Doft

Doft. Vilken minnesbärare. En lukt kan öppna dörrar till rum i hjärnan som varit låsta, bortglömda och stängda. Ja den fungerar nästan som en tidsmaskin.

I förrgår damp det ned ett kuvert från främmande land. Doften spred sig snabbt i trapphuset och när jag kom hem från jobbet och hittar brevet är vår lägenhet fylld av minnen. Internet i all ära, men det är nått visst med brev. Kanske speciellt när det är från nån hjärtat klappar extra för. I en liten ask har jag nu sparat denna lilla tygbit som dränkts i parfym, å när jag öppnar den på morgonen känns avståndet till Thailand lika långt.
I går hade vi förmånen att få ett till brev. Denna gången med julestämning inuti. Nejlikor. Dessa har sedan används idag när jag och sessan hållt i julpyssel på caféet. Taiwaneserna fascinerades över vad som går att göra bara med lite klister och papper och pysslade hängivet i flera timmar. Flätade hjärtan, snölyktor av sockerbitar och nejlikor i apelsiner är några av dagens alster. Nu hänger det två apelsiner i vårt fönster och förgyller vårt annars väldigt kalla rum.

I skrivandets stund sitter jag, efter en lång dag på jobbet och lyssnar på nya vokensskivan. Undrar om jag någonsin kommer få uppleva sån hög musikalisk nivå. Imponerad är jag och glädjs när jag påminns om gamla tider.

Opera och så var tredje ljuset tänt

Glad lucia!

Nu är det varmt här igen och jag har sovit utan täcke i natt. Det var ju väldigt va ostadig temperatur det ska vara i detta landet. Ena dagen huttrar vi med raggsockor på fötterna och andra dagen längtar jag tillbaka till barndomsåren då man bara sprang ut på baksidan och svalkade sig i vattenspridaren. Men det är lite charmigt också, det blir verkligen en helt annorlunda jul trots att tredje ljuset brinner på vårt köksbord och saffransbaket är i ugnen.

Det är spännande att december månad alltid blir fullspäckad. Även fast jag befinner mig på andra sidan jorden så är min tillvaro slående lik samma månad hemma i Sverige. Bortsätt från luciasjungande och snö. Här repas det, slås in paket, planeras, undervisas och jobbas på i full fart inför julen. December är liksom den månad då man klämmer ut det sista av året som gått. Saker ska avslutas och säckar ska knytas ihop. Allt för att vi på morgonen den 1 januari ska kunna sätta upp nya mål och milstolpar.

Min helg har gått under kategorin "saker att minnas". I lördags var det tid för äventyr. Vår kollega och vän tog med oss på en utflykt till en bergsby ca 50 minuter från vår stad. Där fick vi vandra i regnskogs liknande miljö, se bergstoppar möta himlen och lära oss ännu mer om allas vår egen Chiang Kai Sheck. Vi gick i gamla kvarter och åkte tidsmaskin till förflutna tider. Som ett mantra mumlar mina läppar samma mening om och om igen, "Vilket land jag kommit till". Det blev en heldagsutflykt och vi kom hem lagom till läggdax. Men helgen slutar inte här. Nej detta blev verkligen en upplevelsehelg som heter duga. Söndagens timmar spenderades i Taipei med samma skara människor som föregående dag. Vi började dagen med att titta på en stor Kong- fu turnering. Jag fascineras av vilken tydlig tradition och kulur Taiwan och Kina har, å va duktiga de är på att bevara den. Rörelserna är urålderliga men utförs i nya kroppar varje dag. Kong fu är konst. Det är vackert att titta på och den talar om en lång historia. Ung som gammal tävlade i turneringen och trots att vissa hävdar att det är en våldssport så förenar den människor här nere. Det var förvånadsvärt många västerlänningar med och tävlade och många hade sökt sig dit för att titta. Kanske är det för att vi har en lite väl förutbestämd bild av livet som asiat. Äta ris med pinnar, utöva Kong-fu och bära munskydd. Det är mycket mer än så, även fast den förutbestämda bilden stämmer rätt bra...

Efter turneringen for vi till en design marknad där unga människor försöker göra sig en karriär i designvärlden. Kinesisk konst blandas med influenser av modern tid. Inspirerande.

Tidigare i veckan frågade jag och Sessan oss själva, vart bor alla 23 miljoner människor i detta land? Nog för att det är mycket folk överallt, men det är också många stora grönområden. Svaret fick vi när vi vandrade runt på Taipeis gator denna söndagseftermiddag.I Taipei. Va människor det finns i vår värld! Så många hjärtan som slår. Jag kan inte låta bli att nynna lite på Ingmar Olssons låt, "det finns så många sköna människor".

När solen gått ned började vi vandra mot Chiang Kai Scheck memorial hall (som sagt, han är landets stora guru och man får anstränga sig hårt om man inte vill stöta på hans namn under en dag) . Denna plats kan rent utseendemässigt liknas vid himmelskafridens torg i Peking. Fantastiska bygnader som ramar in ett enormt torg. I en av dessa bygnader skulle kvällens programpunkt utspela sig. Vi hade fått biljetter till en traditionell kinesisk opera. Vilken upplevelse!! Vi förstod inte jätte mycket, men tack vare lite texter på engelska kunde vi ta oss fram i handlingen. Detta går inte att likna vid något mina ögon tidigare skådat, eller mina öron hört. Kostymerna är som man föreställt sig, obeskrivliga i färg och form. Musiken spelades på kinesiska intrument och sångarna var mycket skickliga. Att få vara i den här miljön och få ta del av framförandet var något jag kommer minnas länge. Länge.

Nu är det verkligen inte långt kvar tills mina älskade syskon kommer på besök. När dom kommer så känns det lite som om jag är i hamn. Precis efter att de lämnat ön kommer John och Ola på besök, å sen går vi på ledighet i februari och sen i mars åker jag till Thailand. Det är samtligt lite skrämmande att tänka så. Att ta farväl av den här platsen och alla människor kommer bli obeskrivligt tufft. Jag lämnar den här ön i vetskapen om att vissa av de vänskapsband jag knutit här inte går att få med sig hem. Men sånt ska jag inte tänka på nu. Nej nu ska jag leva i nuet som faktiskt är helt fantasiskt.

Nu ska jag väcka Sessan som sover så gott. Det är dags för en ny dag tillsammans med Herren.

(H)julen har äntligen rullat in över Taiwan.

Jag har varit med i en filminspelning, en krigsfilm i 40-talets tecken. Filmen handlar om ett gäng soldater, som alla bär på sin historia. Några började i armén redan som tolvåringar då den vanliga skolan blivit för dyr. Knepiga familjsituationer och pliktrohet för huvudpersonerna till ett liv i baracker. Snabbt lär de sig disciplin och lydnad. Deras kroppar kläds i välstryket bomull och huvudet pryds med en ståtlig hatt. De är soldater. På deras axlar vilar landets trygghet. I den här filmen får jag gästspela. Inspiratör och lärare står det i rollistan. Det är en rolig roll och jag gör den bra, tur är att ingen kan se in i mitt inre och avslöja min nervositet och litenhet inför uppgiften. Min karaktär kommer från ett främmande land och hon berättar för soldaterna om snöklädda landskap och drömmar som blir till verklighet. Hon lär dem ett språk som de inte hört förut. Min roll är underbar, glad, lycklig och fri. Soldaterna är glada, lyckliga och bundna.

Det är ingen film får jag intala mig själv, nej det är verklighet för tillfället.

I fredags fick vi följa med våra nyfunna armévänner till deras hemmaplan. Med pass och visum nedstoppat i väskan begav vi oss tillsammans med en professor till deras bas. Ur chafförens högtalare kommer toner från Wagner och i kombination med att mina ögon ser soldarerna som vaktar området tror jag att jag på riktigt befinner mig i en filminspelning. Vi möts av vakter bärandes på stora vapen och vi förs in i en bygnad för att få tillstånd att gå runt på området. Två av våra vänner möter upp oss. För första gången ser vi dom i deras rätta element. Deras uniformer var välstrukna och håret kammat. Det tar med oss till en stor byggnad där vi får syn på resten av vår klass. Alla med samma gröna uniform. Överallt syns soldater. Marscherande, springades eller vaktandes. Mina ögon säger till kroppen att vara på spänn, men jag gör snabbt tvärtemot då jag ser och hör våra vänner skratta under den strikta ytan.

Vi välkomnas så härligt och sätter igång lektionen. Mot slutet leker vi lekar och det ser väldigt roligt ut när de hoppar runt på golvet och leker barnlekar i de där kläderna. Några av killarna hade förbrett en liten show för oss och det var underhållning på hög nivå. Efter det tog en av lärarna oss runt i sin bil på området som var gigantiskt stort. Alla vi mötte gjorde honör till bilen och ännu en gång fick jag nypa mig lite i armen. Vi avlsutar vistelsen på basen med att äta lunch tillsammans med två av våra soldater och deras plutonchef.

Jag väljer att avlsuta denna händelse med ordet: FANTASTISKT!

(H)julen har äntligen rullat in över Taiwan! Stor tacksamhet över detta! Vi har pyntat gran både på cafét och i kyrkan. Vår redan mycket uppskattade paketkalender är uppsatt och andra ljuset är tänt. Sessans mamma har skickat ett underbart kalenderljus som nu också smyckar vårt lilla köksbord. Julkalendern avnjutes till varje middag och idag har det adventsstädats noga och ikväll ska vi tvätta. Det sista kanske inte är så juligt, men jag tycker ändå att det är lite juligt att pyssla med hemmasysslor. Det är spännande att vara i ett annat land så här i juletider. I torsdags när vi klädde granen stod jag i linne utomhus och hängde upp julgranskulor. Det var misnt sagt annorlunda. Men sen så loggar man in på spotify och sätter på favoritjulskivan å så känns allt som vanligt igen.

Snart kommer mina underbara syskon också, nedräkningen har börjat och det ska bli så kul! Har ungefär en miljard grejer på "att visa" listan. Får väl se hur mkt som orkas och hinns med!

Vill också passa på att tacka för alla som bidragit med pengar till vår konsert! Blir alldeles varm i hjärtat! Än är det inte för sent om det är någon som ångrat sig;)

Här kommer lite bilder från senaste tidens bravader!