Mango med sandsmak och blicken fäst på havet

Med ögonen på ett glittrande hav ska jag nu försöka skriva några rader om livet.

Efter en turbulent start kom lugnet. Det thailändska lugnet. Inte den där känslan som den stressade svensken jagar när han tar med sig hela familjen till ett turistkryllande Phuket. Utan det lugn som infinner sig när man bara får dyka in i ett orört samhälle. Fritt från soldyrkande turister. Songkhla är verkligen motsatsen till ett försvenskat julparadis. Här finns äktheten, kulturen och människorna. Gatorna är smala och fattigdom och smuts möter mig när jag kliver ut genom dörren.

Thailändarna är så artiga. Hopknäppta händer och ett vördnatsfullt bugande. Jag gillar det. Finns en sån respekt i den lilla rörelsen. Vi svenskar är så beroende av kroppskontakt. Vilket jag gillar, men det är nyttigt att vara utan det. Inga kramar inga handtag. Man lär sig att visa uppskattning och omtanke på andra sätt.

Thailand är ju landet med regler som tema och det krävs lite tänkekraft för att komma in dem. Hittills har jag kört på säkra kort och tänkt mig för konstant, men upprepning ger rutin och snart kommer mina thailändska vanor bli till vardag.

I onsdags började mitt nya jobb. En internationell skola med en hemligt kristen prägel. Där jobbar jag varje dag från 9-14 med förskolebarn. Små händer har hållt i mina och den lilla barngruppen med olika nationaliter har tagit ett fast grepp om mitt hjärta. Den finns sån kraft i multikulti, även fast det gör allt lite mer komplicerat. Allt det goda samlas och erfarenheter möts och utbyts. Efter mitt pass på skolan åker jag hem ( till kyrkan) för musikundervisning. Hittills har det blivit kör, sånglektioner, fiol och framförallt celloundervisning. Utamanande och skrämmande. Men jag sätter på mig självsäkerheten som klädnad och improviserar fram lektioner. Minnesbanken går på högvarv och jag plockar fram material som legat gömt i så många år.

Min dag i thailand börjar kl 06 då vi samlas till morgonbön i kyrkan. Tid till att lyssna in Honom och samla kraft inför dagen. Skolbarn kommer och deltar, samt arbetande vuxna. Jag brukar sitta och fundera på hur en sån verksamhet skulle funger hemma i min församling. Skulle någon komma, skulle vi pallra oss iväg i vintermörkret kl 6 för att be? Att tillägga är att thailändarnas arbetsdagar sträcker sig runt 11 timmar och det finns inga regelverk som kontrollerar arbetsvillkoren för de anställda. En grupp män och kvinnor från Laos är trogna kyrkobesökare i min nya församling här. För att få gå till kyrkan måste de jobba 17-04 på lördagsnatten, allt för att tjäna in gudstjänst timmarna. Efter mötet återvänder de till fabriken och jobbar. Jag smakar på ordet disciplin. Och förstår vad det är.

Att resa själv är ensamt. Men charmigt, ja nästan underbart på nått sätt. Man får så mycket tid. Tid att tänka, tid att gå i valfritt tempo, tid att prata med Herren. Men nog saknar jag min Sessa. Hon satte liksom guldkant på allt. Vem ska nu förstå hur vackert havet är eller skratta åt språkfel och äcklig mat? Fast jag vet att Herren behövde henne på annat ort och är stolt över hennes val att åka tillbaka till snön.

Nu börjar min hjärna snart närma sig kokpunkt. Det är 35 grader ute och jag sitter i min mycket påklädda outfit. Inga linnen och inget som inte går över knäna. Uppdraget, knäppt och långt. Tre nyckelord att vänja sig vid.

Två gånger har jag vandrat ned till havet själv. Det är fantastiskt. Sandstranden är vit och sträcker sig bortom min syn. Havet är vokensblått och himlen likaså.

Jag har precis njutit av en mango med sandsmak. Livet smakar gott.