blev det häng på caféet och vi avslutade dagen som vi började den, tillsammans med Yu-yen och Jing.

Livet i Taiwan flyter på vänner. Snart kommer syrran och brodern och sen kommer mannen. Jag har det bra ja.