Ett år senare och den här gamla bloggen ska få liv
igen.
Väskan ska snart börja packas.
Lättare den här gången, hemresan är redan bokad så den här gången kommer jag
inte försvinna så länge. Men tillräckligt för att det är kul att skriva lite!
För ett år sedan hade jag brunast ben i Örebro, och
jag trodde aldrig att en svensk morgondag skulle gry. Nej, en framtid i Sverige
kändes urbota tråkig och ointressant. Vad skulle jag göra här?
Den 7 juni för ett år sedan skrev jag i min dagbok: Syns det
på mig? Kan man se att jag hängt med soldater, gått i djungeln, snickrat
fönster, träffat bergsfolk, evangeliserat för okända människor, varit ensam,
varit cellolärare, sett människor komma till tro, och pratat främmade språk?
Nej, men kan nog inte det. Och det måste vara ok. Jag måste bära det själv. Jag
behöver bara sortera lite. Lägga saker på rätt plats. Gud, lär mig
förtrösta på dig. Jag vill bli använd. Lär mig att lita på dig.
Och det har funkat. Ännu en gång. Det går att lita
på Gud.
Å det är en fantastisk känsla att kasta sig ut i full
förtröstan!
I korta drag har året efter min förra resa
innehållit jobb på Din Bok, kinesiska studier på Dalarna universitet, boende på
Fillas studentbende, vikariat som ungdomspastor i Filadelfiakyrkan och numera
fast jobb i Filadelfiakyrkan. Och en massa massa Taiwan.
Kanske osunt mycket Taiwan, vad vet jag. Men jag har
behövt det. Kanske tar det nio månader att bearbeta nio månader i utlandet. För nu ett år senare ligger minnena
välsorterade och tankar och känslor har retts ut och jag är redo för att ge mig
iväg igen.
Jag gav mig själv och mina vänner ett löfte att jag
kommer tillbaka, och det vill jag hålla. Jag har planerat den här resan sen 2
juni 2011, dagen då jag kom hem. Så det är på tiden att det bär av.
Den här gången blir det en kortare resa, en månad
närmare bestämt. Det känns lagom och tillräckligt för att fylla den där utlandskvoten som jag har märkt att jag behöver fylla.
Jag åker själv. Skrämmande och underbart på samma
gång. I mitt huvud har Taiwan varit levande sen jag åkte, i mitt huvud har jag
omvandlat svenska ord till kinesiska, i mitt huvud har jag sett färgerna,
trafiken och människorna framför mig. Men det har varit i mitt huvud. Därför
känns det viktigt att göra den här resan själv. Jag är privilegiad att
i mitt jobb få möta så mycket fantastiska människor och bo tillsammans med 40
st andra. Men jag har märkt att ju fler människor jag har haft runt mig desto
mer skrämmande har ensamheten känts.
Sanningen är ju att ju ensammare jag blir, desto synligare
blir Guds närhet, som jag törstar efter.
Här är en liten resplan för den som är intresserad
(mamma och pappa)
Avresa från Arlanda 27 juni. Landar i Bejing
och stannar där i 5 dagar, flyger sedan vidare till Xian för att kolla på Terrakottaarmén
och cykla på muren.
Flyg vidare till Kunming för att kolla in TCG
Nordica, här ska jag även träffa min gode vän Jonne som varit bosatt där ett
år. Tillsammans ska vi hålla en konsert och jag ska även föreläsa lite och
träffa några pastorer. Jag stannar i ca 15 dagar innan jag flyger till mitt
älskade Taiwan. Jag kommer vara min första vecka i södra Taiwan hos några goda
vänner, för att sedan ta tåget upp till Zhongli där jag bodde tidigare. Efter
10 dagar på Taiwan flyger jag tillbaka till Bejing för ytterligare en dag i
turistanda för att sedan åka den långa vägen tillbaka till Sverige.
Förhoppningsvis kommer jag hinna med både det ena och den andra. Men betoning
ligger också på vila och återhämtning efter kanske mitt livs intensivaste vår.
Vore kul om du ville följa mig under denna månad!
Klart jag vill följa dig åter på din färd, Ellen. Det har varit så roligt att också få möta dig här hemma, din glädje och längtan efter att får visa din tro för andra...
SvaraRadera