nu börjar krafterna ta slut och hemlängtan ta vid.

Jag börjar bli trött. På ett positivt sätt. Livet som volontär är speciellt. Ett konstant givande, ständigt vara böjlig och anpassande för kultur och seder. Outtröttligt komma upp med kreativa idéer, vara med och förändra, bygga upp och forma. Prova mat som man inte trodde fanns, konstant ha diarré och sitta oförstående under långa samtal på främmande språk. Att kommunicera med händer, att peka för att ta sig fram och framförallt vara uttittad 24 timmar om dygnet tar på krafterna.
Allt detta hade sin charm, och har fortfarande sin underbara kraft , dragningskraft och lockelse. Men nu 7-8 månader senare börjar jag känna mig färdig. Redo att komma hem, bli förstådd, gå på stan utan att vara speciell, äta hemlagad mat, prata svenska och vara en i mängden. Åka i högertrafik och ha bilbälte. Duscha varmt och använda en vanlig toalett.
Livet här har varit underbart, ja det har varit över alla förväntningar. Och jag är säker på att jag efter nån månad i Sverige kommer vilja åka tillbaka. Har redan allt för många planer och erbjudanden i utlandet som väntar på att uppfyllas. Men behöver verkligen komma hem och fylla på med lite mer energi först.
Det är två månader kvar innan jag har planerat att återvända hem. Stannar nog så länge det känns hållbart, blir hemlängtan för stor så kanske jag åker tidigare, ingen biljett är bokad, så jag är rätt fri att göra vad jag vill. När jag kommer hem väntar jobb och vardag. Det är skrämmande, vad har förändrats? Vilka vänner finns kvar och vilket sammanhang ska jag komma in i? En av anledningarna till att jag stannar, Sverige lockar men skrämmer också med sin vardag.

Jag har också hunnit med att besöka Malaysia sen mitt senaste blogginlägg. Jag åkte dit med två andra tjejer. Det var mycket trevligt och det var kul att se ännu ett land. Penang kryllade av utlänningar. Får nästan en liten klump i magen när de är så många. Är inte riktigt van att se så många ickeasiatiska människor.

Syftet med resan var att fixa visum. Och prisa Gud, det gick igenom! Första gången sen i september så gick mitt visum igenom och allt gick utan minsta hinder. Lyckan var total efteråt. Nu är mitt pass välstämplat och sidorna börjar fyllas. Det är en härlig syn.

Idag har jag varit på skolresa till Songkhla Zoo med hela Somerset School. Barn högt och lågt! En mycket härlig dag. Jag har haft barn på mina axlar och glassiga händer har hållit i mina. Barnen är underbara och de har spännande historier. De flesta är ”mixade” mellan Asien och västvärlden och ur deras munnar kommer språk från hela världen. Lärorik miljö att vistas i.

Nu ska jag snart kila ner på fredagsbön. Då sjunger vi gamla thailändska läsarsånger och ber för allt mellan himmel och jord. Det brukar vara rätt trevligt.
Imorgon vankas det jazzkonsert på nått hotell. Mycket ska man då vara med om!
Mitt thailändska namn är för övrigt Dao, ดาว . De yngre tjejerna som jag umgåtts med i församlingen gav mig detta namn första dagen. P´dao kallar dom mig, det betyder stjärna.

thaitime- no time

Nu har det gått så många dagar att det är dags för ännu en beskrivning av tillvaron här i bloggen.

Mina dagar fylls med både det ena och det andra. Mitt arbete på Somerset international school är den enda arbetsuppgift som är beständig, och den enda som inte följer "thaitime".
Ja, jag ska nu stanna upp och förklara detta ökända begrepp "thaitime".
- Thaitime är ingen time. Thaitime är när man bestämmer en tid, men inte följer den. Exempel från verkligheten, morgonbönen börjar kl 06,00. Pastorn kommer 06,30. Min celloelev har lektion kl 16, kl 19 drar vi igång. Exemplen kan göras många. Men jag väljer att stanna här. Tror att ni utifrån dessa två exemlpen kan förstå och känna av den frustration som ligger gömd i detta uttryck. Speciellt kanske om man är svensk och har punktlighet som motto.
Alltså, förmiddagarna spenderas på skolan, reserande tiden av dagen fylls med väntan på elev, promenader till havet, lite handling av mat, lite sightseeing och ensamhet. Ja, jag är ju här själv så det är ju egentligen inte så konstigt. Men det är bara lite ovant. I taiwan hade vi folk som knackade på dörren nästan varje dag, och på caféet knöt vi dagligen nya vänskapsband och folk tog med oss på allt möjligt. Här är seden en annan och det är bara för mig att rätta mig in i ledet och följa efter. Så att jag får spendera mycket tid själv står alltså klart. Min bön och förhoppning är att jag ska kunna hitta lite vänner! Kruxet är bara att den enda gången det kommer vänskapsmaterial hit till kyrkan är på söndagar, så det är en process som tar lite tid.
I april kommer det komma en tjej från England hit. Hon ska också vara volontär. Kul tycker jag, då det förhoppningsvis är någon som jag kan umgås med. Dock kommer de få arbetsuppgifter som finns i den här kyrkan delas på två och dötiden kommer utökas. Men då kommer jag i alla fall ha någon att dela den med!

I söndags bjöds det till bröllop! Oh så glittrigt och romantiskt! Jag spelade svensk jazzvisa och lovsångscello! Det var ett fint och enkelt. Bruden dekorerade kyrkan, städade och lagade all mat själv och hon deltog i gudtjänstfirandet på förmiddagen. Det är grejer det, en riktig brud!

Nu ska jag snart iväg och repa med ett jazzband! Jag ska sjunga och antagligen gnissla runt lite i nån oklar tonart på cello. Efter det ska det bli cellolektion. Att denna dagen kommer sluta sent är självklart.
Imorgon är min lediga dag, man måste nämligen ta en sabbat varje vecka, då söndagen är så stressig och fullpackad. Jag behöver ju inte direkt mer ledig tid, men ska försöka använda tiden till att utforska staden till fots. Förhoppningsvis följer en nyfunnen bekantskap med mig. Jag har ju turen att gilla museum och allt med en historia, så jag ska gå på kulturell jakt och se vad denna staden har att erbjuda mig!

På torsdag åker min thailändska mormor och morfar hem. Det blir sorgligt, de har redan fått en stor plats i mitt hjärta. De är båda över sjuttio och kommer hit till Songkhla varje år i två månader. Deras ryggsäckar är fullpackade med erfarenheter och jag har förmånen att få lyssna och ta del av några av alla deras upplevelser och tankar om livet. På två veckor hinner man lära sig mycket vill jag lova. Jag ser fram emot att komma hem och åka till lilla Hedemora och besöka dem. Två varma hjärtan som Herren välsignat mig med!

Idag har jag varit på stranden igen. Havet är fortfarande lika vackert och sanden lika klibbig mot mina ben.

Mango med sandsmak och blicken fäst på havet

Med ögonen på ett glittrande hav ska jag nu försöka skriva några rader om livet.

Efter en turbulent start kom lugnet. Det thailändska lugnet. Inte den där känslan som den stressade svensken jagar när han tar med sig hela familjen till ett turistkryllande Phuket. Utan det lugn som infinner sig när man bara får dyka in i ett orört samhälle. Fritt från soldyrkande turister. Songkhla är verkligen motsatsen till ett försvenskat julparadis. Här finns äktheten, kulturen och människorna. Gatorna är smala och fattigdom och smuts möter mig när jag kliver ut genom dörren.

Thailändarna är så artiga. Hopknäppta händer och ett vördnatsfullt bugande. Jag gillar det. Finns en sån respekt i den lilla rörelsen. Vi svenskar är så beroende av kroppskontakt. Vilket jag gillar, men det är nyttigt att vara utan det. Inga kramar inga handtag. Man lär sig att visa uppskattning och omtanke på andra sätt.

Thailand är ju landet med regler som tema och det krävs lite tänkekraft för att komma in dem. Hittills har jag kört på säkra kort och tänkt mig för konstant, men upprepning ger rutin och snart kommer mina thailändska vanor bli till vardag.

I onsdags började mitt nya jobb. En internationell skola med en hemligt kristen prägel. Där jobbar jag varje dag från 9-14 med förskolebarn. Små händer har hållt i mina och den lilla barngruppen med olika nationaliter har tagit ett fast grepp om mitt hjärta. Den finns sån kraft i multikulti, även fast det gör allt lite mer komplicerat. Allt det goda samlas och erfarenheter möts och utbyts. Efter mitt pass på skolan åker jag hem ( till kyrkan) för musikundervisning. Hittills har det blivit kör, sånglektioner, fiol och framförallt celloundervisning. Utamanande och skrämmande. Men jag sätter på mig självsäkerheten som klädnad och improviserar fram lektioner. Minnesbanken går på högvarv och jag plockar fram material som legat gömt i så många år.

Min dag i thailand börjar kl 06 då vi samlas till morgonbön i kyrkan. Tid till att lyssna in Honom och samla kraft inför dagen. Skolbarn kommer och deltar, samt arbetande vuxna. Jag brukar sitta och fundera på hur en sån verksamhet skulle funger hemma i min församling. Skulle någon komma, skulle vi pallra oss iväg i vintermörkret kl 6 för att be? Att tillägga är att thailändarnas arbetsdagar sträcker sig runt 11 timmar och det finns inga regelverk som kontrollerar arbetsvillkoren för de anställda. En grupp män och kvinnor från Laos är trogna kyrkobesökare i min nya församling här. För att få gå till kyrkan måste de jobba 17-04 på lördagsnatten, allt för att tjäna in gudstjänst timmarna. Efter mötet återvänder de till fabriken och jobbar. Jag smakar på ordet disciplin. Och förstår vad det är.

Att resa själv är ensamt. Men charmigt, ja nästan underbart på nått sätt. Man får så mycket tid. Tid att tänka, tid att gå i valfritt tempo, tid att prata med Herren. Men nog saknar jag min Sessa. Hon satte liksom guldkant på allt. Vem ska nu förstå hur vackert havet är eller skratta åt språkfel och äcklig mat? Fast jag vet att Herren behövde henne på annat ort och är stolt över hennes val att åka tillbaka till snön.

Nu börjar min hjärna snart närma sig kokpunkt. Det är 35 grader ute och jag sitter i min mycket påklädda outfit. Inga linnen och inget som inte går över knäna. Uppdraget, knäppt och långt. Tre nyckelord att vänja sig vid.

Två gånger har jag vandrat ned till havet själv. Det är fantastiskt. Sandstranden är vit och sträcker sig bortom min syn. Havet är vokensblått och himlen likaså.

Jag har precis njutit av en mango med sandsmak. Livet smakar gott.