Back in Carpenters house

Jag är i Zhongli. Jag är tillbaka. Vad mer behöver sägas?

I Zhongli spenderade jag 6 månader, men nu när jag återvänt känns det som om jag aldrig åkt här ifrån. Tiden har stått stilla och det är som om min gamla lägenhet bara stått och samlat damm ett tag, för att sedan ta emot mig igen med öppna armar. Korset på väggen, det som jag gjorde en dag när jag och Sessan bestämde oss för att Jesu kors var det första vi ville se på morgonen det är lika färgglatt och vackert som vanligt, om än bara lite mer urblekt. På ytterdörren sitter fortfarande vår dagliga uppmuntran ”Gud har alltid trott på kvinnan”, med den oklara bilden under som vi aldrig förstod.

Och på toaletten står den gamla tvålen, moppen och de gamla handdukarna som vi försökte skura golvet med hänger prydligt på krokarna, precis som vi lämnade dem. Rummet är fortfarande så där tjockt smutsigt och AC:n spelar fortfarande motorvägsljud. Fläkten står prydligt på sin plats och gör sitt jobb som havsbris när man är på väg in i drömmarnas värld.

Det är helt underbart att vara här. Känns som om det här har varit resans mål, och jag grämer mig lite över att jag bara ska vara här i en knapp vecka. Missberäknade tiden lite när jag planerade. Trodde nånstans att det skulle bli obekvämt att komma tillbaka. Därför fegade jag och planerade bara in fem dagar i denna underbara stad som inte har nått att erbjuda den sightseentörsiga turisten. Nej här golvas man bara av skönheten i människorna, i husen, i alla armeringsjärn som väntar på att få bli fastljutna och bli höga hus uppemot himlen och den djupt rotade kulturen.

Jag anlände i staden i måndags och Christine, vår gamla mentor kom och plockade upp mig på sin scooter. En utmaning då jag har ett mastodontbagage som bara växer sig större och större… Men allt går för den kvinnan och vi tog oss mot coffee baren där jag skulle bo. Efter några minuters färd, kommer en scooter upp bakifrån och någon knackar mig på axeln och säger mitt kinesiska namn. Jag visste precis vem det var. Det finns bara en som  förföljer mig från stationen, tar ledigt från jobbet för att träffas, och kollar upp mina tågtider. Peter, Charlie, Hung Chun, ja en man med många namn. En 33 årig kortväxt filur som inte går att beskriva med ord utan måste upplevas i verkligenheten. Han är helt galen och så rolig att jag alltid har ont i magen och är stel i kinderna efter att ha umgåtts med honom. Dagen spenderades i hans sällskap, med besök på gamla marknaden, vår livsmedelsbutik, frukthandlaren och på alla coffee barens utposter. Känslan av att behandlas som en stammis är ju magisk, och när favoritmatställets kokerska ropar i dörren ”hao jiu bu jin le”, long time no seen, och sen frågar om jag vill ha det vanliga så är det ok att fälla en liten tår.

Sen gick jag upp till Tarzan, en musiker som jobbar rakt över gatan och som jag och Sessan gjorde en julkonsert tillsammans med. De hade ett rep på gång, men avbröt och så skulle vi sjunga gamla klassiker så som Stay by me och Yue lan dai biao wo di chin. Kastas rakt in nått som var för längesen, men som jag hela tiden hållit färskt i hjärtat.

Alla säger dock att jag är för brun och ser smutsig ut! Jag njuter av det till max, det finns inget som stör den vitsträvande taiwanesen så mycket som när en vit utlänning frivilligt vistas i solen och får färg.

I tisdags åkte jag på utflykt med tre vänner. Jag som hade förväntat mig en startsträcka och en lite stiff start fick snabbt finna mig i att allt var som vanligt, det var bara att ta upp tråden som jag lite provisoriskt fick knyta ihop februari 2011. Vi åkte till bergen, tittade på utsikten, njöt av friska vindar på varsin scooter. Satt sedan några timmar på seven eleven för att snylta AC och prata om livet och försöka sammanfatta vad dagarna har innehållit sen vi delade vardagen för ett och ett halvt år sedan. På kvällen var det free talk på coffee baren. 15 personer kom, och min hjärna gick på sjuka högvarv. Men det var fint och se alla igen. Sen var det stormöte med alla anställda på Carpenters, och självklart var jag tvungen att säga väl valda ord nått på kinesiska. Sjukt jobbig situation, men bara och härda.

Idag har jag åkt bil med två vänner och tittat på den vackra kustlinjen. Blickat ut mot Japan och försökt förstå geografins mysterium, tittat på kärnkraftverk och besökt en bibelskola med massa härliga människor. På kvällen var jag hembjuden till en väns familj på mat och kinesiskaprov. En mycket trevlig kväll som avslutades med free talk på coffee baren.

Nu ligger jag och ska sova. Har kollat igenom hela sängen efter kackerlackor och skakat alla lakan. Det är för mycket oklara djur i mitt rum, och jag ligger i min lilla kokong av myggnät.

Skulle vilja stanna här. Ja, utan problem skulle det gå. Men jag är för taggad på livet i Sverige för att det skulle funka helt. Tänk att få komma hem, och åka på ungdomsläger och träffa en underbar pojkvän som knegat i Norge hela sommaren.

På fredag påbörjar jag den långa men otroligt billiga resan hem. Allt har sitt pris, och den billiga biljetten ger mig en natt på flygplatsgolv och 5 timmar i Schweiz. Men på lördagnatt så kryper jag ner i efterlängtad säng!

Hälsning från Taiwan

Schemat har de senaste dagarna varit bortom hektiska.

 Gör en kort summering: Anlände i Gaoxiung i södra Taiwan för en vecka sedan. Fällde en tår av glädje när lilla plutt Taiwan gjorde sig synlig under flygplanets vingar.  Som en glittrigt guldhalsband i det tjocka mörkret och nån form av hemkänsla drabbade mig.

 Taiwan är som väntat helt underbart. Bodde två nätter hos min vän Ivans föräldrar som visade sån enorm gästfrihet. Pappan arbetar som pastor och hans fru som musiklärare. Nu är pensionen stundande och de börjar avsluta sina livsverk och forma en ny vardag. Det var fint, lite sorgligt men mest spännande och se och höra om deras liv. Ivan hade gjort ett minutschema för våra två dagar som vi såklart följde. Diverse sevärdheter, lite återupprepning av mina favoritställen sen förra gången jag var där, den godaste maten förtärdes och solen var stor och gul mot oss.

Men nog känns det att man har rest ett tag nu. Krafterna har sinat i en hiskelig fart de senaste veckorna.

 Efter Gaoxiong to vi en buss till badparadiset Kenting i södra Taiwan. Det kanske är resans största kulturkrock. Åka till ett sol och bad paradis med tre solskygga kineser som inte gillar varken sand, värme eller sol är en utmaning! Med solskyddsfaktor 90 och långärmat så tog de ändå sig ner till stranden och nog blev det lite bad. Jag själv grillade mig lite och njöt av att blicka ut över ett oändligt hav. Det är nått visst med hav. Evigheten känns lättare att förstå och när solen är så där lagom eftermiddagsvarm mot ansiktet så kan man inte annat än le.

En aktivitet som bör nämnas under mina Keningdagar är snorklingsutflykten tillsammans med tre kineser. Jag som egentligen inte är något superfan av undervattensaktiviter fick här gå in i nån typ av ledarroll. En kines i varje hand som drog och slet i skräck. Men efter 40 minuters KBT light, med vattentema så tog vi oss sprattlande fram i det vackra korallandskapet.

 Efter detta väntade buss tillbaka till Gaoxiong, där stod fallskärmsjägar Chase och väntade. Chase har en tendens att tappa bort saker, speciellt nycklar. Det var därför inte förvånande när han låste in dom i bilen när han ska ut och hälsa på mig. Efter detta lilla projekt tog vi oss i alla fall till hans hemstad Pingdong, som också ligger i södra Taiwan. Där hämtade vi upp en annan fallskärmsjägare som också var med i engelskaklassen i Zhongli. Hon heter Book och är kanske den mest vältränade kvinna jag känner. I tryggt sällskap åkte vi alltså hem till Chases familj där även Cindy, en vän från Zhongli slöt upp.

 I den här familjen får jag möta något annat än hos pastorsfamiljen i Gaoxiong. Detta är en typisk söder/landsbygd familj. Mamman och Pappan driver en Beetlenutaffär, Beetlenut är som en lättare drog som allt för många tuggar här nere. Hans hem är öppet ut mot gatan och många kommer dit för att umgås och tugga nötter. Det är verkligen en kontrast mot mitt förra boende, men det är en spännande miljö att vistas i och jag lär mig mycket om den taiwaneska kulturen på ett ärligt och avskalat sätt. För om sanningen ska fram så är det så här de flesta taiwaneserna lever. Enkelt . Och med bara 2 % kristna av 25 miljoner människor så blir den här taostiska familjen jämfört med pastorsfamiljen en Cheng/Svensson familj.

 Igår åkte vi till en bergsby där en klan aboriginer bor. Många aboriginer är soldater. Detta på grund av en bra inkomst och inga krav på höga betyg. De är dessutom jägare sen barnsben och ofta stora och starka jämfört med den tanige stadstaiwanesen.

Vi åkte i en timme innan vi kom fram till ett berg, med ett vattenfall. Där nere stod ett stort gäng killar och jobbade med att få grillen igång. Det kändes lite som en dröm. En liten oas med ett vattenfall som förser med friskt vatten och där små aboriginpojkar busar och klättrar i lianer. Här spenderade vi hela dagen. Ja vi satt på stenhällen från kl 9 på morgon till kl 17. Bad varvades med sång, och en massa mat. Jag tror jag åt kött från säkert 10 djur. Värt att nämna är flygande ekorre som faktiskt var rätt gott, och så vildsvin. Allt jagat för hand i den snåriga djungeln.

Det är svårt att beskriva hur det faktiskt såg ut, jag satt med öppen mun 90 % av tiden.

 Helt plötsligt rasslade det till i skogen och en flock med apor gjorde sig synliga. Snabbt hoppade två 15 åriga killar upp på sina mopeder och åkte och hämtade vapen. Trots att det är olagligt att jaga apa så händer det att de jagar dem ändå, färsk apa ska nämligen vara en delikatess.

Men så plötsligt dök byns egna polis upp i full fart. En polis vars partiskhet är ett faktum då han är en medlem i triben. Han gav dem en sträng blick och sa: måste ni visa vapnen när jag är här, kan ni inte vara lite smidigare? Och sen åkte han. Men det blev ingen jakt. Nej, nån reseguidbok har med vattenfallet på saker att se i området och lockar därför några turister per dag. Ingen idé att skapa uppståndelse sa de. Pojkarna åkte vackert tillbaka med sina vapen, men tillade lite kaxigt att de sköt varsin vildgris här om dagen. Ja så där fortsatte dagen. Med ett litet avbrott på en timme då de visade oss deras mark och en fantastisk hängbro som de byggt.

Efter att vattenfallssamkvämet var över åkte vi till deras tribe där vi åt lite mat och kollade på området. Alla dessa aboriginer är dessutom kristna. Det är häftigt och se deras överlåtenhet, och jag kan förstå att väckelsen är stor bland dessa bergsfolk. De lever så nära Guds skapelse och att varje dag få börja dagen med att blicka ut över fantastiska vyer hjälper nog att förstå Guds storhet. Jag fascineras över vilken konstnär Han är!  Jag blev i alla fall lite nyfrälst under dagen i dem fantastiska bergen.

Idag har verkligen varit dagen efter dag. Gårdagen tog stor del kraft, speciellt eftersom jag knappt fick nått översatt utan var tvungen att lyssna sjukt noga på kinesiskan och försöka förstå vad de pratar om. Men vi har varit på en lång moppeutflykt till en liten by som har en katolsk kyrka från 1890 talet ( det är väldigt gammal för att vara Taiwan). Det är för härligt att köra moppe på de slingriga vägarna. Plus att man hinner fånga lite soltid!

Imorgon bitti tar jag mig till resans sista stopp. Zhongli, platsen där allt började en gång! Ska bli fint och träffa alla igen och jag hoppas hinna med allt som planerats utan att köra slut mig helt.

För på fredag börjar jag nämligen resan hem, och där väntar den stora kärleken och ungdomsläger!

Man får längta hem när det bara en fem dagar kvar. Det är en skön känsla, och jag använder den till att njuta extra mycket av dagarna som är kvar.

 Önskar att jag kunde ladda upp lite bilder, men mina tekniska kunskaper tar mig inte så långt.

Over and out

Ellen

Kunmings flygplats

Man blir djup och svår när man går genom flygplatsens långa korridorer med melankolisk musik i öronen. Allt blir vackert då. Stressade kineser som önskar att de hade längre ben, vackra tax free försäljare med stram knut i nacken, barnfamiljer som för förta gången ska ut och resa och landsbygskineserna som ser en flygplats för första gången och leende poserar framför alla gaterna. Flygplatslivet är rikt och jag njuter lite. Trots att jag precis spillde chilipasta på mina nya röda byxor.

 Nu är det alltså dags att flyga igen. Önskar att jag vore poet och kunde formulera vackra meningar om vad kroppen känner.  Jag lovade mig själv och mina vänner att komma tillbaka, och nu är det två timmar kvar tills planet lyfter mot Taiwan. Landet som gjorde mer med mig än vad jag gjorde för det. Landet som satte igång en inre resa som tog mig till en vardag jag inte hade väntat mig!

Taiwan, formosa, den vackra ön. Hao jiu bu jin le. Long time no seen.

 Lite pirrigt är det allt. Man kan aldrig komma hem igen, bara komma tillbaka. Så är det nog. Kommer nog inte bli som förut, precis som jag har förändras har säkert mina vänner också sett en ny vardag gry.

Det blir ett äventyr, och det kan man ju inte tacka nej till i det här läget.

Först ska jag med flyg ta mig ner till södra Taiwan där min gamle gode vän Ivan bor. En person som jag lärde känna genom Carpenters Coffee bar, dit han kom för att lära sig engelska och få lite hjälp med sina tyskaläxor. Han blev också en behjälplig översättare i många lägen och är dessutom en duktig pianist! Där ska jag vara i nästan en vecka. Fick ett detaljerat schema igår med minutplanering. Och jag som trodde att jag levt efter principen ”fullt ös medvetslös” de senaste veckorna. Nej nej, nu är det taiwanesiskt 12 timmars schema som gäller. Gode gud, ge mig kraft!!

Sen bär det vidare till två dagars sol och dykning i allra södraste delen av ön, för att sedan landa hos fallskärmsjägaren Chase. Där ska jag bo i två nätter och leva lantliv. För att till sist entra lägenheten i norr som var mitt hem under ett fantastiskt halvår. Då blir det Carpenters coffee bar häng och utflykt med vännerna i Zhongli.

 De senaste dagarna i Kunming har varit fantastiska. I torsdags höll jag ett bibelstudie i en av stadens 3 själv församlingar. Först avnjöts en god middag med församlingens andre pastor och jag passade på att intervjua lite om livet som kristen ledare år 2012 i Kina. Det var spännande och jag försöker förstå hur Gud kan se varenda liten människa på den här jorden! Det blir extra stort när man ska försöka greppa församlingens 7000 medlemmar och deras personliga vittnesbörd. Har Gud mött alla dessa människor? Ja, han har ju det, och jag får försöka hålla tillbaka tårarna vid den insikten. Pastorn berättade också om deras dopcermonier. Runt 300 varje doptillfälle!

 Efter middagen gick vi till lokalen där föredraget skulle äga rum och jag gjorde mig iordning. En stor grupp slöt upp och vi började med att leka två lekar (kvällens orosmoment) Det hela gick bra men ännu en gång blev det bevisat att den information man får av kineser ofta inte är helt korrekt. Denna ungdomsgrupp som jag skulle tala till var inte alls speciellt unga. Nej det var en salig blandning av gammal och ung, med betoning på gammal. Fick kasta om lite i planeringen men drog sedan igång det jag förberett. Åh, det var så roligt! Finns det något bättre än när man ser att budskapet går fram? Efteråt hade vi en lång frågestund och allt avslutades med en bön på svenska och kinesiska. Jag gillar känslan när det blir så tydligt att Gud kan alla språk!

 Fredagen bestod av en långpromenad och lite strövande i parken. Mycket parktid den här resan. Men det är så vackert. Allt blommar, både människor och växter. Folk dansar, spelar musik, åker rollerblades och barnen fångar slemmiga djur i vattnet. Och jag får agera publik och njuta av en gratis föreställning. Sen lyxade jag med massage för hela 25 kronor av en gullig tjej som sedan bjöd in till en stunds tv tittande.

 Lördagen var den stora dagen. Konsertdax och nerverna gjorde sitt sedvanliga jobb med pirr i mage och frenetiskt toabesökande. Men så var det dags. Först grillfest med ett 50 tal gäster och sen höll vi en konsert på scenen där vi byggt upp ett litet café. Kvällen blev toppen och trots att det var nästan lika många svenskar som kineser i publiken så var vi nöjda! Jag gjorde även min premiär som basist, vilket självklart var det stora nervositetsmomentet. Efteråt firade vi med varsin persika och några avsnitt family guy. Som sig bör när ett stort projekt är avslutat!

 Och idag är det söndag och transportdag. Det behövs efter några intensiva dagar i Kunming…

 Åh, blir trött på mig själv, blir sånna uppsatser till inlägg! Tror den här bloggen egentligen är viktigast för mig, då det är ett bra sätt att sätta ord på det man ser och känner. Hoppas inte jag tröttar ut den som läser!

Dagens cykelreflektioner

Man ska inte cykla bakom bussar. Det är ett som är sant. Bussarna här lever sitt eget liv i trafiken. Som liten rädd cyklist blir dessa fyrhjulade jättar högst obehagliga moment. Och all denna avgas som letar sig in i svenska oförorenade luftrör, dom har det tufft den här månaden!

 Men med vinden i håret har jag ändå tagit mig fram på Kunmings gator idag.

Nu går dagarna. Fortare än någonsin. Kanske är det för att jag inte fyller dom med tusen sevärdheter varje dag utan hinner vila lite också.Jag har kommit in i ett efterlängtat kinesiskt lunk. Hänger lite i parker, går på stan och repar inför vår konsert.Idag har jag dessutom tagit mig en liten sovmorgon, skönt! Sitter och tittar ut genom de stora fönsterna och skriver på mitt bibelstudie tills på torsdag och undervisningen till Långserumlägret som vevas igång dan efter att jag landat i Sverige. Skönt att kunna ta lite tid för det!

 På torsdag ska jag alltså hålla i ett en timmas bibelstudie i en församling. Det är för en grupp ungdomar som varje vecka ses för att lära sig mer om bibeln och träffa andra kristna ungdomar. Ett sånt läge tackar man inte nej till, trots att jag nu några dagar innan kan känna en viss nervositet inför uppgiften. Kanske egentligen inte för själva undervisningen, mer för att de vill att jag innan bibelstudiet ska leka lekar som ” rensar hjärtat, öppnar upp för undervisningen, ökar gemenskapen i gruppen och berättar nått om min kultur”. Åh, dessa människor är för sköna, de har såna gränslösa förväntningar på kreativitet! Vi får se hur det blir. Bibelstudiet ska i alla fall handla om Jeremia!

 Igår hade vi något som heter English corner. Jag hade trott att det mer skulle likna nån engelskalektion, men detta är ett diskussionsforum där utvalda ämnen ska samtals om. Gårdagens topic var USA. Vi fick till en spännande och intressant diskussion och det var en härlig grupp på 15 personer som slöt upp. Efteråt blev det såklart lite klassiska kulturfrågor, om Sveriges väder, om vi äter små eller stora fiskar och om H&M är billigt eller inte.  Det slår aldrig fel!

Man hinner tänka mycket när man reser själv och spenderar en massa tid med att observera dessa fantastiska människor. Resans insikt är att kineserna älskar pengar. Pengar högt och lågt. Amuletter för rikedom och stenar som ska ge lycka säljs som smör. Buddah som för övrigt ser olika ut i de flesta länder är i Kina tjock, och håller ofta mat i handen. Det säger rätt mycket om hur de ser på sin relation till Buddah, men också sina andra kinesiska gudar. De ger och offrar till dem, för att få igen. De bränner låsaspengar för att få igen riktiga. De ger Buddah en färsk ananas för att få igen tiofalt. Karmareglerna praktiseras extra hårt på den ekonomiska fronten. Mammon jublar.

Men det finns en slöja av sorg över denna pengalängtan.  För har man inte pengar, är man inte lycklig. Det blir extra tydlig när man hamnar i en konversation om pengar med en kines. Konversationen dör fort, då de bara fastslår att Sverige är så rikt, så det är därför vi inte behöver offra till gudarna. Det biter inte när man säger att pengar inte är så viktigt, deras svar kommer så snabbt. ”Det är klart att det inte är viktigt när man redan är rik”. Detta är det största berget att bestiga när en kines kommer till tro upplever jag. Sättet att se på pengar, och förståelsen för att Jesus inte behöver våra materiella offer, utan våra hjärtan känns för ogreppbart i vimlet av alla lyckostenar, feng shui och karma.

 I naturreligionerna men också inom taoismen offrar man till onda gudar, för att de ska vara sparsamma med sin ondska. Man mutar dom helt enkelt. Men så lär de känna Jesus och ska försöka förstå att de inte behöver muta honom för att han ska vara god. En god gud som ger oss goda gåvor, och som inte straffar oss när vi hamnar en bit från honom. Är det verkligen sant? Finns det inte en baktanke? Vad är Jesus affärsidé?

 Det skär i hjärtat när jag hör detta. Och när jag igår åkte förbi en kyrka med en juvelshop på kyrktorget förstår jag att de har en bit kvar innan dessa affärslystna kineserna kan släppa kyrkan som en affärsidé.

 dag har jag också köpt fint te som håller i 30 år. Kändes obehagligt att tänka att jag ska dricka det när jag är 50…men den söta tetjejen var en fantastisk försäljare och jag var tvungen att jobba på hennes nivå genom att vara en god köpare. Och sen stöttar jag ju den lokala handeln. Den ursäkten kommer man långt på, speciellt när det är skorea in chinatown!

Gränslöst

Nu ska det uppdateras! 

Mina dagar i Xian kan sammanfattas med varma, magsjuka och en aning trötta. Men också magnifika, underbara och vackra!

I torsdags cyklade vi runt stadens höga stadsmur på en tandemcykel. Det var helt otroligt vackert och häftigt att se ut över hela staden. Men det var otroligt varmt och fuktigt så när vi väl tagit oss runt muren var det vattenintag på schemat. Resten av dagens spenderades i vackra konstkvarter och så hamnade vi på ett museum som utgav sig för att vara ett gränslöst museum. Och JA, det var gränslöst. Hur mycket utställningar som helst och bland annat så såg vi den nestorianska stenen, en sten vars ingraveringar berättar om hur kristendomen kom till Kina. Det var mäktigt att se!

Eftermiddagen spenderades i en park, i hopp om att skuggan skulle ge nån typ av energi. Icke. Man blir galet trött av 35grader och strålande sol, så är det bara.

På kvällen begav vi oss till flyplatsen och efter några timmars geografisk förflyttning så sitter jag nu här, i södra Kina i en stad som heter Kunming. Den vakne, kristna pigge svensken känner säkert igen staden då Örebro länge har haft en kontakt här genom kulturcentrat TCG Nordica. Här ska jag nu vara i 10 dagar hos min gamla gymnasievän Jonne!

Dag ett i den nya staden spenderades hemma hos en fantastisk ung kvinna. Hon är te och kalligrafimästare, och dessutom fotograf. Hennes hem strålade av välmående, kreativitet och hälsa. Jag kände mig som en stressad, spretig och flummig varelse i jämförelse, men efter några timmar av tedrickande kom även jag in i tempot. Vi satt i flera timmar och luktade, drack och åt te. Det var underbart och otroligt välbehövligt efter magsjuka och intensivt turistande. Denna kvinna är dessutom missionär och berättade historier och visade filmer från hennes resor. Guds storhet blir så påtaglig och jag förundras över glöden. För de kristna kineserna glöder verkligen, trots att staten gång på gång försöker släcka deras låga så finns det en enorm drivkraft att sprida evangeliet. Hon berättade att hennes sociala medier och telefon kontrolleras av staten och har flera gånger stängts av och om vänner som hamnat i fängelse. Deras tro och målmedvetenhet inspirerar mig! Uppfylld, och med en bok om kinesiska minoriteter lämnade vi hennes hem. Vi behöver be för dessa människor. De spelar en otroligt viktig roll! Utländska missionärer kan inte alls göra samma jobb här, speciellt inte eftersom staten är ännu hårdare mot dem.  Men visst uppmuntras min längtan om ett liv i mission ändå när man hör dessa berättelser.

Igår kväll kollade vi på en klassisk kinesisk långsam film. Lååånga klipp med ninjor som flyger i luften med antika svärd och tjejer med gong fu krafter. Men ska man leva Kinaliv så ingår även dessa bitar!

Imorgon ska vi till en tresjälv kyrka. Tresjälvkyrkan är den ”statsstyrda” kyrkan i Kina, som alltså är godkända av staten att bedriva sin verksamhet. Det ska bli spännande att besöka denna församling och jag har ett möte anordnat efteråt tillsammans med församlingens pastor, där vi ska prata lite om kyrkan och deras framtid. Har suttit nu och formulerat lite frågor till intervjun och jag hoppas att den ska ge större förståelse och hjälpa mig i min bön för det här landet!

9 dagar har gått, och 9 kapitel ur apostlagärningarna har avnjutits. Det fascinerar mig att läsa deras kamp och glädje när de började sprida de glada budskapet. Lite extra fascinerade och tilltalande när jag vistas i den här miljön, där så många kristna lever under liknande omständigheter som apostlarna.

Ikväll kanske vi ska hem till Kalligrafitjejen igen, annars kan det bli en soft hemmakväll. Förhoppningsvis en lite skype med saknad pojkvän hemma i Sverige!

Ai Lun

Xianiserande

Ännu en dag i Xian. Xian är en stad som förutom terrakottaarmén inte har oceaner av sevärdheter! Så det har varit en utmaning att hitta saker att göra. Men på dagens agenda har det hunnits med ett historiskt museum, vilket släckte en viss historietörst! Efter det blev det nån slags tillfällig översvämning då himmelen öppnade sig och levererade en stor mängd regn till vår lilla stad, vars dräneringssystem är som deras avopp, värdelöst. Men det var en spännande upplevelse och med glatt humör tog vi oss till ett lunchställe, följt av ett teställe, följt av ett donatsställe (free wifi) följt av en sjukt gammal moské. En helt fantastisk miljö att promenera runt i och jag föll i konstfällan igen och köpte på mig en tavla som nu ligger på posten på väg hem till Sverige. Smidigt det där med post. Men farligt, det öppnar för många vägar till att köpa billiga vackra kinesiska saker. Vilket det finns gott om.

Igår hade jag lite utav en mardrömsdag då jag låg i tillfällig magsjuka. Gatumaten har sin baksida och det blev en kväll med avslagen cola och bön.

Idag är det mycket bättre och jag har fått i mig tillräckligt för att klara dagens strapatser.  Gud är god.

Imorgon ska vi hyra cyklar och cykla runt på Xians stadsmur. Det ska dock bli 35 grader och strålande sol, så vi ska upp i ottan och försöka ta oss runt innan det blir för varmt.

Kl 22.30 lyfter vi sedan mot sydligare breddgrader och Kunming, där jag nu ska spendera 10 dagar. Turistandet är då över och en mer vardagsliknande dygnsrytm hoppas jag ska ta form. Kan bli skönt, jag trivs inte riktigt i turistrollen.

Nu ska lampan släckas. Adios!

Bland kyrkor och terrakotta

Har hamnat efter i bloggandet, och här kommer en summering av de två senaste dagarna:

Söndagen bjöd på en underbar förmiddag en otroligt vacker park! Parken kryllade av pensionärer som spelade, dansade sjöng i kör, spelade teater och motionerade. Det var underbart och se och jag gick med ett leende på läpparna hela morgonen. Sen gick jag uppför ett litet berg till ett stort utsiktstempel. Där hade jag utsikt över hela förbjudna staden vilket var mäktigt!

Efter denna underbara morgon gick jag en lång stund för att komma fram till himmelska fridens torg där jag enligt min turistplan skulle ta ett traditionellt kort på Maos stora porträtt. På vägen dit möts jag av galna försäljare som prackar på mig massa olika prylar. Fattiga, handikappade och påverkade människor fyllde gatorna och de ryckte och drog i mig. För första gången under resan blev jag rädd. En kvinna kom fram och rykte min flaska med vatten ur händerna på mig och drack upp den i desperat törst. Överallt såldes en massa buddistiska lyckoamuletter och drakar till försäljning. Jag började gå fortare och efter en stund fram till torget. Där kom två studenter fram till mig och började prata. De såg ut som två typiska high school ungdomar och vi började genast snacka. Efter en stund bjöd de med mig till att gå och ta nått och dricka. När det är 30 grader varmt känns det givet. Vi gick till första bästa ställe och jag beställde in lite apelsindricka. De andra två köpte in lite te och snacks, precis som vanligt i den här kulturen. Vi pratade kanske i en halvtimma tills jag sa att jag var tvungen att gå. Då kommer notan. Och jag väljer att avrunda min story där.  Lurad ännu en gång. Och jag kände mig som ett fån. Jag visste att det här var ett otroligt vanligt sätt att blåsa utlänningar på pengar, och så föll jag dit också. Pinsamt. Och ledsen och arg gick och tog dom där dumma Maokorten. Eftersom taxis är förbjudna att stanna runt torget pga respekt för Mao, så fick jag gå en bit innan jag kunde hitta någon som kunde köra mig.

Jag hade kvällen innan hittat en adress till en kyrka och jag bestämde mig för att dra dit.

Väl där insåg jag att jag var två timmar tidig och fick fördriva tid i en park, halvsovandes på en bänk. Svettig och utan lunch, eftersom jag tidigare blivit av med pengarna.

Men så går jag på gudstjänst. Och spännande saker hände! Jag kommer in en fantastisk miljö. Långt bort från streetsellers och lureri. Jag sjönk ner i en av bänkarna och lyssnade till predikan som var på engelska!! En fin vän hade innan fått en bild när hon bad över mitt kyrkbesök som var väldigt konkret. När jag några minuter in i gudstjänsten får uppleva hur bilden blev verklighet så kändes det ännu mer som att jag var på rätt plats.

Efteråt satt jag och pratade med en kvinna som inte var troende. Jag berättade att jag jobbade i kyrkan och vi pratade en stund. Sedan var hon tvungen och gå, men kort därefter kommer en ung tjej fram till mig och sa: jag hörde att du jobbar i kyrkan och som ungdomspastor. Kan inte jag få prata med dig? Vi slog oss ner längst bak i kyrkan och pratade så länge att tillslut var kyrkan nersläckt och alla hade gått. Hon hade tusen frågor och var sargad av många brustna relationer, löften och hemska upplevelser. Det var fantastiskt att få prata med henne och Herren la ord i min mun.

Efter vi pratat klart frågade hon om jag ville åka med in till stan och äta kvällsmat med henne. Svaret var givet och vi tog bussen in och åt god mat och hängde hela kvällen. Hon bjöd dessutom, så incidenten tidigare under dagen kompenserades och jag hade råd att ta mig hem. Sarabeth, så hette hon lärde mig mycket om livet under den kvällen och vi hade stort utbyte av varandra. Hon var dessutom topstudent på Chinas svåraste universitet. När jag frågade henne om hon pluggar mycket svarade hon enkelt, nej, jag slappnar av och då går det bra i skolan. Skön inställning.

Nu är jag i Xian och har sammanstrålat med min gode vän Jonne som har varit bosatt i Kina sen ett år tillbaka. Fint med ressällskap!

Idag har vi varit och sett terrakottaarmén vilket var helt magiskt! Ännu en gång har kameran inte fångat upplevelsen med det spelar egentligen ingen roll, för det mäktiga bär jag med mig ändå!

Snart ska vi iväg till en muslimmarknad!

Be gärna om beskydd! Jag har mått dåligt de senaste dagarna.

Kram!