vilket slut och vilken början. tack 2010, hej 2011

God fortsättning vänner!

Min frånvaro på bloggen har många anledningar. Några ska jag försöka skriva ner här, med risk för att det kan bli ett blogginlägg under kategorin "C- uppsats".

Jag ska börja med att berätta hur det är att befinna sig i taiwan när almenackan visar juldagar. Dagarna innan den 23 december gick jag och sessan på helspänn och våra magar ekade tomma på mat. Flygkaoset i Europa hade nått nyheterna här och det var med en tår på kinden som jag såg att flygplatsen i amsterdam var stängd. Syskonen skulle nämligen mellanlanda där och enligt arlanda var det osäkert om de ens skulle lyfta från stockholm. Jag och sessan hade redan innan planerat att ta några dagar i fasta inför bland annat vår konsert, nu fick vi en ytterligare anledning. Vi ringde även våra vänner här i taiwan och böneämnet spred sig. Tydligen en församling i södra taiwan som speciellt samlats för att be för dem. Vi bad och bad och när vi på torsdagen sitter med hållda tummar på taiwans flygplats och ser på den stora informationsskärmen: ankommande flyg, sthlm-amsterdam-bangkok ON TIME känner jag frid, sann julefrid, sån som bara finns i sagan med bra slut.

Syskonens ankomst var tidernas bästa julklapp. De kom hit och satte guldkant på min vistelse och lämnade kvar ny energi till både mig och princessan. Tillsammans har vi visat detta underbara land och de har fått se vad vi arbetar med och hur det är att leva som svensk i taiwan.

Julaftonen var som inget annat upplevt, men å så underbar. Vi vaknar upp till en solig dag, vi tar en promenad på landsbygden och vandrar på blomsterfälten. Efter det gör vi oss julefina och öppnar julklappar och äter älskade mormors högklassiga julgodis. Ja det kändes nästan som om jag var hemma för en stund. Efter det beger jag och min trogne vapendragare oss till kyrkan för repetition med vår engelska grupp som skulle framföra två väl valda låtar på konserten. Vår roll under kvällen var som vanligt att vara utländska och kreativa. Vi sjöng med engelskagruppen, dansade lite lovsångsdans, jag spelade lite julig bach med min gnisselorkester och så gjorde vi ett drama som vi övat in med våra ungdomar. Trots lite tekninska missöden ( som hör till en julkonsert) så blev kvällen mycket lyckad. Efteråt bjöd vi hem folk till oss för lite teekalas och julmys. Trötta och med de jetlagade syskonen på golvet så avslutades julaftonen mycket fint.

Nu till dagen D. Vår julkonsert/ ekumeniska projekt som jag tjatat om här på bloggen under hösten stod för dörren. Vi började dagen tillsammans med herren och fortsatte på samma härliga tema under hela dagen. Alla förberedelser fungerade bra. Det enda som var lite mindre kul var att vi vaknade upp till spöregn, och den generelle taiwanesen hatar regn. Regn förstör ditt hår och dina kläder, regnjacka är inte trendigt och kyla är obekvämt och går inte att förebygga. Så vi visste redan på morgonen att det skulle bli en speciell dag och kanske inte en jätte befolkad konsert. Men det var inte det viktiga den här dagen. Nej det fantastiska och vårt egentliga mål var att få människor att samarbeta. Människor från olika platser med olika religösa bakgrunder och människor från olika församlingar ville vi föra samma och göra något ihop med. Å så blev det. Massa av våra vänner kom och hjälpte till, konkade förstärkare, skapade dekorationer och tillredde varm choklad. Sen att det kom en massa människor till konserten och att vårat framträdande gick bra ser jag mest som en bonus.

Konserten ska jag sortera in i facket" saker att minnas och fantastiska bönesvar".

Syskonen hann se mycket på dessa dagar, vi spenderade bland annat en hel dag i huvudstaden där vi badade i rykande källor och såg staden uppifrån taipeis stolthet taipei 101. Sen har vi besökt en gammal stad och varit på besök hos en vän till oss som bor i bergen. Ja det är bara lite av de vi hann med. Det har varit sån glädje att ha dem här, men även lite känslomässit tufft. Hemlängtan gör sig påmind och glimtar från mitt "gamla liv" kommer fram. Insåg på nått sätt att det är så mycket som händer i sverige, som jag missar. Sånna tankemönster gör ju ingen glad, å jag försöker att leva här och nu i mitt liv.

Det är också intressant hur man kan falla tillbaka i gamla mönster. Så fort syskonen kom hit blev det vi tre igen, storasyster, syster och lillebror. Alla tre har sina egna liv men när vi kommer tillsammans går vi tillbaka till vårt gemensama liv. Den där syskonresan, som man gör ihop. Våran resa har alltid varit stark och kärleksfull. Vi har vandrat genom mycket ihop och vi har alla bidragit på vårt speciella sätt för att vår gemensamma resa ska fortsätta framåt i rätt riktning. Kan bli stolt när jag ser oss tre. Tre starka självständninga individer med stora planer för livet.

Storasyrran blir stolt när hon hör brorsan spela gitarr som om det vore det enda han gjort, å se en mogen man som tar ansvar och som samlat på sig så mycket kloka ord och livserfarenheter för sin ålder. Å lillasyrran blir stolt när hon hör storasyrran prata om katetrar, sår sömnad och läkemedelels räkning. Nästa gång jag får krama om dom är i juni. Det är ett tag kvar, men jag väljer då att komma ihåg va stolt jag är nu efter fyra månader, tänk då hur stolt syrran kommer vara i sommar.

Tänkte nu dela med mig av lite sorgligare information. Jag måste berätta att landet jag älskar så mycket inte riktigt älskar mig tillbaka, jag och sessan måste lämna landet i slutet av februari. Ett besked som krävt många rynkor i pannan och tårar på kinden. Februari närmar sig med stormsteg och jag är inte klar här. Men vi har försökt med det här visumet sen i maj förra året, och tagit till alla medel för att få förlänga det visum vi kom med. Men de högre instanserna glömde den viktiga detaljen att det inte finns något för oss att göra förutom att åka utomlands. Tyvärr är det pengarna som begränsar oss där och vi har valt att acceptera det faktumet. Min tidigare plan var att åka till Johns projekt i början av april och sedan stanna där för att sedan avsluta vår tid ute i världen med att se oss runt i asien. Nu har mina planer flyttats fram och min plan är att fara till Thailand i slutet av februari och föröska hjälpa till i den församlingen så gott jag kan med diverse, om inget annat jobb dyker upp ute i världen. Jag litar på att herren har en plan med detta och jag får verkligen praktisera det jag lärt mig här, att fullt ut lägga mitt liv i Guds händer. Sessan kommer följa med till thailand en tid för att sedan återvända hem till sverige.

Så kort sagt så åker jag från mitt nuvarande hemland i februari. Var gärna med i bön för denna situation.

Fram tills dess har vi mycket att se fram emot. Den första höjdpunkten kommer på onsdag då jag får finbesök från killen med stort K. Han och hans resekompis stannar hos oss i tio dagar. Sen vår sista kram den 31 augusti har jag längtat efter den här dagen, å efter 4 månader med dålig täckning på både skype och telefon ska vi äntligen kunna få prata. Lite pirrigt måste jag erkänna! Men så härligt!

Vi har också börjat planera inför vår ledighet under det kinesiska nyåret. Vi ska luffa runt hela ön och se mer av landet vi bor i. Soldatgruppen som vi har haft förmånen att arbeta med bor alla utspridda runt hela ön och det blir till vår fördel nu när vi ska resa runt!

Avslutar nu mitt mest händelserika år och ser med stor förväntan på mitt nya.

Året 2011 har börjat bra. Mycket bra.