Ett steg närmre det som kallas livet

Kallt ute, kallt inne, kallt i hjärta, kallt i sinne. Nej inte riktigt så är det. Men kallt ute och inne är det verkligen! Vi snittar 9 grader i vårat rum och förkylningarna avlöser varandra.
Vi har nu haft nästan en månad av besök. Först syskonen och sen pojkarna från thailand. Efter en massa härliga dagar är det dags att gå tillbaka till vardagen. Å den är nog så skön. Dagar på caféet tillsammans med fina vänner och spännande uppdrag upplevs med en prinsessa och så Kungen så klart.

Senaste tiden har innehållit en salig blandning. Allt med en touch av vemod, då vi om dryga månaden lyfter från drömmarnas land. Kosan kommer nu med 100 procents säkerhet beges mot södra Thailand. Där kommer vi arbeta i en församling. Jag kommer hålla lite celloundervisning och starta ett stråkprojekt verkar det som. Utmanande! Jag kommer stanna i tre månader och Sessan i en månad. Det blir ett nytt äventyr och jag ser framemot att samla ännu fler erfarenheter, samtidigt som jag får använda det jag lärt mig här.

På 30 dagar hinner man med mycket. Bland annat resa runt denna ön tillsammans med lite vänner. Vi ska också fira kinesiskt nyår med allt vad det innebär!

På onsdag har vi fått ett oklart uppdrag. Vi ska delta i ett firande i en park i vår stad. Borgmästaren för vårt county kommer dit och även stadens "major". Vi ska sälja svenska kakor och se allmänt trevliga ut. Vi ska också visa upp carpenter´s coffee bars verksamhet. Den språkbegåvade vet att carpenter betyder snickare och den bibelpåläste vet vem snickaren är. Den här organisationen som jag jobbar i har använt ordet och smart nog fått in båda betydelserna av ordet i deras verksamhet. På dagtid snickras det möbler och på kvällarna pratar man om vem den sanne Snickaren är. Han som gjorde allting nytt. På onsdag ska jag och Sessan agera snickare. På scenen. Iklädda i kinesisk folkdräkt. På tid. Under sex minuter ska vi renovera en gammal stol. Byta stolsitsens tyg och göra den säljbar. Vi har under veckan kämpat mot klockan, å vi snittar fortfarande på 15 minuter... Tv kommer vara på plats och vi ska svara på frågor på kinesiska. Allt är noga förberett och genomtänkt.

Om en kvart så ska vi iväg till en liten stad nån mil härifrån. Där ska vi inhandla porslin i alla dess färger och former!

Jag ställer frågan åt mamman: Hur i hela världen ska ni få hem det? Dottern svarar då att hon har ingen aning, men att hon blivit kär i allt som är gjort i gammal kinesisk stil och kosta vad det kosta vill men sånna koppar ska finnas på köksbordet i sommar!

Söka har ju sin tid. Finna har sin. Jag har bara inte tid för tålamod.