Närkontakt

Hotellobbyn har internet. Prisa Gud!


Jag är på plats, väl installerad i mitt mycket fina hotellrum. Visumkrånglet har en rätt fin baksida ändå och jag är glad att bor tryggt och bra.

Flygandet gick bra, några timmars försening från Zürich och det luktade ragnarrök när ett plan med flera hundra kineser insåg att de skulle bli försenade. Det roade mig och jag satt och mös lite i mitt annars VÄLDIGT trånga säte. Swiss air hade varit så vänliga och anpassat planet för destinationens resenärer och jag satt och vred på mig och sökte förtvivlat efter den bästa sovpositionen i 12 timmar. Men äntligen så landade vi och efter att ha åkt tåg i några minuter till "baggage claim" ( så sjukt stor flygplats!!) så fick jag min väska och började traska mot ovissheten. Fick efter en stund tag i en taxi som såklart lurade mig på pengar men efter 1.5 timme släppte av mig på hotellet. Kinesiskan flöt på bra, vi pratade nästan hela vägen. Innan jag gick av planet i Beijing så bad jag: Gud låt ditt ljus få lysa genom mina ögon nu när jag inte får prata om dig. Innan han släppte av mig sa han att det var nått speciellt med mina ögon, att de hade nått ljust över sig.

Jag kraschade lite på sängen och tog en dusch, sen klädde jag mig för regnväder och gav mig iväg på upptäcktsfärd. Jag hamnade i ett hutongområde och köpte mig magiskt god frukost. Hälsade på folk som förvånat såg mig traska genom området med min blåa regncape. Gick långt. Kanske för långt för tillslut fick jag ont i fötterna och hoppade in i en moppetaxi. Han körde iväg mig en bit där jag hittade ett museum. Där stannade jag kanske 1.5 timme. Jag var nog deras första besökare och jag skaffade mig en vän! Bai hette hon och hon var från en annan kinesisk stad. Hon var så glad att få träffa någon som hade tid att prata. Och även hon kommenterade ögonen och mitt uttryck. Herren använder oss när vi knappt gör nått. Upplyftande. Sen smet hon iväg från jobbet och involverade typ alla på gatan att hitta rätt väg åt mig hem. Så gullig tjej.

Jag har nog varit nära att dö 100 gånger idag. Trafiken är är sjuk. Inte stressig eller kaosig. Bara sjuk. Finns inga filer och folk ligger på tutan. Övergångsställen är passé, blinkers en onödig funktion och survival of the fittest är ledord för trafikanterna. Jag tackar Gud att jag glömde mitt internationella körkort hemma. För av nån anledning så blir jag sugen att köra i lite crazy traffic...
Efter min lilla upptäcktsfärd drog jag mig upp på mitt rum och tänkte att jag bara skulle slagga 20 minuter innan nästa pass ute på stan. Det hela resulterade i att jag vaknar kl 17 i panik. Hade glömt ställa om tiden i mobilen och hade ingen aning om vad klockan var. Trodde jag sovit i två dagar. Fick panik och sprang ner i lobbyn och frågade lite folk vad det var för dag och vad klockan var, men fick bristfälliga svar. Visste inte om det var kl 5 på morgonen eller eftermiddagen. Det syns liksom inte på gatan då det alltid är massa folk. Men gick in på en restaurang och den vänliga kvinnan fastställde då att klockan var 17. Åt gått, gick och köpte frukt, lite gott te och en skiva med kinesisk musik. Maten kostade för övrigt 12 kr.

Första dagen får ett klart godkänt betyg, i detta land som oväntat nog är så olikt Taiwan.

Det är Jakob som lägger in inläggen. Bloggen var såklart också spärrad...

Kram från Kina