Återerövring

Ett år senare och den här gamla bloggen ska få liv igen.

Väskan ska snart börja packas. Lättare den här gången, hemresan är redan bokad så den här gången kommer jag inte försvinna så länge. Men tillräckligt för att det är kul att skriva lite! 

För ett år sedan hade jag brunast ben i Örebro, och jag trodde aldrig att en svensk morgondag skulle gry. Nej, en framtid i Sverige kändes urbota tråkig och ointressant. Vad skulle jag göra här? 

Den 7 juni för ett år sedan skrev jag i min dagbok: Syns det på mig? Kan man se att jag hängt med soldater, gått i djungeln, snickrat fönster, träffat bergsfolk, evangeliserat för okända människor, varit ensam, varit cellolärare, sett människor komma till tro, och pratat främmade språk? Nej, men kan nog inte det. Och det måste vara ok. Jag måste bära det själv. Jag behöver bara sortera lite. Lägga saker på rätt plats. Gud, lär mig förtrösta på dig. Jag vill bli använd. Lär mig att lita på dig.

Och det har funkat. Ännu en gång. Det går att lita på Gud.

Å det är en fantastisk känsla att kasta sig ut i full förtröstan!

I korta drag har året efter min förra resa innehållit jobb på Din Bok, kinesiska studier på Dalarna universitet, boende på Fillas studentbende, vikariat som ungdomspastor i Filadelfiakyrkan och numera fast jobb i Filadelfiakyrkan. Och en massa massa Taiwan. 

Kanske osunt mycket Taiwan, vad vet jag. Men jag har behövt det. Kanske tar det nio månader att bearbeta nio månader i utlandet.  För nu ett år senare ligger minnena välsorterade och tankar och känslor har retts ut och jag är redo för att ge mig iväg igen.

Jag gav mig själv och mina vänner ett löfte att jag kommer tillbaka, och det vill jag hålla. Jag har planerat den här resan sen 2 juni 2011, dagen då jag kom hem. Så det är på tiden att det bär av.

Den här gången blir det en kortare resa, en månad närmare bestämt. Det känns lagom och tillräckligt för att fylla den där utlandskvoten som jag har märkt att jag behöver fylla. 

Jag åker själv. Skrämmande och underbart på samma gång. I mitt huvud har Taiwan varit levande sen jag åkte, i mitt huvud har jag omvandlat svenska ord till kinesiska, i mitt huvud har jag sett färgerna, trafiken och människorna framför mig. Men det har varit i mitt huvud. Därför känns det viktigt att göra den här resan själv. Jag är privilegiad att i mitt jobb få möta så mycket fantastiska människor och bo tillsammans med 40 st andra. Men jag har märkt att ju fler människor jag har haft runt mig desto mer skrämmande har ensamheten känts.

Sanningen är ju att ju ensammare jag blir, desto synligare blir Guds närhet, som jag törstar efter. 

Här är en liten resplan för den som är intresserad (mamma och pappa)

Avresa från Arlanda 27 juni. Landar i Bejing och stannar där i 5 dagar, flyger sedan vidare till Xian för att kolla på Terrakottaarmén och cykla på muren.

Flyg vidare till Kunming för att kolla in TCG Nordica, här ska jag även träffa min gode vän Jonne som varit bosatt där ett år. Tillsammans ska vi hålla en konsert och jag ska även föreläsa lite och träffa några pastorer. Jag stannar i ca 15 dagar innan jag flyger till mitt älskade Taiwan. Jag kommer vara min första vecka i södra Taiwan hos några goda vänner, för att sedan ta tåget upp till Zhongli där jag bodde tidigare. Efter 10 dagar på Taiwan flyger jag tillbaka till Bejing för ytterligare en dag i turistanda för att sedan åka den långa vägen tillbaka till Sverige. Förhoppningsvis kommer jag hinna med både det ena och den andra. Men betoning ligger också på vila och återhämtning efter kanske mitt livs intensivaste vår.

Vore kul om du ville följa mig under denna månad!