Förväntan

Nu har jag en del att uppdatera. Men jag vet inte om jag riktigt orkar. så skriver i korthet om de senaste dagarna.
Vi åkte i tisdags till Taipei, huvudstaden för att uträtta lite ärenden med vårat visum. Allmänt känt om visum är att det komplicerat och att allt måste stämma exakt. Så även denna gång, det var en liten stämpel som fattades på ett av våra papper och de var därför inte giltiga. Vi skulle behöva göra om vår hälsoundersökning, med lungröntgen osv och skicka papper fram och tillbaka. Allt för tröttsamt. vi har därför beslutat att göra på ett annat sätt och kommer stanna här i Taiwan i 6 månader och sen dra till Kina för att sedan återvända i 1 eller 2 månader till. Det beror lite på hur allt känns då.

Idag är det en stor dag i Taiwan, det är en nationell helgdag och alla är lediga. Man firar den så kallade Moonfestival. I enkla drag firar man den kvinna som bodde på månen med sin man och sin kanin. Inte så komplicerat. Eller jo, fast jag har valt att stanna där.. Kinesiska traditioner har en tendens att flumma ut i allt för långa förklaringar som ingen förstår men som alla ändå firar. Firandet går ut på att man sätter ett pomolo (typ grapefrukt) skal på huvudet och sen grillar man ute på gatan. Mycket mysigt och köttet får en härlig smak av avgas!
Vi bjöd på dessert. Äppelpaj gjord i stekpanna. Uppskattat och kvällen avslutades med lovsång ur vår svenska lovsångsbok och vi gjorde några provisoriska översättningar av texterna.

Denna vecka har i övrigt varit tung. Jag vet inte varför egentligen. Jag har tänkt mycket på allting, och har helt enkelt drabbats av rejäl hemlängtan. Saknar min familj och den trygghet som de ger. Å ensamheten, att bara kunna göra som man vill, när man vill, ensam! Att få krypa in i en filt, dricka te och köpa vinterskor. Larviga saker kanske. Men det är så jag känner och det har liksom slagit mig att jag faktiskt ska bo här. Jag är inte bara på besök utan detta är mitt hem nu för ett tag. Det hela blir inte bättre när John inte har nått internet och vi inte kan höras. Undrar ibland vad vi gett oss in på, det är en lång tid utan varandra. Men samtidigt så känner jag en sån enorm trygghet i vårt beslut och jag upplever hur Gud leder oss igenom detta. Så jag får lita till det helt enkelt.

Den här veckan har vi kämpat mycket med att praktisera orden flexibilitet och tålamod.

Den här kvällen, kl 22, när vi slutade jobbet så kom det fram en medarbetare till oss med fyra böcker.
-Här, dom här böckerna ska ni läsa för en barngrupp varje fredag. Ni ska sjunga, dansa, läsa och pyssla med dom. Här har ni flyern som vi delat ut. Det börjar på fredag.
Vad säger man? Får man reagera? Jag måste erkänna att jag kokade inombords. Det är frustrerande när de förväntar så mycket av oss. Jag och Sessan har diskuterat mycket kring just ordet förväntan. Om de får förvänta sig saker av oss, borde vi inte då få förvänta oss saker tillbaka, såsom att de meddelar saker i tid, berättar om tider, håller en öppen dialog med oss osv. Eller ska vi som kristna volontärer bara leva i någon slags 100 procentig tillgänglighet och positivitet till alla uppgifter som kommer i vår väg?
När man nämner till någon att man är kristen, så gör det att personen man talar med helt plötsligt kan förvänta sig saker från en. Eller? Det borde vara så, och jag vill att det ska vara så. det är bara det att jag försöker hitta ramen, gränsen för deras förväntan. Var kan jag säga stopp? När blir deras förväntan för stor? Litar jag inte på min Gud om jag säger att jag inte klarar av vissa uppgifter, bär Han inte oss genom allt? Det är svårt. Språket gör inte det hela lättare.

Min personliga känsla är att jag vill inte säga nej. Jag gillar inte ordet nej, speciellt inte när det är till något som jag med lite ansträngning skulle kunna genomföra.
Så vi sa ja.
Flexibilitet och tålamod var orden.
Å vi har ju trots allt Vinnaren på vår sida, så det ska nog gå. Men smaka på ordet förväntan. Det har ju uppenbarligen jag gjort i detta blogginlägg ser jag nu...

Be gärna om Guds beskydd när hemlängtan gör sig påmind.
Be om flexibilitet och tålamod, och styrka att säga nej.
Be för mig och John.

Tack Gud för att du är min styrka i kraflösheten.
Tack Gud för att du är min vila i ovissheten.
Tack Gud för att du är min frihet i bundenheten.