En glad påsk, trots saknaden av lösgodis.

Glad påsk!
Ja en glad påsk blev det! En lång långfredag spenderades i fasta och i härlig gemenskap på kyrkans aktivitets center. Där sov jag också mitt livs värsta natt. Det var galet varmt och myggen åt mig levande. Lördagen spenderades bland annat i en van, då vi åkte runt i staden för att be för alla gator. Bilturen avslutades på ett berg, med utsikt över Songkhla. Där bad man för invånarna och för säkerhet i dessa svåra tider av korruption och naturkatastrofer. Det blev en fin dag! Söndagen började kl 04:15. Då vi begav oss till stranden. Där väntade julotta, fast påskotta med alla församlingarna i staden och från grannstaden. Massa människor kom. Vi satt på sopsäckar i sanden och sjöng thailändska sånger. Det var en fin känsla att sitta där. Samtidigt som vi läste om Jesu uppståndelse gick solen upp framför mina ögon. När solen stigit upp tillräckligt drog jag och mina volonärkollegor igång lekar. Vi sjöng en sång med rörelser och lekte laglekar. Det blev mycket lyckat och våra samarbetsövningar fick större betydele än vad vi kunnat ana. Folk var så positiva efteråt då det alltid varit en slags rivalitet kyrkorna emellan. Nu fick de knyta kontakter och arbeta i team. Härligt att se! När klockan var strax efter sju var vi klara. Då hade det också hunnits med äggjakt i sanden och städning av platsen. Nu väntade frukost och vila innan kyrkdagen i vanlig ordning fortsatte. Jag sov gott den natten. Utmattad, men fylld av påskens budskap!

Igår var vi och simmade, först på ett hotell där man kan hyra in sig på poolområdet, och sen på en millitärbas där man kan simma längre sträckor. En thailändsk flicka som inte kunde simma gav mig flera nära döden upplevelser då hon med starka händer klängde sig fast vid mig när varken hon eller jag bottnade. Sjukt läskigt. Att ha ansvar för barn på djupt vatten är inget jag vill göra om. Vattnet i simbassängen bestod av en rad olika kemikalier, och när jag vaknade upp dagen efter var det en förskräcklig syn som mötte mig i spegeln. Svullet är förnamnet. Att jag redan försovit mig en aning gjorde inte saken bättre. Det var bara att springa ner och lägga handduk med kallt vatten på, kleta in mig i babypowder och sätta mig på tuktuken till skolan. Barnen skrattade åt mig. Men det gjorde inget, för min dag var påväg att nå sin höjdpunkt. Till skolan kommer ett nytt barn. Han är en ny elev i min klass. Han heter Ricky. Ricky är halv svensk halv thai. Mitt hjärta grät av lycka en kort stund, tills jag efter mitt samtal med hans mamma får reda på att han aldrig varit i sverige, och inte kan ett ord svenska. Min besvikelse var stor, men jag valde att fokusera på det faktum att han ser ut som en svensk, i en asiatisk kropp. I den spännande kampen mellan missionärsbarn och oljebarn står det numera 4-2 till oljebarnen. Men enligt rykten ska det komma fler MB till hösten!

Idag har jag haft min bibelklass. Det gick bra. 9 personer kom och det var kul! Ikväll väntar en cellolektion med min elev. Jag är lite besviken på hans omotivation. Han brukar nämligen ha jättelätt för att lära sig, vilket resluterar i noll tålamod nu när han får kämpa lite. Hoppas dock på hans löfte om en "ny-start" denna vecka.

Tiden går så fort så fort. Snart bjuds det till ännu ett bröllop här i kyrkan. då ska vi sjunga svensk folkmusik och så lite högtravande opera från min engelska kollega. Det blir fint.

Mitt rum luktar tigerbalsam ( min nya drog) och jag och min engelskinna ska sova. God natt!

människofiskare

Jag har fått sällskap. Den engelska volontären är här. Hon heter Naomi och är operasångerska. Hon är så där engelsk som bara engelska människor kan vara. Att jag nu har en brittisk dialekt är något att konstatera. Hon ska stanna här i sex veckor. Även hennes vistelse fick en speciell start. Hennes syfte med att komma hit är att undervisa på den internationella skolan och inte göra en massa kyrkarbete. Men skolan har haft lov nu i en och en halv vecka, så hon har fått följa mina steg denna vecka. Mycket nytt för henne då hon växt upp i ett kristet hem, men aldrig riktigt gjort tron till sin egen. Så hennes tusen frågor har jag försökt besvara den senaste veckan. Tror att det verkligen finns en plan med det. Mer om det senare.

Min vecka har dels fyllts med engelskaundervisning med sommarlovsbarnen och cellolektion med en trött och uppgiven elev. Men framförallt har jag denna veckan tillsammans med pastorsfamiljen åkt ut på äventyr på landsbygden. Första dagen åkte vi till pastorns barndomsby. Där kollade vi på gummifarmar och drack färsk kokosjuice. Efter en lång förmiddag slår vi oss ned på en terass för att skydda oss från den thailändska solen. Där sitter vi tillsammans med tre syskon. Två tjejer och en kille. Vi samtalar och skrattar. Efter en stund leds samtalet in på tro och språket byts från engelska till thai. Min uppgift när någon evangeliserar, alltså berättar om Gud blir att vara bönevakt. Efter ett långt samtal vill de tre syskonen ta emot Jesus. Vi ber och utbyter nummer och ger förslag på kyrkor att gå med i. Biblar delas ut och vi lämnar de tre senare på eftermiddagen. I all sin enkelhet tog de emot Jesus. Självklart är det en lång väg kvar från det, men bara det att det tog första steget är värt ett HURRA!

Dag två gick i samma anda. Vi åkte ut på landsbygden. Syftet denna gången var att besöka en man som hade haft en obehaglig dröm. Han var rädd och ville ha förbön. Som tur är vill pastorn att när jag ber för andra så ska jag använda svenska och inte på engelska. Han säger att han ändå inte förstår, och behöver inte förstå heller för den delen. Skönt att få be på sitt eget språk, brukar annars bli rätt mycket engelska. Runt mannens hus bodde det lite släktingar. Vi började med att besöka ett gammalt par . När pastorn klev in genom dörren sprack de upp i ett leende. Antagligen hade någon talat med dom om jesus när de var yngre, men de hade väl inte riktigt nappat då. Nu flera år senare hade det lilla fröet som planterats när de var yngre växt upp och de var redo. De törstade efter Gud och de var så tacksamma att någon kommit ut till dem. Efter det gick vi vidare för att plocka kokosnötter. Dit kom tre unga kvinnor. Även dom ville höra vem Gud är och vad det innebär att vara Guds barn. Jag agerade bönevakt igen och när vi lämnar platsen har sex personer tagit emot det glada budskapet i sina hjärtan. Pastorns fru har ett engelskt favorit uttryck som hon ofta säger. " Praise God" ( thai engelska " plejs got). Orden kom ur hennes mun många gånger den dagen Jag kan bara instämma.

Efter den härliga upplevelsen åkte vi till en till en annan stad. Där bor många av kyrkbesökarna i vår församling. Det är 5 mil från kyrkan och de åker i karavan till kyrkan varje söndag. En mycket drivande kvinna har genom sin populära aerobicsklass värvat närmare 200 människor till att bli kristna. För tillfället har de ingen kyrkolokal, men marken är köpt och de hoppas på att få tillräckligt med pengar snart för att sätta igång med bygget. Pengarna till marken samlade de ihop genom att sälja sina begagnade tillhörigheter på en marknad. Fram tills att kyrkan står klar nöjer de sig med att hålla möten i en bensinstation. Jag förundras och deras passion är svår att inte bli smittad av. Jag sitter där på golvet i den lilla bensinstationen med en bebis i famnen. Hon är nyfödd och har fått namnet Hosianna. Vi sitter där och ber för nykristna och för de kvinnor som har ansvaret för församlingen. Jag imponeras. Där sitter det en mamma med tre barn, hennes man gick bort i aids och hon själv var smittad men Gud har helat henne och ingen av hennes tre barn bär på smittan. ( Bilden nedan är altartavlan i bensinstationen)

Dessa två intensiva dagar har fyllt mig med både hopp och förtvivlan. Det känns som om jag varit tillbaka på Jesu tid, när människor med enkla medel sa ja till ett liv med Jesus. Jesus sa bara: Följ mig. Och de lämnade sina gamla liv och slog följe med Honom. De behöver honom här, de behöver Gud. Jag är så lycklig över det och den kvällen somnade jag med ett leende på läpparna. Dock har jag haft svårt att berätta om de två fantasiska dagarna för mina svenska vänner. En vän från taiwan ringde mig här om dagen. Han är en mycket duktig evangelist och när han fick höra detta jublade han högt och delade min glädje. Han frågade mig, åh, hur många har du berättat för? Förstår att du suttit i telefonen hem till sverige hela dagen. Jag blev tyst. varför är det så svårt. Varför skäms jag för att prata om vad Gud gör i människors liv? Det är så mycket enklare här brukar jag tänka, nästan som att jag flyr det tuffare kristna klimatet hemma i sverige. Religion är så accepterat här, och det trots att landet inte alls har nån kristen grund what so ever. Men här kan man fritt leva ut sin tro, inga tillstånd behövs. Vill man be för de sjuka, ja då går man till sjukhuset, vill man predika på stranden ja då gör man det. Kanske är det inte så svårt som jag föreställer mig hemma i Sverige. Jag är nog mest bara feg.

Jag har bett att gud ska ge mig kunskap och hjälp i detta och han har definitivt svarat mig när han sände Naomi hit. Hon är så västerländsk man kan bli och att hjälpa henne är svårt. Dock så får hon så konkret se guds närvaro här vilket underlättar och hon har också bett mig att lära henne mer om Gud. Så det har kommit från henne mer. Det är spännande att få prata med någon som är mer lik mig i kultur om Gud. Det är svårare. Så sjukt mycket svårare.

Nu har jag precis kommit hem från gymet. Trött idag. Är lite halvt uttorkad, har varit så varmt de senaste dagarna och sena nätter har satt sina spår. Ska snart gå ner på min tredje thai-matlganingskurs. En vän lär mig att laga thaimat korrekt och traditionellt. Det är kul. Hon lär mig viktiga kunskaper som man måste kunna för att bli en god hustru. Det är väldigt viktigt att man kan skära en lime på rätt sätt, annars blir man aldrig gift säger hon. Hon är charmig och det blir underhållande stunder i köket.

Veckan som ligger framför mig blir nog rätt full. Skolan drar igång och jag har en del att göra här i kyrkan. I helgen blir det stort påskfirande på strandet och ett miniläger ute på kyrkans aktivitetscenter under fredagsnatten. Alla helger innan jag kommer hem är nu planerade. Tiden kommer gå fort. Hemma väntar en egen lägenhet och ett minst lika spännande liv. Jag tror jag längtar.

what a difference a friend makes

Jag är som vanligt seg på att skriva, någonstans tror jag att det blir bättre av att skjuta upp uppdateringarna, tvärtom, nu har jag massor av saker att skriva om! Jag börjar väl med regnet. Det evinnerliga regnet och dess konsekvenser. Jag väljer att ta upp bristande internetuppkoppling som den värsta konsekvensen, och låter den prioriteringen tala för sig själv. Översvämningar i de flesta grannprovinser och förödelsen är stor. Songkhla har klarat sig bra, blött har det varit, och jag har haft russintår i två veckor, men några större översvämningar har vi inte haft. Församligen har dock stöttat en av de mest drabbade områderna, vi packade matpåsar, nudlar, makrill på burk, myggmedel och vatten. 510 påsar tror jag att det blev. Kyrkans van packades full och Pastorn och den andra stepoutaren tog sig iväg i skyfallet och nådde en stad där båten blivit det nya färdmedlet. Vattenmassorna sprider sjukdomar och smutsen är ett faktum. Matpåsarna uppskattades och mottogs med glädje! Jag njöt av att få göra någon konkret hjälpinsats, jobba under stress och ta i lite!

Nu har det varit regnfritt i två dagar och solen har spridit glädje med sin närvaro. Ja en liten regnbåge mötte till och med mitt öga här om dagen! Min helg var härlig, fredagen avslutades med fin kvällsandakt och mat med Peter och Prang i den thailändska natten. På lördagen var jag tyvärr tvungen att besöka sjukhuset. Har haft en eländig hosta i två veckor och den ville inte ge sig. Jag begav mig därför tillsammans med Lilly till sjukhuset. Inte vilket sjukhus som helst..min försäkring förser med högklass och livepianist i foajén. Värt att nämna är att jag röntagade mina lungor fjärde gången sen jag lämnade Sverige, det är en bedrift tycker jag!

Efter några timmar kunde jag lämna sjukhuset med en fin liten påse fylld med diverse medikamenter som jag nu knaprar morgon middag och kväll. Efter sjukhusandet levde jag och Lilly loppan i Hat yia, vi köpte skor och gick på marknad. Det var trevligt och äntligen har ensamheten släppt! jag har hittat en fin vän i denna 29 åriga pastorsdotter. Hon delar med sig att sitt liv och vi diskuterar allt mellan himmel och jord. Hon har liksom jag lätt till skratt och gillar att ta dagen som den kommer. Vilket bönesvar!

I söndags var jag dåsig av alla tabletter och deltog inte i lovsångsbandet, var skönt att sitta och lyssna och ta det lite lugnt. Hade i torsdags ett samtal med pastorn och med min handledare. De frågade mig vad jag tyckte om deras församling och jag tog tillfället i akt och svarade ärligt. Jag berättade öppet vad jag upplevt och vad jag tyckte man kunde jobba på. Spänt väntade jag på deras reaktion. Pastorn brast ut i ett leende. Tack! sa han. Vilken uppmuntran och vilka bra åsikter. Det där ska vi ta och ändra på direkt. I fedags på aftonbönen och på söndagens gudstjänst ändrade det på det jag kommenterat (främst handlade det om lovsång och tillbedjan ) och jag hade också tillfället att leda lovsångskören. Uppmuntrande att mina åsikter och tankar kunde gå hem i denna annars rätt hirarkiska församling. Jag har tidigt gått ut med min ärliga attityd och trots thailändarnas försiktighet och rädsla för att säga vad de tycker så har min attityd tydligen gått hem.

Efter söndagens gudstjänst begavs sig kvinnorna i församlingen till ett statligt sjukhus. Vi drog med oss flyers och åkte iväg i en fullproppad van. Som jag skrev innan så gillar jag att göra konkreta "outrech" grejer. Detta var en sån grej. Vi gick runt på det stora sjukhuset, pratade med människor, bad för sjuka och delade ut flyers om kristen tro. Det var fantastiskt! Som ni ser på bilden så läste till och med muslimerna våra flyers! Människor tog emot det kristna budskapet mitt på sängkanten, så okomplicerat och så enkelt. Människor utan hopp satte sin tro till bönens kraft, det var fint att se och gött att få vara med och lägga händerna på sjuka.

Efter denna fullspäckade eftermiddag samlade vi ihop de sista krafterna och åkte iväg till en vattenmarknad. Människor kommer dit i båtar och säljer mat och snacks. På marknaden gick det runt elefanter och thailändarna gick i traditionella kläder. Jag åkte tidsmaskin till forna dagar och fick se en annan sida av Thailand. Tre vänner följde med och jag fick skratta så att magen gjorde ont, vilken lycka!

Igår (måndag) vaknade jag av att solen brände i mitt ansikte. På en sekund var badväskan packad och solkrämen påkletad ( inte tillräckligt dock...) Min vän Lilly har en dröm om att lära sig simma. Jag var inte sen med att anmäla mig som lärare! Vi begav oss till ett hotel med pool och hyrde in oss på poolområdet. Vi var ensamma på hela stället ( inga thailändare går ut förrän 16 när det är soligt ute) . Lilly är inte som alla andra asiater, hon vill bli brun liksom jag! Vi simmade i flera timmar och hon lärde sig fort! Jag är dock totalbränd och har en härlig solbränna efter min mycket påklädda badklädsel. Dagen avslutades med aerobics och några varv på löparbanan.

I skrivandets stund är det tisdag och jag har precis kommit hem från gymet. Idag har jag haft premiär för min bibelstudie grupp, åtta personer kom! Jätte kul och jag hoppas att det kan få fortsätta komma nya människor dit. Jag lovade vid ett svag tillfälle att jag ska göra bibelläsning kul, om någon sitter inne på en massa idéer hur jag kan hålla mitt löfte är det bara att höra av sig!

På grund av brännskador och trötthet ska jag snart gå och lägga mig. Är nöjd med livet. Glädjer mig åt det lilla och mitt hjärta ler åt Herrens välsignelse över min tid här. Han har allt i sin hand. Både bra och dåliga dagar.