Avsky för avsked

Avsked. Band klipps. Löften om att vi ses snart igen kan jag tyvärr inte ge. Platser, som inte kan fångas på bild lagras nu i minnesbanken. Inom mig vet jag vad mitt öga har sett, men kanske att jag aldrig kommer kunna förklara exakt vad.

Jag kan inte se mina älskade skolbarn i ögonen, det gör så ont. Mina små vänner som jag har fått dela tre månader med. Å ungdomarna som jag har fått vägleda och ge tips på vägen till, hur säger man hej då till dom?
Det är med sorg i hjärtat jag går in i denna avslutandets tid ännu en gång. Jag påminns om tårarna i taiwan, om ärren som finns kvar från uppbrottet där. Jag är nog lite rädd för att gå igenom samma sak igen.

Värst kommer det bli med Carita. Min första bästa vän här i det främmande landet. Hon är fyra år. Men lär mig om livet. Tillsammans lägger vi dinosariepussel, leker med gosdjur, viker pappersloppor och leker mamma och bebis. Jag njuter lika mycket av att leka som hon. Jag kan sitta i timmar och leka i legovärlden. Fantasin flödar och tillsammans målar vi upp en miljö att leka i. På morgonen på väg till skolan sitter hon alltid i mitt knä och rotar i min väska. Vi luktar på mina lepsyl och allt som går att lukta på i min väska. På kvällarna knaprar vi salta pumpafrön och busar i kyrkan. Nu hör jag henne utanför dörren. Det är dags för henne att sova. Jag hör hennes små nätta steg nedför trappan.
Hon är en tjej som säger precis vad hon tänker. När jag var hos frisören här om dagen frågade hon mig på sin thai- barn- engelska: Why do you look like rapunsel like that? Och senare samma dag la hon sin hand i min frågade: Why are you so big like that? Jag förklarade att i sverige är vi lite längre och större än i thailand. Sen spann vi vidare på jättar, isbjörnar och snökojor, och så var vi tillbaka till fantasins värld. Nu ska vi snart skiljas. Jag har köpt väldoftande lepsyl, pumpafrön och framkallat ett kort på oss som hej då present. Hon är fyra och jag är 20 å kanske är det hennes små fötter som kommer lämna störst avtryck i mitt hjärta. Hon har varit min trygghet när det thailändska livet åkt berg och dal bana. Hennes kramar har gett mig ny kampglöd och motivation när krafterna varit slut.Carita betyder kärlek, och det har hon verkligen gett mig.

Om ett tag åker jag iväg för att avsluta min tid som volontär med lite semester. När exakt jag kommer hem till sverige spelar egentligen ingen roll. Det är nån gång snart helt enkelt. Väskan min är mer än proppfull och taiwan ska nu samsas med resultatet av tre månaders billighet. Ja, att detta landet är för billigt för den lätt shopping galne volontären det är en sak som är säker.

I veckan har jag varit på flera äventyr. Jag har paddlat kanot i regnskogen. Denna upplevelsen hamnar under kategorin "coola upplevelser". Vi paddlade i strömt vatten nedför forsar. Efter två timmar blev vi upphämtade med jeep och sen åkte vi slänggunga nedfrån en brant bergsluttning. Där badade vi i vattenfall och njöt av gratis massage från självaste naturen. Idag har vi varit på expedition på ett berg. Vi gav oss bara ut mitt ut i ingenstans för att se vad som händer när man släpper karta och kontrollbehov. Efter tre timmars vandring kom vi ut mitt på Zoo området, ja jämte tigerburar och säluppvisningar krånglar vi oss ut ur den täta skogen. Vi tog ordet "planka" till en ny nivå. Efter det liftade vi tillbaka till ursprungsplatsen där vi hade vår scooter. Där väntade regnet på oss och när vi anlände hem var vi trötta och blöta.
Ikväll har vi övat inför ett bröllop som hålls på lördag. Det blir roligt.

Ja, även denna bloggen går mot sitt slut. Men några fler inlägg blir det nog innan denna adress försvinner från cyberspace. Jag skulle tycka det var hemskt kul och ni som läst här lite då och då lämnade en liten kommentar om vem han/hon är. Skulle vara roligt att veta, det har nämligen betytt så mycket för mig!
Nu lider det mot natt.

Hej så länge!

tankar från en madrass

Ligger på min lilla madrass och väntar på att bröllopet ska börja.
Ja, idag är det bröllop i kyrkan. Jag naiomi och ola har bakat bröllopstårta. Det har varit ett heltidsprojekt och prestationskraven har höjts för varje dag. Alla väntar nu spänt på den västerländska kakan. Hur många våningar är den frågade någon idag, personen ifråga såg lite besviken ut när han fick till svar, att den inte har några våningar. Men vi är nöjda och den står nu och gottar till sig under AC:n ( den är för stor för kylen)

Jag har varit i malaysia sen mitt senaste blogginlägg. Ännu en visumresa och fler färgglada stämplar smyckar nu mitt pass. Fenomenet visum har efter 9 månader blivit lite av en livsstil och det är med flinka händer jag fyller i alla formulär och papper. På den thailändksa ambassaden träffade jag en taiwanes och mitt hjärta tog ett språng. Genast började vi prata kinesiska och och jag blev presenterad för hans vänner som : hon är från Jhongli. Kände mig stolt och lycklig i hjärtat över att få träffa folket jag älskar igen. Samtalar med mina taiwaneser på skype en hel del, försöker hålla upp kinesiskan så gott det går så att jag är väl förberedd när mina kinesiska studier drar igång till hösten.
I malaysia var vi turister och vi gick i shorts och linne. Det var befriande och svalt. Skönt att slippa den uppdragna klädkoden för några dagar.

Om en vecka får jag finbesök och sen åker jag på lite semester till en thailändsk ö. Det ska bli så härligt, och ett gött avslut på min tid som volontär. Allting har ett slut och så även detta äventyr. Kan inte fatta att jag snart går på örebros gator igen. Äter hemlagad mat istället för gatumat och åker lila bussar istället för TukTuk och moppe.
Är jätte nervös för hemkomsten. vet inte hur jag kommer reagera. Har anpassat mig klart nu, tänker inte på alla regler och artighetsgrejer längre, jag har hittat min inre asiat och detta är min kultur nu. Att komma hem kommer bli likväl en kulturanpassing. Hitta tillbaka till tempot och till den svenska sociala atmosfären. Så mycket jag måste fixa när jag kommer hem. Hur börjar man att packa upp nio månaders liv? Allt ska nu samsas i min bokhylla. Kulla Gulla böcker kommer att blandas med en del taiwan och en del thailand. Det kommer inte bli lätt.
Äsch, nu gör jag det igen. Lever i framtiden istället för i nuet. Måste ta tag i stunden. Ta på mig en bröllopsklänning och göra mig redo för vigsel. Inte min dock. Men min thailändska syster och hennes indonesiska make. Det kommer bli vackert.