Strumporna är på och tröjan knäppt. Hösten är här.

Jag har blivit slö. Bloggslö. Anledningen är att det händer lite för mycket. Det finns en hel del att skriva om. Tror det är därför jag visat min frånvaro i cyberspace. Nu till det viktiga.

Veckan började i söndags då vi åkte med vår församling till en gemenskapsdag. Den innehöll bra undervisning (tror jag, förstod inte så mycket) och den årliga 10 kampen mellan CHC församlingarna här på ön. Jag fick agera muslim på catwalken och Sessan deltog i vattenlek. Det var en rolig dag och vi kan nu lägga till Taichong på listan över besökta städer. På måndagen hade vi begärt ledigt. Vi skulle få följa med Jennifer, en kvinna i 50 års ålder som arbetar som missionär i Egypten, till Danshui. I Danshui finns det en stor YWAM- ”Youth with a mission” bas. Vi åkte kl 06,00 från Jhongli och anlände runt åtta i staden som ligger utanför Taipei. Vi skulle delta på morgonmötet med alla på basen . Redan utanför möts vi av västerlänningar…och när vi kliver in lokalen breder ett hav av blåa ögon ut sig. Ca hundra unga vuxna, de flesta från Amerika men även några tappra själar från bl.a. norden! Jovisst en finsk, en norsk och en svensk representant kunde vi hitta i folkmassan. Dagen fortsatte i en otroligt härlig anda. Vi deltog i ett bibelstudium och åt mat med några på basen. Hela dagen gick jag med ett leende på läpparna. Det finns sån kraft i den kristna gemenskapen och den hade jag saknat lite.

Om man skulle undersöka min hjärna en dag skulle man se att 90% av min tankeverksamhet handlar om framtid. Jag har ungefär 30 olika förslag på de kommande åren. Varje dag dyker det upp nya idéer och jag blir bara oklokare för varje dag. Varför lägger jag tankekraft på framtiden kan man ju fråga sig. Ja om nån kan svara på det är det bara att höra av sig. Lite frustrerande. Vill leva i nuet men hjärnan säger nej.

De andra dagarna denna vecka har fyllts med jobb och åter jobb. På vuxen engelska gruppen samtalade vi om vänskap och om Titanic! Det tyckte dom va roligt! Med barnen pratade vi om Jona i valfiskens buk. Vi tillverkade våra egna fiskar och barnen lekte fiskkrik(ingick inte riktigt i planeringen…)
I torsdags innan vi skulle gå på kvällspasset bad jag och Sessan som vanligt för kvällen. Det har varit väldigt tunt med människor på caféet de senaste veckorna. Vädret har varit dåligt och många har mycket på universitetet. Vi bad därför att det skulle få komma i alla fall några till kvällen. Kl 7 står helt plötsligt 30 pers utanför caféets dörr. Gud har humor. Det var ett gäng engelskstuderande, pratsugna ungdomar och de stannade till stängning! Tack för det
bönesvaret!


Fredagens freetalk var intensivt, är alltid trött i halsen när jag går hem från jobbet. Mycket prat! I lördags skulle vi äntligen få lära oss Decuopage tekniken. Tre av kvinnorna på mitt jobb är utbildade och de tillverkar de mest underbara skapelser! Dessa säljs sedan vidare och tekniken är populär. Den går ut på att man klipper ut saker från servetter, tar det yttersta lagret av pappret och lackar på ett annat föremål. Lägger upp lite resultat på min skapelse!
Efter det begav vi oss till Sharris församling. De skulle nämligen få finbesök från några från YWAM i Danshui. Vi åt middag i en festlokal och sjöng karaoke. Efter middagen åkte vi hem till pastorns hus och drack te. Där fick vi också möjligheten att be för en man som hade det tufft. Det var återigen väldigt skönt att umgås med människor som sysslar med ungefär samma sak som vi.

Nu idag har vi varit i kyrkan. Först möte, sen mat och sen rundpingis! Timmarna efter det fram tills skrivandets stund har varit lugna. Jag har slö tittat på film och har också varit ute och gått en långpromenad. Det var skönt att rensa tankarna lite och ladda batterierna till nästa veckas äventyr.

Man kan inte fly från hösten. Den har nu nått även Taiwan. Å kallt blev det! Runt 20 grader. På nätterna runt 13. Det är ju egentligen inte så farligt. Men när man inte har element eller täta fönster kommer förkylningen som ett brev på posten. Vi ligger med dubbla täcken och huttrar. Vi har köpt bigpack på värmeljus och de sprider i all fall sin visuella värme. Jag gillar temperaturförändringen. Värme i all ära, men det är nått visst med att krypa ihop under en filt och dricka tee utan att svettas ihjäl!

Här kommer lite bilder!

Regntankar

Regn, regn reg. Detta försurade vatten har fallit från himlen hela denna vecka. Vi fångade nog det sista solljuset i lördags. Nu går det mot kallare tider även i detta tropiska land. Låt säga att standard temperatur är runt 20 grader. Inte så farligt kan man tycka. Men lägg sedan på den där fukten som skulle göra alla sommarstuge ägare galna. Den fukt som skapar mögel på 3 röda. Den fukt som gör att min kudde ständigt är blöt. Den fukt som sprider sin odör i vår garderob.
Det har regnat konstant sen i söndags. När jag säger konstant så är inte det bara ett uttryck. Nej det har bosktsavligen regnat konstant, helt utan avbrott. Som ni kanske har hört är det en stor tyfon i filipinerna och den är mycket stark. Det är denna storm som skapar allt detta oväder. Nya rapporter säger nu att den är på väg mot vår ö. Förhoppningsvis åker den åt ett annat håll, om taiwaneserna får välja gärna mot kina. Tragiskt, ingen vänskap där inte. Men vi ska nog klara oss. Måste säga att det på nått sätt är lite mysigt med detta regn. Alla går runt och är trötta och det är accepterat. Man kan kolla på film på dagtid och man kan helt enkelt slappa till rejält. Mina senaste dagar har börjat med att jag sover till 11,45, gör mig lite anständig för personallunchen, äter till 12,30, går sedan upp, försöker läsa lite, somnar på nytt, vaknar runt halv tre. Tar tag i situationen och vaknar inte riktigt förrän runt åtta. Energin håller i sig i nån timme tills den naturliga tröttheten träder i kraft.
Vänner, detta sker BARA vid tyfonregn. Jag lovar.
I morse däremot skedde ett undantag och jag och min vän Yuyen tog oss till en tom löparbana vid universitet och sprang. Det var bara vi där, inte så konsigt med tanke på vädret. Regnet gjorde dock det hela roligare. Vi plaskade runt i vattenpölar och släppte lite på "vuxenpoängs samlandet". Värre var det att komma hem och inse att kläderna nu kommer förbli blöta i några veckor. Resten av dagen var rätt lugn och temat förblev regntröttheten.

Måndagen och tisdagen ägnades åt att försöka fixa vårat visum. Funkade det? Nej, det är klart att det inte gjorde. Sen i maj har jag suttit och ringt och fixat med detta sketna lilla papper. Att det nu än en gång misslyckas var inte så oväntat, mest frustrerande. Vi måste nu göra om vår hälsoundersökning trots att vi gjort en i Sverige. Vi har alla papper rätt, det är bara en liten stämpel från taiwanesiska ambassaden i Sverigen som fattas. Så nu ska det röntags lungor och testas för aids och ett flertal andra sjukdomar. Pengarna rinner iväg...9 månader utan egentlig inkomst är tufft även för den snålaste.

Har under veckan fått uppleva vissa saker som varit så främmande. Så långt bort från min trygghet. Dessa upplevelser har tagit upp största delen av min tankekraft. Litenhet, förvirring och rädsla kan sätta ord på de känslor jag haft under veckan.

Reflektion: I filmer finns det oftast så tydliga uppdelningar mellan gott och ont. Man vet vem skurken är och man vet vem hjälten är. Oftast är det ingen tvivel om vem som tillhör vad. Om inte annat så brukar det alltid framföras väldigt tydligt de sista fem minuterna av filmen. "Tänk om det verkliga livet var som i filmen", den tanken har vi nog alla haft. Här i vårt lilla boende har vi haft den när vi frossat i twilight i alla fall.
I det verkliga livet tycks det inte vara lika enkelt. Vad är gott och vad är ont? Kan vi med säkerhet definera vad som är vad? Kan något som jag ser som gott vara ont för någon annan? Ofta tycks det onda döljas i det godas klädnad, vilket gör det extra svårt. Å i vissa situationer kan vårt mänskliga "jag" inte avgöra vad som är gott och vad som är ont. Den listige läsaren kan förstå att det jag försöker beskriva är ett förekommande problem när man pratar om andlighet. Hur skiljer man på det goda och det onda, när det som gör oss illa, kommer i skepnaden av godhet? Och vad gör man när det goda skrämmer än? Det är svårt. Jag är förvirrad som vanligt.

I helgen ska vi först på lördagsäventyr, sen blir det en resa till en stor konferens och på måndag ska vi till taipei och ett UMU möte. Mycket att se fram emot.

Juste, jag och Sessan har dragit igång ett projekt. En stor konsert på gatan den 25 december ( man firar inte jul här). Skulle vara grymt med ett stort bönestöd så här i starten, men även framöver. Vi känner mycket för den här idén. Vi har upplevt att det inte finns några ekumeniska tillställningar i den här staden. Kyrkorna är små och håller sig för sig själva. Vi vill genom våra kontakter som vi knutit i fem olika kyrkor skapa en ekumenisk lovsångs/julkonsert där julevangeliumet står i fokus. Vi får se om idéen ändras under tidens gång. Men be gärna!
När jag ändå kommer med lite böneömnen...har ett tryck över bröstet och halsen, vet inte vad det är. Antagligen stress eller något liknande. Be gärna att detta ska få försvinna.

De frågade då: Vad ska vi göra för att utföra Guds verk? Jesus svarade: Detta är Guds verk: "att ni tror på Honom som Han har sänt." (joh 6:28-29)

röd nos och salt hår.

Hej hallo. Idag är det lördag och i vanlig ordning var det dags för Ellen och Sessans lördagsäventyr. Den intresserade läsaren frågar nu, vad menas med "lördagsäventyr"? Jo detta är ett begrepp vars betydelse jag nu tydligt ska redogöra.

1. Vi ska på egen hand kasta oss ut i det okända. Alltså utan lokalbefolkare.

2. Äventyret skall passa fattig plånbok.

3. Äventyret skall lära oss något nytt och användbart om detta fjärran land.
4. Äventyret skall givetvis leda till glädje och ny kraft inför veckan.
Dessa punkter jobbar vi efter under veckan och får förhoppningsvis fram ett förslag ( med assistans av vår alldels egna taiwan tourguide Peter)
Denna vecka blev resmålet HAVET. Vi är ju trots allt på en ö och när man bor i en stad som vi gör så är det svårt att föreställa sig att det finns vatten i närheten. Men bara ynka 50 min bort brer havet ut sig med allt vad det innebär. Värt att utforska tänte vi.

Vi gick upp i ottan och packade överlevnadsryggsäcken. En timme senare och efter mycket pekande och chansande satt vi på rätt buss, mot en relativt okänd destination. En knapp timme senare ropar chaffören på främmande språk att vi är framme. Äntligen!

Resten ska jag inte beskriva i detalj. Kan i stora drag säga att vi njöt. Jag var toklycklig och det var underbart vackert! Det var vi, havet och inget land i sikte! Stället vi kommit till bestod av en fiskemarknad, en pir och en megalång strand. Allt skulle såklart utforskas såhär i äventyrsdagar.

Vi avnjöt musslor och åt guava i solen. Värmen var alldels lagom och friska vindar har blåst i våra hår. Efter att ha vandrat på stranden i vattenbrynet för en stund kunde vi inte hålla oss längre. Varmt hav á 30 grader gick inte att motstå. Kläder slängdes av och vi styrde kosan ut i vattnet. Vänner, det taiwanesiska havet är imponerande salt och alldeles underbart. Inga mesiga bräckta vågor. Nej här var det riktiga grejer! Låt säga att det var svårt att avgöra om jag var människa eller sandlåda när jag kom upp...

Eftersom vi inte hade med oss badkläder med oss var det bara till att lufttorka. Det gjorde vi lite för länge och somnade i solen. Därför sitter jag nu här, röd i vanlig ordning men lycklig över den grymma dagen!

Här kommer lite bilder!

hit med stålarna!!

Nu är det hög tid för en uppdatering efter sträng tillsägning av mamma! Skämt åsido, men jag har faktiskt varit lite lat med bloggandet denna vecka.

Ja vad har hänt? Mycket givetvis. Jag ska försöka berätta gobitarna sen sist!


I fredags hängde jag på ett lovsångsband som skulle repa och jag blev helt plötsligt satt som nån slags pianist och lovsångsledare! Hoppsan sa jag då! Jag hjälpte dom lite med ackorden och vi pratade om hur man ska leda lovsång. De var ingen som hade pratat om det innan. Det är kul att få känna att man kan bidra med något och få uppskattning för det. Det var en boost för självförtroendet som varit lite svajigt på sista tiden.

Lördagen spenderades med Sharri, vår underbara vän från USA. Tillsammans tog vi en tripp till tvättstugan och förvandlade tråkgöra till ett lördagsnöje. Jag var dödstrött hela dagen och hade egentligen velat ligga under täcket. Men dagen blev ändå värdefull på sitt sätt. På kvällen åt vi mat med Patricia och en amerikansk tjej som har haft svårt att hitta vänner att umgås med. Hon är rar och spelar valthorn. Ja faktum är att vi hade lite samma bakgrund gällande musiken. Henne kommer vi nog se mer av!

10/10 var det dax att fira taiwans nationaldag! Men inte nog med det, vårat café och dess verksamhet firade också sin födelsedag, hela 11 år!
Detta firades med en stor loppmarknad och en utställning där caféet och secondhand affären visade upp sina alster. Det kom massa folk och stämningen var underbar. Vi hade gått till kyrkan på morgonen och jag la hela dagen i Guds händer. När jag sen står där, mitt i stan bland tempel och scootrar och hör orden
Lead me to the cross
Where Your love poured out
Bring me to my knees
Lord I lay me down
Rid me of myself
I belong to You
Lead me, lead me to the cross
dåna från högtalarna inser jag att Han håller dagen stenhårt i sina händer! En sån enkel grej som en loppis kan ge oss kristna en chans att visa på Guds godhet. Jag vet inte, kanske låter det flummigt. Men att se de handikappade och de utsatta arbeta och stolt visa sina verk var som att få en smygtitt på himmelriket.


I måndags började vi en ny engelskaklass. Vi undervisar på ett fritids på en grundskola. De var ett gäng härliga barn, och vår lektion visade sig vara deras allra första engelskaklass. Det är en utmaning att undervisa barn från grunden vill jag lova, speciellt när man inte har något gemensamt språk... Det blir mycket pekande och gestikulerande! Men de är ju asiater trots allt och lär sig väldigt fort!


Igår på sverigekvällen fick vi inget besök.. Det var lite tråkigt. Ibland kan det komma 20 och ibland ingen, men vi hade det trevligt ändå och vi proppade i oss fruktsallad som var kvällens dessert.

Igår samtalade jag med två av våra medarbetare på caféet. De är två människor med ett tufft förflutet och en tuff framtid framför sig. I söndags hade jag och en av dessa två ett samtal och efter att ha pratat en stund rann tårarna från hennes kinder. Jag frågade lite lätt vilken kyrka hon tillhörde, och fick ett svar jag inte förväntade. Kvinnan började berätta om sitt liv. Ett liv så annorlunda från mitt eget. En familj som inte förstår, ensamhet, besvikelse, ångest. Så en dag sa en vän till henne. Jesus älskar dig. Tre ord från en person som hon då hade otroligt svårt för. Nu strömmade tårarna från kvinnans ansikte ännu mer. Hur kunde Han veta? Jag visste inte att Han såg mig.

Vi pratar en stund och jag leds av Herren, totalt. Här sitter jag med mina knappa 19 år och samtalar med kvinnan som är över 30. Jag har ingen familj som ser ner på mig för att jag bär ett kors om halsen. Jag kan älska vem jag vill och behöver inte oroa mig för mat på bordet. Inte heller behöver jag skämmas över min familjs rötter. Vi är så olika, men i vår brutenhet blir vi systrar.


Igår kom jag in på ett liknande samtal, då med en manlig kollega. Han säger på sin knackiga engelska: I admire you, I wish I was like you. I´m stuck here. I have no wife and I´m turning 45 soon. I want to see the world and learn things. But I can´t go. I will never be able to go. Att tillägga så har denna man råkat ut för något som vi inte riktigt vet vad. Antagligen minnesförslust eller någon hjärnsjukdom.

Tänk om jag var rik. Tänk om min plånbok var en aldrig sinande källa. Tänk om Jesus kunde förvandla monopolpengar till pengar med värde, som han gjorde vattnet till vin. Eller tänk om begreppet pengar inte skulle figurera i vår värld, inte dagligen påminna oss om våra begränsningar, inte krossa vår önskan. Samma kväll satt jag ner med vår underbara Cindy. En sprudlande tjej i 17 års åldern. Hennes dröm är att gå en bibelskola, men i ett sånt utbildningsfokuserat land som Taiwan så är det helt uteslutet och hon kan inte få ekonomiskt stöd från något eller något. Å Gud, om jag bara kunde hjälpa.

Dagen idag började med en ny vana, nämligen att åka till universitet och träna på morgonkvisten med yu-yen och Jing. Det var sjukt gött och vi åt frukost tillsammans. Helt klart ett värdefullt sätt att börja dagen på!

Ikväll när vi kom till caféet möts vi av en massa blåögdingar! En massa västerlänningar alltså.Ett gäng från UMU skulle hålla en konsert i bilverkstan som ligger vägg i vägg med caféet. Det utan vår vetskap och vi blev till en början irriterade. Här hade vi planerat engelskalektion och tagit vår lediga tid till att göra en bra lektion. Dagen till ära så kom det en massa nya barn till gruppen. Antagligen kanske vi gjorde fel genom att ställa in lektionen. Men ni anar inte hur stort det är och hur betydelsefullt det är att få umgås med engelskspråkiga och lyssna till musik som man förtår. Vi tog i alla fall det beslutet och det var det värt. Tänk er en gata, typ järnvägsgatan i Örebro. I en lokal som är öppen ut mot gatan så hörs musik och man ser att det är liv och rörelse i lokalen. Utanför far scootrar och bilar. Konserten gjorde att gatan blev svårframkomlig. En massa scooterförare stannade och lyssnade och folk på gatan kom för att se vad som pågick. Merparten förstod inte vad de sjöng om, men jag vill tro att de upplevde känslan som fanns runtomkring. Efteråt fick jag många härliga samtal med människorna som hade stannat. Efter det blev det häng på caféet och vi avslutade dagen som vi började den, tillsammans med Yu-yen och Jing.

Livet i Taiwan flyter på vänner. Snart kommer syrran och brodern och sen kommer mannen. Jag har det bra ja.

kulturkrock osv.

I onsdags stod kulturkrock på schemat.

Jag och Sessan skulle spendera eftermiddagen med att sakta men säkert försöka röra på oss igen efter sjukan som härjat i vårt hem. Vad passar då bättre än att plaska runt lite i en bassäng!

Redan i omklädningsrummet började förvirringen. Vart låser man in sina saker? Duschar man innan man hoppar i? Tar man med sig handduken in? Ja, som ni hör så var frågorna många och förvirringen stor. En hjälpsam dam pekade åt lämplig färdriktning ( vattnet) och resten listade vi ut själva.

Vad händer nu då, undrar den vakne och pigge bloggläsaren. Jo, på en millisekund har vi hela badhusets blickar på oss. Där står vi, iförda lämplig klädsel..trodde vi. Vi hade tagit på oss två helt vanliga bikinis som i våra ögon inte är för utmanande, mer än att det förvisso inte är så mycket tyg i jämförelse med en våtdräkt. Det kändes lite som om badhuset stannade upp. Alla höll andan och jag ville krypa ner under jorden. Med obekväma steg fortsatte vi att gå genom badhuset. Ännu fler blickar mötte oss och jag ålade mig snabbt ner i vattnet. Efter 10 sekunder hör vi ljudet av en visselpipa och en arg badvakt uppenbarar sig.

-Ni kan inte bada utan badmössa!? ( Detta på kinesiska, men med mycket tydligt kroppsspråk)

Badhuset stod stilla igen och vi fick kravla oss upp på bassängkanten, lagom charmigt. Frustratrionen var stor. Varför kunde ingen tala om detta för oss, antingen i damernas omklädningsrum eller i kassan? Tre viktiga överlevnadsregler som man bör känna till är i alla fall:
1. Man kan inte gå klädd i bikini på ett badhus, nej det måste vara heltäckande badräkt, ja gärna en badklänning.

2. Badmössa är obligatoriskt.

3. Blåa ögon är inte att rekommendera.

Den arga badvakten såg vår modfälldhet och kom med två gula badmössor som alla barn i simskolan måste ha. Snällt av honom men de gula badmössorna minskade inte direkt stirrandet

Vi simmade i 20 min, mer än så klarade inte mitt psyke. Jag glömde berätta om den viktiga detaljen att alla har simglasögon. Vår bassäng fick i samband med att vi klev ner i vattnet ett stort tillskott på män. Män i simglasögon. Jag har aldrig varit med om något liknande. De var överallt, under, bakom, framför och på sidan av oss. Under vattnet, stirrande. Det blev alldeles för obehagligt och jag skämdes. Jag skämdes ihjäl faktiskt. Dels för att situationen var som den var, men framför allt för att jag inte insett detta innan. Klädkoderna här är tydliga med att man inte visar för mycket axlar och bröst. Jag bara antog att det inte kunde gälla på ett badhus. Tabbe från min sida.

Vi höll oss till bubbelpolen resten av våra två timmar på badhuset.

Det dröjer nog ett bra tag innan vi vågar oss dit igen. Å då ska jag komma i våtdräkt, ha svarta kontaktlinser och en badmössa som inte är gul.

Nog om det.

Vi har annars haft en bra vecka. Idag har vi haft knytis med engelskagruppen hemma hos Jean, en härlig kvinna med ett härligt hus! Det fanns mat i alla smaker och former och jag och Sessan fick lära oss att göra traditionell taiwanesisk mat! Vårt bidrag var en fruktsallad och vaniljglass, vilket gick hem totalt! Snart blir det free-talk för min del, och för Sessans del blir det lite vilotid och återhämtning.

Det blev en bra vecka till, tänk va välsignat!

juste mamma, jag ska hoppa bungyjump.

Ses.

sjuker

Vaknar upp rätt utvilad och går med raska steg till kinesiskalektionen. En aning trött läser vi efter fröken och försöker förstå logiken i detta spännande språk.
Som en blixt från en klar himmel försvinner orden och jag ser helt plötsligt ingenting.
Så började min dag och nu sitter jag här i kväll, med en ekande tom mage och x antal piller framför mig.
Vår lilla lägenhet har blivit sjukstuga och toan min boplats.
Uttorkning och bakterier i magen. Usch.

Jag har känt mig som en femåring hela dagen. Krokodiltårar har strömmat ner för mina kinder och jag har bara velat ligga i min egen säng. Med mamma eller pappa på sängkanten. Jag minns den tiden då föräldrarna kunde stanna hemma, ta ledigt från jobbet för att pyssla om sina barn när de låg med magsjuka, halsfluss å sånt. Jag minns att jag njöt av att spendera dagen ensam med en förälder. Man fick dricka cola och äta god mat framför TV:n. Framförallt så fanns det ingen oro, ingen rädsla. Allt skulle bli bra med lite vila och oftast kunde man gå till skolan redan dagen efter.
Idag ville jag inget hellre än att ta mig tillbaka till den tiden.

Som tur är hörde min Far min gråt. Han kom och höll om mig och torkade krokodiltåren från min kind. Kärleksfullt vaggade Han mig till sömns med handen på min panna.

Gud som haver barnen kär.

Nu ska jag sova, väl medicinerad och i vissheten om att jag har en Far, vart jag mig i världen vänder.

vit snickare i djungeln

Den här dagen fötjänar ett eget blogginlägg.


Alarmet ringde kl 07,00 denna morgon. Likt zombies gjorde vi oss i ordning och Sessan åstakom en liten omelett som vi slängde i oss innan avfärd. Klockan 8,00 skulle vi befinna oss på second hand affären, iförda arbetskläder och med en stor vattenreserv. Pliktrogna som vi är befann vi oss på platsen enligt utsatt tid. Snabbt inser vi att den här dagen kommer att utspela sig på kinesiska utan vidare tolkning. Kul..!

Efter en timmes skakig bilfärd rakt ut på landet hamnar vi i vad man kan kalla för djungeln. Vår uppgift för dagen var att hjälpa fattiga med att rusta deras hus inför vintern. Täta fönster, sätta nya myggnät, fixa dörrar, tillverka bord och visa på guds kärlek. Det har varit över 30 grader hela dagen och mitt huvud har snurrat bra många varv... Totalt besökte vi 6 olika "hus", och även fast resultaten inte var vackert för ögat så var det rörande att se vilken betydelse det fick för de fattiga. 12 timmars arbetsdag, på vår lediga dag..nog var det tufft, men den fick ett spännande slut. Eftersom ingen tolkade åt oss så följde vi bara med strömmen och mot slutet av dagen så åker vi tillbaka till det hus där vi började. vi möts av poliser och press.


Det är nämligen staten som bidrar med material till reparationerna och det är dom som bestämmer vilka som ska få hjälp. Nu ville dom kolla att arbetet utförst korrekt.
Vi går fram till huset och möts av självaste borgmästaren! Med sig hade han sin livvakt och en uppsjö av fotografer.

- Här kommer svenskarna! säger en av de pressansvariga, och helt plötsligt hamnar vi i något slags centrum. Fram kommer borgmästaren och tar i hand och tackar för vårt arbete. Mina händer har varit i bättre skick vill jag lova. Det var jord under naglarna och de hade en grå nyans. Jag lyckades få till en nigning och satsade på en djup och förtrogen blick. Vet inte hur det gick, och jag är glad att vi inte har TV här så jag slipper se mig själv, svettig och smutsig i taiwanesiska nyheter.

Helst av allt ville jag och Sessan hem, 12 timmar är trots allt en lång dag speciellt när det är så varmt. Men det fanns ingen tid att dra sig tillbaka. Nej nu väntade en cermoni vid ett tempel där vi skulle få ta emot ett diplom för vår insats. Fotouppställning och ännu ett smutsigt handtag med borgmästaren stod på schemat och vi hade rätt kul åt det hela. Nu vet vi hur det känns för djuren på zoo.


Just nu värker det i samtliga kroppsdelar och jag tvivlar på att jag kommer orka upp till kyrkan imorgon. Kan ju vara skönt med en ledig dag denna vecka...

Här kommer bilder från dagen!

Lägg speciellt märke till bilden från toan där jag inte kunde stå raklång.

Tack.

Sen när slutade ordet tack fungera? Ett enkelt ord som har sin tydliga innerbörd kan man tycka. Men det verkar som om man måste dekorera ordet med en massa gulligt trams här"Stort stort tack, detta var det bästa jag gjort/ätit/ upplevt i hela mitt liv! Att bara säga tack är inte tillräckligt. Denna lilla språkliga upptäckt har jag gjort under den här veckan. På kinesiska så fungerar inte tack i sin enkelhet. Den behöver andra ord som lägger mer tyngd och mer mening i ordet.
Det gäller alltså att lägga krutet på adjektiven nästa kinesiska lektion..

Den här veckan börjar gå mot sitt slut och den har innehållit både det ena och det andra. Den inleddes med IKEA och har fortsatt i samma goda anda tycker jag. I onsdags hade vi Sverigekväll, en lyckad och opretatiös afton. Räkosten och knäckebrödet gick inte hem som vi hoppats, men vi gillar inte deras tofu, så jag antar att vi får acceptera det.

Kvällen avslutades på bästa sätt. In kommer en mystisk man och med sig har han nått lika mystiskt intrument. Ett instrument som visade sig vara det vackraste jag hört! Det var en kombination av en cello och en fiol, fast utan kropp. Det var bara två strängar som var spända på en båge och var fästa i en lite resonanslåda gjord av ormskinn. Han och Tarzan ( gitarransvarig ¨på carpenters) började lira taiwanesiska folkmelodier och jag var inte sen att haka på. Å vilken upplevelse. Där satt vi tre och kommunicerade utan ord eller noter. Det var faktiskt ett rörande samspel. Man kan ju tycka att kvällen gott och väl kunnat sluta där, den hade redan uppnått total lycka. Men icke, in kommer en ung kille som pluggar tyska, och som behöver hjälp inför tentan. Tyska är ju lite av mitt favorit språk och jag antog snabbt uppgiften att hjälpa honom!Måste repetera lite bara...an auf hinter in neben...

Igår skulle vi ha vår andra engelskalektion med våra barn. Problemet var bara att det inte kom några barn. Lämpligt nog fick vi lära oss ordet flexibilitet förra veckan och det kom väl till användning denna afton. Vi struntade i att ta fram bistra miner utan gladdes åt att vi nu slapp planera nästa veckas lektion.

På engelskalektionen idag hade vi temat "skola" och vi pratade om tanternas skolminnen. Det var intressant att höra. Det var både positiva och negativa minnen vi fick ta del av. Kan tänka mig att lika gamla svenskar skulle ha samma upplevelser av skolan. Dock så har den svenska skolan gjort en stor utveckling och lagt t.ex barnagan till historien. Taiwans skola har inte utvecklats åt samma håll. Oj va ungdomarna här sliter, jag som trodde att jag pluggade mycket...

Nu ska vi snart kila på free-talk på caféet. Ser alltid fram emot dom kvällarna. Brukar alltid vara trevligt. Plus att det är gött att få i sig lite egen kristen näring! Varje fredag hålls bibelstudium på engelska. Vår tolk i all ära, men det är så skönt att ibland bara kunna få lyssna själv.

Förra söndagens gudstjänst handlade just om andlig näring. Den näring som gör att vi inte behöver hungra. Den näring som är evigt mättande och som ger energi i överflöd! Gillar den tanken, och jag går till freetalket ikväll med en kurrande mage.

På tal om mage. Magbesvären har nu anlänt till mig och Sessan. Är ändå imponerad över att vi klarat oss i en månad!
Antar att det är en fas man måste igenom som svensk i taiwan.