En fråga om hjälp

Hej vänner! Här kommer ett litet meddelande från mig och Sessan!

Jag och Sessan ska den 25 december hålla en Julkonsert här i Taiwan med vänner från trakten och nya vänner i Herren och utanför. Vår vision med denna konsert är att ekumeniken i vår stad ska öka. Vi har många vänner i många olika kyrkor som många av dem är väldigt små. Så vi tänkte, varför inte slå ihop till en härlig julkonsert, där fokuset kommer att ligga på Luk 2:1–20. Projektet är nu redan i full gång och vi är mycket glada över detta. Men som för alla projekt man gör oavsett plats på jorden så behövs det pengar.

De pengar vi rör oss på nu är pengar från egen ficka och den blir snabbt tom då vi arbetar utan direkt lön. Min fråga är därför om ni skulle vilja vara med och stödja detta projekt?
Det är väldigt billigt här och med 25 svenska kronor kommer vi långt! Om du vill vara med och bidra med 25 kronor (eller mer) så svara till mig över min mail (ellen.hemstrom@hotmail.com) så kommer jag med mer uppgifter!

Var annars gärna med i bön!

Thanksgiving, hav och risfält.

Hej hallå! Nu ska det uppdateras.

Thanksgiving konserten gick bra! Det var ca 75 personer som dök upp å det var många glada miner under kvällen! Jag och Sessan bjöd på en liten show som blev mycket uppskattad. Allt skedde på taiwaneiskt vis, det vill säga mycket oklart. Exempel från verkligheten: Vi hade repat med ett band inför konserten, vi skulle framföra fem låtar tillsammans och det skulle vara lite blandade låtar. Genrepet går bra, men så på sista låten så byts liksom hela bandet ut. Ny gitarrist, pianist och trummis tar plats. Vad är nu detta frågar vi, - jo , det här är det nya bandet som ni ska spela med. Jaha säger vi. Vi brukar annars ha konsert med det bandet vi repat med. Där tog diskussionen slut och konserten vid. Det hela gick bra och vi hade fin support. 30 soldater med starka stämmor klämde i och klappade händer. Det var roligt. De hade med sig en kalkon som present till oss. Denna avnjöts efter 10 rätters måltid på kinesiskt vis. Mätt var ordet på allas läppar och vi somnade gott nån timme senare.

Efter den fullsppäckade dagen så kom baksmällan. Vi kan kalla det för medvetslöshet, seg och eländig har jag känt mig. Ryckte dock upp mig i lördags då det var dags för äventyr.

Vi hade blivit hembjudna av en god väns farmor till hennes hus vid havet. Hon är hakkanes ( urbefolkningen på ön) och kan bara prata hakka, alltså ingen mandarin eller engelska. Farmorn hade aldrig sett utlänningar förut och hon var mycket gammal och blev väldigt uppstressad när vi kom. Vi åkte då iväg en stun till havet. Samma strand som vi besökte tidigare i höstas. Underbart vackert å varmt nu också, även om vindarna avslöjar att hösten trots allt är här. Vi strosade runt på fiskmarknaden och njöt av utsikten. Försöker liksom mata ögonen med så mycket hav som möjligt. Önskar att jag kunde filma med mina ögon. Får se så mycket vackert, som inte riktigt går att fånga på bild. Kanske att jag bara behöver vänta några år, sen har väl någon tillverkat en sådan produkt. Efter att ögonen och näsan var mätta på sol begav vi oss tillbaka till huset och fick där avnjuta god mat där alla ingridienser var hämtade från trädgården. Till och med riset. Fascinerande! Efter maten tog vi en fantastisk vandring på risfältet. Tror ibland att jag drömmer. Jag är verkligen på andra sidan jorden. På ett risfält. Med en stråhatt på huvudet.

Här vill jag att mina barn ska växa upp.

Idag har vi varit i kyrkan. Det är en härlig församling, men känner inte riktigt att vi kommit "in" i gemenskapen än. De är väldigt blyga med att prata engelska, vilket begränsar umgänget. Jag antar att det inte är så mycket att göra åt...

Idag pratade pastorn om att vi ska se församlingen som en symfoniorkester. En liknelse som jag såklart diggade. Alla är viktiga för helheten. De orden ska jag bära med mig veckan när vi nu går in i julkonsertsrepandet och planerandet inför julfirandet på riktigt.

Ikväll har jag fått fotmassage av Sharri och Sessan, tänk att få ha så fina systrar.

Vi har också fixat med vår adventskalender till personalen. 24 personliga paket är nu inhandlande, och imorgon ska vi försöka få upp den.

Denna vecka är fullspäckad. Vi har massor att göra. Bland annat så ska vi föreläsa¨på universitet i en kurs om foreign countries, studenterna pluggar till turist guider. Vi ska tack och lov prata om sverige och om vår kultur. Blir en utmaning, speciellt eftersom de inte pratar så bra engelska. Men det är ju vid det här laget ingen ovan situation.

Vi har också startat en ny engelskagrupp på tisdagar. 10 härliga kvinnor med tusen frågor om allt mellan himmel och jord. Men nu räcker det. Inga fler klasser! Det är jätte populärt och jätte dyrt att plugga engelska här och när vi då erbjuder detta gratis så lockar det. Men som sagt. Nu är vi uppe i max antal klasser per vecka!

Det var allt för idag gott folk.

Jordbävning å Chopin

Berörd, sentimental, inspirerad och lycklig. Har lyssnat på underbar musik i kväll. Jag, Sessan och Peter har varit på konsert på ett universitet här i närheten. En mycket skicklig taiwanees framförde Chopin. Asiater är ju allmänt kända för att vara något i särklass när det kommer till musik, å teknik, å vetenskap, å... okej, de är rätt bra på allt. Kvällens pianist var fantastisk. Insåg att jag saknar den där konsertkänslan. Nervositeten innan, hettande kinder och svettiga händer, full koncentration och ingen återvändo. Känslan under och efter blir till en drog. En kick som är värd alla timmars förberedelse. Kunde riktigt drömma mig tillbaka till det ikväll. Chopin mina vänner. Han kan sannerligen sin sak!

Helgen var god, vi färgade mitt hår, vilket blev lördagsäventyret! Tro mig, att överlåta håret till någon som inte förstår vad man säger är värdigt att kallas äventyr. Resultatet blev kanske inte drömmen, men äsch tänker jag. Alla ska väl se ut som pippi långstrump nån gång i livet...

Nu till den stora nyheten. Här har det varit en jordbävning! Jo visst, i söndags skedde det hela. Vi hade varit ute och ätit med en god vän och satt i vår lägenhet och drack te. Helt plötsligt börjar min stol skaka. Självklart så kopplar jag inte utan tror att det är Sessan som skojar lite. Jag tittar på henne och får se ett obekant ansiktsuttryck. Vi börjar skrika men övergår snabbt till skratt. Vad händer!? Vi har pratat om detta sen vi kom till ön, när kommer det ske? Vad ska vi göra om det sker? Vi har till och med som vana att alltid ha en färdigpackad liten väska med pengar och pass vid sidan av sängen i ifall vi skulle behöva springa ut under natten. Nu var den här och vi fattade noll. Vår vän Patricia, som är en luttrad taiwanees skrattade åt oss. Hon fattade knappt vad som pågick. För dem är detta vardagsmat och de har varit med om värre. Skakningarna gick ganska snabbt över. Det är spännande hur Gud har allt i sin hand, Patricia skulle ha åkt hem kl 19.30, men vi pratade om livet å eventuella tidsbegränsingar brukar ju då snabbt suddas ut. I vilket fall så stannade hon kvar. Gud visste att vi behövde någon som kom med lugnande ord i den här främmande situationen. Strax efter skalvet ringde en annan vän och kollade till oss. För den intresserade läsaren kan jag berätta att jordbävningen uppnådde 5,6 på richterskalan.

I fredags hade vi en hemläxa i en av engelskagrupperna, läxan handlade om rädslor. En kvinna hade där skrivit att tillsammans med Gud så har hon inget att vara rädd för.

Hennes ord blev mina när jag satt där, i en skakande fåtölj.

I går gjorde jag en spännande upptäckt. Det är första advent nästa helg. Har nog aldrig varit så obunden vid almenackan. Har ingen tidsuppfatting överhuvudtaget. Vi fick då genast sätta igång med julpysslet och tillverkandet av en paketjulkalender till personalen på caféet är nu i full gång! Adventsljusen är inhandlade å juldukarna som Sessan packade med från Sverige ska strykas. Fast det sistnämnda får nog vänta nån vecka till ...jag är ingen julfantast direkt, men jag måste erkänna att så här långt bort från hemmet ser även jag framemot lite julgranspynt å röda tomtar.

På torsdag har vi en stor thanksgivingkonsert, det blir kul. Jag och Sessan ska sjunga lite och jag ska spela nått taiwanesiskt stycke på cellon. I övrigt så ser det ut att bli en vanlig arbetsvecka med förhoppningsvis många ljuspunkter!

Var ton skall en hyllning till dig bära. Orden har prytt mitt cellofodral det senaste året. Å ikväll gjorde dom sig påminda. Jag vill göra mitt liv till en lovsång till Dig.

livet är gott

Smaskar på kolasnöre från IKEA. Gott. Precis som livet just nu. Dagarna målas i regnbågens alla färger och sätts i guldram, tillverkad av Herren själv. Ja, det var mitt lilla försök att vara poetiskt. Inspireras av rojaliteten som skriver dikter om det mesta. Nu till det mer informativa.

Vi jobbar för fullt med förberedelserna inför dels thanksgiving 25/11 då det anornas fin middag för viktiga män i kostym på coffee baren. Vi ska då sjunga lite och blinka med blå ögon och visa statsmännen vad volontärsarbete är. Men framför arbetar vi inför vårt egna projekt den 25 december! Det är så roligt att ha något att jobba inför tycker jag. Vem trodde att den djupt rotade klassiska musikern en vacker dag skulle sitta och skriva ensemble arr och känna glädje över gemulektionerna. Inte jag i alla fall. Det är spännande det där med kunskap. Ibland kan man saker som man egentligen inte kan. Handlar mycket om inställning har jag märkt. Man får ju faktiskt ta och praktisera det något uttjatade uttrycket " tro på dig själv" ibland. Det funkar.

Det övriga jobbet flyter på bra, lite lagom mycket att göra och allt hinns med. Finns till och med utrymme för spontanitet! Ett ord som jag för ett år sen inte ens hade tid att säga. Nej då var det fullspikat minutschema från morgon till kväll. Upp kl sex, plugga lite å fixa allt som inte hanns med dagen innan. Läsa tidning och packa i ordning cellon. Ila iväg på cykel, oftast med cellon på ryggen, vänta utanför kulturskolan till kl åtta för att då ställa in cellon i förrådet. Sedan fortsätta färden mot skolan, gärna med inläst historiebok i lurarna. Väl framme en hel dag i skolan, blinka lite extra för att få sluta tio minuter tidigare för att hinna i tid till cellolektionen. Spela i nån timme, öva lite i väntan på pianolektion eller musikteori. Åka hem en sväng. Äta fil och göra gemuläxa för att sedan åka tillbaka till kulturskolan för konsert eller annat rep, hemma igen runt 9, läsa lite plugg, läsa lite bibel, skriva lite och sen släckt lampa innan 11. Jag hann med så mycket. Jag jobbade på temat fullt ös medvetslös. För oj va gott jag sov om nätterna. Har dock märkt att dessa år av konstant aktivitet har satt sina spår. Är otroligt stresskänslig och så fort det blir minsta tidspress kommer min minutplanering in i tankarna och hjärtat tickar genast igång . Kanske att jag kan lära mig något av denna insikt. Får se. Saknar ibland mitt svenska tempo. I vilket fall så är det skönt att kunna vara lite spontan och jag kan numera med ett lugn i bröstet vänta på grönt ljus. Pratar till och med i termer som "timmar", " om ett tag", och framförallt " låt mig tänka på saken".

Ikväll har vi lekt med soldaterna. De är ett gäng härliga människor som lär oss mycket om krig, fallskärmar, skratt och gemenskap. Å kvällen har precis avslutats med lite uppdrag granskning i vårt lilla hem.

I morgon är det fredag. Glädje. I helgen ska vi umgås med våra vänner i kyrkan, kolla Harry Potter och göra något åt mitt hår som numera kan tas för att vara en tigerkaka.

tjing tjong från landet där all mat kryddas med buljong! ( lägg märke till ett otroligt kvalitativt rim)

allmäntillstånd- klar till halvklar.

Det nya brödet blev ljuvligt. Fiberrikt och hårdtuggat. Precis som det ska va!

Har egentligen ingen speciell anledning att blogga. Men jag tänkte att jag kanske inte alltid behöver ha det.

Just nu sitter Sessan och kollar på Bonde söker fru och jag har avnjutit lite havregrynsgröt framför ett avsnitt scrubs. Nu kanske ni tänker, oj va de konsumerar TV, men då vill jag tillägga att vi för det mesta kollar nyttiga program. Så som uppdrag granskning och kobra. Oftast går det till så att vi kollar programmen precis när de lagts upp på svt play, och vi veckans slut så är det mesta genomtittat...

Idag har vi jobbat på second hand affären och planerat morgondagens lektioner. Temat för vuxengruppen är rädslor. Det finns snart fobier och rädslor för allt här i världen. Visste ni att människan föds med två naturliga rädslor? Rädslan som uppkommer vid plötsliga och starka ljud, och rädslan för att falla. Resten har vi själva skapat. Vi får se var diskussionen hamnar och om den ens går att genomföra. Man vet aldrig med vår härliga engelska grupp. Ibland vill de hellre prata om städning och lata makar. De är goa i alla fall och jag ser fram emot morgondagen. På barngruppen ska vi prata om djur och tillverka grodor utav papptallrikar. Ja kreativiteten tycks ha flödat på fint denna vecka.

Pratar varje kväll med vår vän på caféet. Han läser nu varje dag ett kapitel ur bibeln och varje kväll går vi igenom eventuella frågor och reflektioner. Oj va svårt det är. Han är smart och kommer med bra frågor. Ibland för bra... Önskar att jag satt inne på en examen i teologi eller kanske i retorik, vad vet jag. Svårt är det i alla fall. Han har fastnat rätt mycket i sina tankar kring djävulen och hans kraft. Inte helt otippat då denna kultur till stor del handlar om spöken och andar. Han talar mycket om straff och ser Gud som en domare. Alla snedsteg och misstag leder till mer motgång och hårda straff. Vi har pratat mycket om förlåtelse och det svårt att förklara ett ord som han aldrig praktiserat. Ordet förlåtelse finns inte i hans vokabulär och han ser ingen mening i att faktiskt förlåta en annan människa. Ändå så ser jag hur han mer och mer förstår ordets innebörd och han frågar intresserat i vilka situationer man kan använda det, och hur det är möjligt för Gud att förlåta människor. Som sagt, det är en utmaning, men jag känner hur Gud lär mig mycket genom detta och jag kan ju bara göra mitt bästa, resten är upp till Honom.

Vår helg ser ut att gå i vilandets tecken. Det passar bra. Har haft en lite halv tuff vecka och skulle behöva lite sovmorgon och lugna hjärtslag i några dagar.

'Lägger upp lite bilder från senaste tiden.
Allt gott vänner.

Jag glömde jästen

Ja, just precis. Jag glömde jästen när jag skulle baka mitt efterlängtade rågbröd. Okristna ord ville komma ut ur min mun när jag efter 45 minuter av väntan ser att brödet fortfarande ligger platt och hårt i botten av formen. Sessan kom snabbt med lugnande ord om att "vi kan göra nytt imorgon". Å det ska vi, det ska bli det fluffigaste och mest jästa rågbröd som Taiwan någonsin skådat. Fast juste, de har ju aldrig skådat rågbröd heller. Men ändå.

Jag förstår att ni alla funderat över vad som egentligen hände i lördags, ja vad blev det för lördagsäventyr för Princessan och hennes kompanjon?
Jo det båda två for till huvudstaden på turistresa. Vi tog asiaternas roll i europa fast i asien. Ja ni fattar. Midjeväskan var på, khakishortsen välstrykta och kameran nyladdad. Med oss på resan hade vi också vår Amerikanska väninna som kanske inte var lika peppad på utforskardag som vi, men hon smittades snabbt av våra stora entusiams! Utforskningen skulle ske i kronologisk ordning. Först ut var Sun Yat sen memorialhall. Det var fint och flådigt. Precis som det ska vara i en död mans minneshall. Efter det tog vi oss vidare till Chiang Kai Sheck memorial hall. Även här hade man inte sparat på detaljer och guld! Ca 100 bilder avknäpptes på denna plats och vi poserade fint framför alla viktiga monument. Precis som sig bör på en turistresa. Efter denna intensiva förmiddag åt vi gott och fortsatte att spendera dagen i nutidens tecken. Shopping.

För 23 år sedan gott folk, den 9 november 1987 föddes i västerås en liten flicka. Med krulligt hår och stort leende. En vit, afrikansk prinsessa. Men, hur går det ihop? Ja, jag vet faktiskt inte. Men Jag vet att hon är en riktigt skön lirare och en människa som jag har fått förmånen att dela mitt livs äventyr med. Så, låt oss utbringa ett stort stort grattis till Princesse Blanche Ona som idag fyller 23 år!

Vi har haft firande här idag, och det började med en långfrukost framför svt play. Dagen fortsatte sedan i paketöppning och glädje på caféet. Fina medarbetare kom med tårta och ikväll har vi bjudit på Glögg (tack IKEA)
Ja tack IKEA, du underbara skapelse. Du kommer med ljus i en mörk tid och du kommer med Sverige väl paketerat i bruna kartonger med tydlig intruktion.
Igår hann vi nämligen med ett besök på IKEA, vi behövde påfyllning av stearinljus och svensk näring. Glögg, räkost och drottningsylt importerades till vårt annars ganska taiwanesiska kylskåp. Jag har nu också en trasmatta nedanför min säng. Gött nu när kylan smyckat både golv och väggar i vårt rum.

Min kväll har varit tung. De är väldigt fixerade av kroppar i detta land. Framförallt så kommenterar man allt i en persons utseende. Varför har du nått i ansiktet? Varför färgar du ditt hår? Varför har du blommiga kläder? Alltid varför. Eller bara raka konstanteranden. Du är tjock, du har mycket hår på armarna osv. Jag har aldrig gillat när folk kommenterar mitt utseende. Jag lämnade sverige i hopp om att slippa all denna besatthet av utsida. Men icke, jag tycks ha kommit till kroppsgranskandets Mekka. I vilket fall så blev jag så ledsen ikväll. Ledsen som i tår i öga och ont i mage. Kanske var jag extra mottaglig för dessa ulåtanden just ikväll. Men de träffade liksom lille hjärtegropen. Jag drabbades av akut hemlängtan. Saknar att vara normal och vanlig. Saknar min familj och mina vänner som känner Ellen Hemström. En helt vanlig, lagom lång, lagom intressant tjej.
Efter mitt sammanbrott skulle vi hålla en liten konsert. Det var trevligt. Dessa ord sjöng jag ikväll och med dom i tankarna ska jag också somna in. I can only imagine.


I can only imagine
What it will be like
When I walk
By your side

I can only imagine
What my eyes will see
When your face
Is before me
I can only imagine.

Surrounded by Your glory, what will my heart feel
Will I dance for you Jesus or in honour of you be still
Will I stand in your presence or to my knees will I fall
Will I sing hallelujah, will I be able to speak at all
I can only imagine

God natt Sverige. God natt Gud och tack för idag.

Till bords med fallskärmshoppare.

Hur ofta samtalar man med soldater frågar jag mig själv efter denna härliga kväll. Svaret är varje torsdag. Kl 19,00 trillar nämligen 30 unga heltidssoldar in på coffeebaren.Detta från och med förra veckan då deras besök mest kom som en chock. Nu är dom här för att stanna och det tackar vi för! Idag satt jag och pratade med en fallskärmsjägare, en pansarvagnsskytt, en artilleriansvarig och en expert på fighter på kort avstånd, en utrustningsansvarig och en kommunikationschef. Att vi får till interssanta samtal behöver jag inte ens berätta. De jobbar alltså heltid som soldater. Redo att vilken sekund som helst dra ut i krig. Varje dag tränas det för olika situationer och de var skrämmande pålästa om EU, FN, europas krigshistoria och olika länders arméer...
Med dessa grabbar gör sig kulturskillnaderna sig påminda. Vet egentligen inte konkret vad det är som skiljer oss åt. Men nått är det. Kanske det faktum att de är runt 20 år och heltidssoldater...
Min krigshistorisk-intresserade hjärna bara suger åt sig information och jag njuter av att sitta där och se samband och få förståelse för detta land som ligger under ständigt hot av Kina. Många samtal under veckorna handlar om Chiang Kai Sheks flykt från Kina till Taiwan. En flykt som förändrade så många människors liv och vars konsekvenser gör sig påminda även idag, den 4 november 2010.
Exempel från verkligenheten: En kille fick panik och rödlätt ansikte när han ikväll upptäckte att hans dataväska var gjord i Kina, det går ju inte alls för sig. Som kompensation visade han stolt upp sina kläder som alla mycket väl utvalt var tillverkade i andra länder.
En kvinnlig vän pratade med mig härom dagen om sin längtan efter en man. Men att hitta någon att dela livet med då man har en kinesisk far tycks vara omöjligt. Killarna ryggar tillbaka och på grund av deras respekt mot det egna landet så fungerar det inte att gifta sig med en halvkines.
En skrämmande verklighet.

Idag gjorde vi ett "rookie misstake" vad det gäller att föra någon till tro...Vi har haft många goda samtal med en medarbetare på caféet. Och nu har vi fått honom att läsa ett kapitel ur bibeln varje dag. Lite lätt föreslog vi att han skulle börja från början i NT. Den inbitne bibelläsaren kopplar då lite kvickt att NT börjar med Matteusevangeliumet där undertecknad med en lite sömndrucken ton rabblar jesu släkttavla. Det första kapitlet fortsätter med att berätta om Maria och hur hon blir jungfrubefruktad. Just precis, jungfrubefruktad. Bara själva ordet är nytt och främmande. Hur kan någon bli gravid utan en mänsklig motpart? Hur i allsin dar kan det där gå ihop? Ja, vi svarade så gott vi kunde, men hans skepticism var stor. Han gick tillslut med på idéen om att det hela bara var en cliffhanger och att om han fortsätter läsa så kommer han förstå. Å Gud låt honom förstå..
Jag kände att vi kanske gav honom fel ställe i bibeln att starta med. Men som en vis man en gång sa: Learning by doing. Ha gärna med den här killen i bön. Han är störtskön och han har redan tagit första steget mot Guds varma famn.

Imorgon är det fredag. En vecka, som på söndagskvällen kändes så lång men som i ett nafs snart är över. I helgen väntar ett lördagsäventyr och härligt umgänge med fina vänner.

Juste, vi har hittat en ugn!! Så här ska det bakas så det står härliga till! Nog med ångsbakat sötbröd. Här ska det skapas fiberrikt bröd utan hemliga tillsatser.