Första inlägget i landet där maten är mer än spicy

Myggnätet är uppsatt. Duken ligger på bordet och korten på de kära vilar mot väggen. Rummet är genomsökt på kackerlackor och AC:n sprider svala vindar. Utanför hörs främmande vänstertrafik och klockan är mindre än vanligt. På ensamma ben har jag vandrat hit, till en säng på varmare breddgrader. Mina första timmar i Thailand har varit innehållsrika, oförutsägbara och främmande.
Men ändå ligger jag i min säng och ler.
Kanske beror det på att jag satt upp mitt myggnät med all estetisk kraft jag har, eller att jag skrattandes genomled mitt första toa besök på "hålet i golvet".
Men främst ler jag att trots en högst speciell start så känner jag Honom. Han liksom sitter på min stol som placerats med omsorg vid min sängkant. Osynlig för ögat men synlig i hjärtat.
När allt försvinner. Bekvämlighet, vänner, familj och allt det andra, så finns det nån som är kvar.

Nu är det morgon i Songkhla. Det är varmt. Min absolut torr flaska har fått börja göra sitt jobb igen efter några kalla månader i Taiwan. Vet inte riktigt hur dagen ser ut, mer än att jag ska ha min första cellolektion. Min elev har som mål att efter tre månader kunna spela Bachs preludium. Gillar motiverade elever!
Har träffat ett underbart svenskt missionärspar här också. Som en mormor och morfar tog de sig an mig igår och hälpte mig på alla möjliga sätt.
Det är speciellt här. Det finns ingen tid för att vara rädd. Det kryllar av människor på de smala gatorna och tempot är ett annat än min tidigare destination.
Nu kör ja, dags för en ny dag, dags att ta steget ut!

Herre verka. Verka i mig och runt mig. Verka genom mig och gör ditt verk i mig.

Sista inlägget om livet i Taiwan.

Nu är det bara timmar kvar, eller två dagar närmare bestämt. Det är tufft. Jag lämnar ett äventyr bakom mig och blickar fram mot nya.
Kopierar in ett urklipp från mitt senaste nyhetsbrev , beskriver lite vad som händer här i Taiwan.

På grund av visum problem så måste vi avbryta vår tid här efter sex månader. Det har känts helknäppt och förvirrande men det har också lett till många välsignelser och nya äventyr. Jag har inte känt mig färdig ute i utlandet och ville därför fortsätta min tid som stepoutare. EFK hittade då en ny placering åt mig, Songkhla, Thailand. De sökte någon som kunde undervisa i cello och det kände nästan lite komiskt då det varit mitt liv i mer än 14 år. Jag är också sugen på att mer konkret jobba i en församling, med allt vad det innebär. Det kommer jag få möjlighet till här. Jag och min reskamrat Blanche skulle åkt dit tillsammans, men igår drabbades vi av tråkiga nyheter då Blanches mormor avled. Blanche har i och med det fattat beslutet att åka hem direkt från Taiwan hem till Sverige.
Så plötsligt är jag helt själv.
Jag är rädd och nervös.
På plats i thailand finns redan en svensk stepoutare, denne är en kille och det gör allt väldigt komplicerat. Rent kulturellt så finns det otroligt mycket regler och saker att följa när det kommer till kombinationen pojke och flicka, den thailändska kulturen anses vara en av de mest "norm-bundna" länderna. Att det nu kommer vara två svenskar på plats, med olika kön gör allt lite knepigt. Jag och den andra stepoutaren har satt upp regler för att vara pålitliga till thailändarna. Vi kommer bara träffas själva i planeringssyfte, och det kommer ske i kyrksalen. Vi kommer aldrig gå in på varandras rum och inte vistas själva helt enkelt. När stepoutaren på plats tog upp dessa regler med sina handledare tillade dom också, ingen mat tillsammans och vi kan inte förnya vårt visum själva utan pastorn behöver följa med. Jag har full förståelse för detta och det kommer bli intressant. Men också otroligt jobbigt. Jag behöver verkligen hjälp i bön. Jag är rädd att jag kommer bli väldigt ensam. Och också svårt att kunna känna sig trygg om man hela tiden måste tänka på alla regler. Nu har jag bott så nära med min vännina Blanche och vi har kunnat prata om allt och om vad vi upplever här. Kommer bli svårt att inte ha någon att ventilera eventuella frågetecken och upplevelser av det nya landet med. Min plan är att stanna där i tre månader. Jag känner att Herren vill att jag ska dit och jag tror att jag kan få komma till användning där. Men just nu täcker nervositeten den känslan.
På söndag kl 18,20 lyfter jag härifrån.

Jag ber därför om er hjälp i bön, be om beskydd över känslorna att först lämna det här landet för att sedan möta en ny kultur. Be för mig, hjälp mig att känna mig stark och trygg att åka dit själv. Be för min relation med min nya arbetskollega, be att vi ska kunna arbeta bra tillsammans och känna oss trygga i alla dessa regler. Be att jag ska kunna hitta thailändska vänner som kan hjälpa mig i det nya landet. Be att Herren ska leda och att jag får en välsignad tid i Songkhla där lilla jag kan få komma till användning.

2011 har lärt mig nått mycket viktigt, å det är att livet inte alltid blir som man tänkt dig. I december kom bibelordet från Jesaja 55 till mig på olika sätt och det blev viktiga ord i allt mitt framtidstänkande. Nu har orden fått komma upp igen:

Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger HERREN.
9 Nej, så mycket som himlen är högre än jorden,
så mycket är mina vägar högre än era vägar
och mina tankar högre än era tankar.
10 Liksom regnet och snön faller från himlen
och inte återvänder dit, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktbar
och ger säd till att så och bröd till att äta,
11 så skall det vara med ordet som går ut från min mun.
Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig
utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det vartill jag har sänt ut det.

12 Med glädje skall ni dra ut, i frid skall ni föras fram.
Bergen och höjderna skall brista ut i jubel inför er,
alla markens träd skall klappa i händerna.
13 Där nu törnsnår finns skall cypresser växa upp,
där nässlor står skall myrten växa upp.
Detta skall bli HERREN till ära, ett evigt tecken som inte skall utplånas.

Det är ju lite spännande också, att kasta sig ut i det okända, och kanske att när jag ensam vandrar vidare kommer känna det!

Nästa uppdatering kommer från thailand!

TACK till alla som läst om mitt liv i Taiwan!

Fortsätt gärna att läsa om livet i Thailand ( bloggen kommer ha samma namn.)

Tack och adjö för nu! På återseende!

knyter ihop världens största säck

Vi är tillbaka. Hela och hållna med mer minnen. Resan gick helt enligt planerna, fast med en stor dos spontanitet. Gobitar att nämna är: födelsedagen spenderades nära Gud, uppe på en bergstopp i Yilan, vi besökte toroko nationalpark, natur så att ögonen gråter, två dagar med Ivan och hans underbara familj i Kaoushiung, flera dopp i varmt hav, bränd näsa, fallskärmsträning ( vi hoppade från torn! ) med Chase på millitärbas, och så aboroginerna,

folket som fångat mitt hjärta. Detta och mycket mer. Taiwan är en lite ö mina vänner, bara 40 mil från topp till tå, som från mig till mormor. Det är ju inte så långt. Men oj vad det finns grejer att se, vi såg bara en hundradel av allt som kan erbjudas en sugen turist. Hela resan gick på 1500 kr, 9 dagar! Den budgeten är värd en applåd, inte till oss, men till den taiwanesiska dollarn som aldrig slutar att förvåna med sin låga profil.

När vi anlände från vår solsemester 40 mil från hemmastad och kliver ut i ett regningt chungli med 9 grader kanske motivationen för att gå tillbaka till vardagen inte blev så stor. Men så möts vi av glada ansikten, ansikten som det gör ont i hjärtat att säga farväl till. Nu åker vi snart. Dagarna rasar iväg och jag försöker hålla fast tiden, men den tycks nästan skynda, ja som om den vill få allt överstökat.
På måndag är det avsked för personalen. Vi ska baka jordgubbstårta och jag har övat in ett tacktal på kinesiska. Det kommer bli bortom sorgligt, men det är ändå med glädje jag säger hej då, för jag vet att återseendet inte behöver dröja. Taiwan, jag lämnar dig inte för alltid.
På fredag nästa vecka är det dags för vår egna avskedsfest. Då kommer våra vänner och säger hej då. Avsked är aldrig lätta, ord blir fyllda med krav och tidspressade meningar formas. Hur får man någon att förstå sin betydelse?

Thailand kommer bli annorlunda, hoppas jag. Jag är redo för mer. Bekvämlighet tar mig ingen vart. Men försöker att inte tänka på den tiden nu. Nu är jag här och jag är på väg att knyta ihop världens största säck. Minnen ska sorteras i hjärnbanken och hjärtat fylls av människor.

Har börjat städa mina lådor i lägenheten. Fascineras av hur mycket man hinner samla på sig på sex månader. Engelska pappaer, lektionsplaneringar, bibelanteckningar, brev från favoriter och en hel massa annat. Sorterar och lägger fint i högar.
Min väska kommer bli tung.

Igår fick jag gå i poesiterapi. Min nya affärsidé för royaliteten som är inne på socionom banan men också har en gåva att sätta ord i meningar och skapa själens texter.
Mitt liv har ju varit lite upp och ned den senaste månaden, livet är ju som sådant, det går åt riktningar som bara Gud vet om. Här är min själs text, en allt för sen torsdagskväll. Skriven av oss.

Vart försvan livet
genom ett fönster blickar jag ut och jag ser bara blint.
Mitt Jag andas tungt och ger mer mer och av sig själv
men ingen nappar.
Mina ben viker när jag tar steget ut
utan vinden i ryggen faller jag
Är det jag som kvinna som inte kan stå?
Inte är jag väl svagare än mannen till granne?
Vart försvann livet?
Jag kan stå, jag är inte rädd. Varför viker du då av du så kallade liv?
Jag står och blickar ut genom rutan och nu ser jag ett ljus.
Svagt men synligt. Förmodligen är det dit jag ska vandra med min frustration.
Förmodligen är det dit min Herre leder, men hur vet jag exakt?
Jag fiskar med mig själv som bete.
Jag jagar men blir själv uppäten.
I sökandet sätter jag mig själv på kroken och slutar i uppgivenhet.
Vem kastar ut nätet med bete utan förhoppningen om napp?

Vem gör så? Ingen. Och det är definitivt inte så mitt Jag har lärt sig att leva.
Jag står här igen, vid fönstret, rutan är rengjord och jag ser ljuset klarare nu. Kanske behövde jag bara slå huvudet i rutan och sedan putsa det rent. En inombords rengöring.
Min båt ligger fortfarande förtöjd i hamnen, jag som trodde att jag seglade.

Nu börjar kineserna år 100 och vi drar på upptäckarresa!

Gott nytt kinesiskt nyår allesammans!

Gott har det varit i firandets dagar, oj så mycket mat. En del rätter fantastiska smakupplevelser, några andra rent anatomiskt fascinerade. Så många kroppsdelar i en maträtt har jag då aldrig sätt.
Veckan började hos Patricia där vi bjöds på fin middag, dagen efter åkte vi till Taipei till vår nyfunna vän. Dagen efter det bad vi in det nya året i kyrkan och besökte en gammal gammal farm. Idag har vi varit hos Peters mormor, också hon bodde i ett typiskt gammalt kinesiskt hem. Kvällen har ägnats åt packande, imorgon bär det av!

Vi kommer börja imorgon kl åtta. Ta oss till Yilan på östkusten, spendera två dagar där, för att sedan åka söderut till Hualien, där stannar i en hel dag. Nästa stopp ligger på andra sidan ön, vi kommer då korsa bergen med tåg för att hamna i Kauhsiung. Där bor vår vän Ivan som ska visa oss runt i den fina staden i sydvästra taiwan. Där stannar vi i två dagar. Vår nästa anhalt är på taiwans sydligaste plats, Kenting. Där ska vi ligga på playan. Ja just precis, playan, det är nämligen avsevärt mycket varmare i södra delen av landet. Där stannar vi en hel dag, till Chase slutar sitt arbetspass på militärbasen, då åker vi till Pingtung, fortfarande i södra delen av landet. Där ska vi jaga med aboroginerna och spela mahdjang med Chases familj. Sen börjar det bli dags att återvända hem till vårt kära Jhongli. Så ser min vecka ut, härlig helt enkelt.

Så nu kommer jag lysa med min frånvaro här ett tag, men det är ju egentligen inget nytt!
Frid!