Ventilation

Hej!
Nu ska jag ventilera mina tankar om barnaga lite. Jaha, det var ju ett kanske inte allt så tippat ämne i en reseblogg. Men jag kan meddela att ämnet har en stark koppling till landets kultur och därmed ett acceptabelt resebloggämne.

I vilket fall. Barnaga har diskuterats vilt här de senaste veckorna. I den här kulturen är det fullt normalt och ett uppfostringssätt som rekommenderas och praktiseras fullt ut. Det handlar om smisk och slag på händer och kind. Inga knytnävar, men gärna en liten kvast eller en pinne som redskap. Gör man något fel, missar ett test, kommer för sent till utsatt tid eller bara missköter sig blir konsekvensen tydlig. Först ett samtal om varför det var fel och sedan avslutas diskussionen med ett slag. Det handlar om fruktan och om respekten för det som är "orätt". När jag diskuterat detta med taiwaneserna har jag kännt mig ensam. Jag, endast, sitter och försvarar något som jag anser självklart men som de inte kan förstå. " Ett barn behöver tydliga gränser, ett barn behöver tuktas osv." Okej, jag förstår hela kulturgrejen, förstår att det är inte upp till mig att lägga mig i deras hundraåriga traditioner. Men när de kristna handar på samma sätt och lär ut att barnagan är ett bra tillvägagångs sätt att uppfostra sina barn på knyter det sig lite i magen på mig. Har jag läst min bibel fel? Nog för att det nämns en hel del i det gamla testamentet, men ska vi helt ignorera det historiska perspektivet, ska vi bortse helt från tiden bibeln skrev på, de kulturella sederna och okunskapen om vad det kan ge för konsekvenser för ett barn? När jag pluggade nån trött samhälls kurs på gymnasiet skrev jag en uppsats om LVU. Lagen om vård av unga. Läste då fall efter fall där föräldrar använt aga mot sina barn, familjesituationer där det lilla våldet vuxit och vuxit för att sedan sluta illa. Kanske att jag är lite väl kategorisk i mina åsikter nu. Bör tillägga att mina åsikter är formade av min kunskap, okunskap och mina erfarenhet. Hävdar inte att jag har rätt. Men att bo under samma tak som en kvinnohusarbetande-diakon-moder och hennes socialtjänstchef till make så har jag blivit allergisk mot allt form av våld. Var det inte Jesus som tog barnen i sin famn och välsignade dom? Sa han inte: vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta, det har ni också gjort för mig? Jesus lär oss människovärde. Varje individ är viktig och värdefull, och att i uppfostringssyfte inkräkta på ett barns integritet känns inte logiskt för mig. Speciellt inte när samma kristna talar så starkt mot abort och fostervattensdiagnostik. Det är ett liv från och med att ägget befruktas och får inte röras. Men så fort barnet kommer ut till världen försivnner den där vördnaden för den lilla människan som inte alltid kan handla rätt.
Varför har jag nu gått och blivit så fundersam kring detta kanske den mer livet-i-taiwan intresserade läsaren frågar sig. Jo reflektionen dök upp för någon vecka sedan. Det är så här att vi tar hand om en liten kille här som har lite problem med vad han ska göra av sin energi. Han är klåfingrig och kan inte kontrollera sina impulsiva handlingar. Jag har fattat tycke för den där grabben och han har fattat tycke för mig. Trots att han kan driva mig till vansinne så är han så enkel att älska. I vilket fall så har han ett dåligt rykte i vår omgivning. Han är en "olydig" pojke som det inte kommer bli så mycket av. Här om dagen så sköt han på mig med en vattenpistol så jag blev alldeles blöt om tröjan. Inte okej tänkte jag spontant, men när mamman springer fram och höjer handen kan jag inte låta bli och grabba åt mig pojken innan hon hinner få tag i honom. Jag tar honom i mina armar, kramar honom och straffkittlar honom under armarna. Ingen höjdare till uppfostring från min sida å kanske att jag gick över min gräns, när jag inte lät mamman uppfostra sin son som hon ville. Poängen med det hela var att jag insåg att jag nog levt i en väldigt skyddad värld, då detta blir så stort och främmande för mig.
Jag har hört att i Thailand dit jag ska om några veckor, så praktiseras denna uppfostringsmetod till fullo, gärna öppet så andra människor kan se. Det blir till att bita ihop för mig. Jag har fått intala mig själv att jag inte har någon rätt att tillrättavisa någon annan i den här fråga. Hur man uppfostrar sina barn är högst individuellt. För min åsikts skull så är jag glad över att jag bor i ett land där toleransnivån är låg gällande den här frågan. Lärdomen av detta är att det ibland är viktigt att få sätta sina åsikter på prov. Se lite vart man står. Vakna upp liksom.

Oj så allvarligt det blev! Nu lämnar jag åsiktsyttrandet och går över till lite mer informativa uppgifter.

Nu har nyårsfirandet entrat vår ö! Oj vad det ska firas! På tisdag har vi första middagen, hemma hos vår vän patricia, efterföljande dag spenderas hos militärernas engelskalärare i taipei och dagen efter det ska vi hem till Peters mormor. Efter dessa tre, antagligen enorma måltider ska vi packa ner saker som behövs på upptäckarresa i en väska och sedan dra ut på äventyr runt ön! En vän till oss har frågat om vi vill följa med aboroginerna och jaga flygande ekorrar. Vem tackar nej till sånt? Inte jag i alla fall. Så vi har en spännande vecka framför oss helt enkelt! Cafeét kommer vara stängt nu under två veckor. Öppnas igen lagom till att vi går in i våra två sista veckor på ön.
Å så vankas det födelsedag för öns yngste. Det dags att fylla 20.

Nu ska jag krypa ner i min lätt fuktiga säng och drömma om inomhusvärme.
Gott nytt chinese new year!

Ett steg närmre det som kallas livet

Kallt ute, kallt inne, kallt i hjärta, kallt i sinne. Nej inte riktigt så är det. Men kallt ute och inne är det verkligen! Vi snittar 9 grader i vårat rum och förkylningarna avlöser varandra.
Vi har nu haft nästan en månad av besök. Först syskonen och sen pojkarna från thailand. Efter en massa härliga dagar är det dags att gå tillbaka till vardagen. Å den är nog så skön. Dagar på caféet tillsammans med fina vänner och spännande uppdrag upplevs med en prinsessa och så Kungen så klart.

Senaste tiden har innehållit en salig blandning. Allt med en touch av vemod, då vi om dryga månaden lyfter från drömmarnas land. Kosan kommer nu med 100 procents säkerhet beges mot södra Thailand. Där kommer vi arbeta i en församling. Jag kommer hålla lite celloundervisning och starta ett stråkprojekt verkar det som. Utmanande! Jag kommer stanna i tre månader och Sessan i en månad. Det blir ett nytt äventyr och jag ser framemot att samla ännu fler erfarenheter, samtidigt som jag får använda det jag lärt mig här.

På 30 dagar hinner man med mycket. Bland annat resa runt denna ön tillsammans med lite vänner. Vi ska också fira kinesiskt nyår med allt vad det innebär!

På onsdag har vi fått ett oklart uppdrag. Vi ska delta i ett firande i en park i vår stad. Borgmästaren för vårt county kommer dit och även stadens "major". Vi ska sälja svenska kakor och se allmänt trevliga ut. Vi ska också visa upp carpenter´s coffee bars verksamhet. Den språkbegåvade vet att carpenter betyder snickare och den bibelpåläste vet vem snickaren är. Den här organisationen som jag jobbar i har använt ordet och smart nog fått in båda betydelserna av ordet i deras verksamhet. På dagtid snickras det möbler och på kvällarna pratar man om vem den sanne Snickaren är. Han som gjorde allting nytt. På onsdag ska jag och Sessan agera snickare. På scenen. Iklädda i kinesisk folkdräkt. På tid. Under sex minuter ska vi renovera en gammal stol. Byta stolsitsens tyg och göra den säljbar. Vi har under veckan kämpat mot klockan, å vi snittar fortfarande på 15 minuter... Tv kommer vara på plats och vi ska svara på frågor på kinesiska. Allt är noga förberett och genomtänkt.

Om en kvart så ska vi iväg till en liten stad nån mil härifrån. Där ska vi inhandla porslin i alla dess färger och former!

Jag ställer frågan åt mamman: Hur i hela världen ska ni få hem det? Dottern svarar då att hon har ingen aning, men att hon blivit kär i allt som är gjort i gammal kinesisk stil och kosta vad det kosta vill men sånna koppar ska finnas på köksbordet i sommar!

Söka har ju sin tid. Finna har sin. Jag har bara inte tid för tålamod.

vilket slut och vilken början. tack 2010, hej 2011

God fortsättning vänner!

Min frånvaro på bloggen har många anledningar. Några ska jag försöka skriva ner här, med risk för att det kan bli ett blogginlägg under kategorin "C- uppsats".

Jag ska börja med att berätta hur det är att befinna sig i taiwan när almenackan visar juldagar. Dagarna innan den 23 december gick jag och sessan på helspänn och våra magar ekade tomma på mat. Flygkaoset i Europa hade nått nyheterna här och det var med en tår på kinden som jag såg att flygplatsen i amsterdam var stängd. Syskonen skulle nämligen mellanlanda där och enligt arlanda var det osäkert om de ens skulle lyfta från stockholm. Jag och sessan hade redan innan planerat att ta några dagar i fasta inför bland annat vår konsert, nu fick vi en ytterligare anledning. Vi ringde även våra vänner här i taiwan och böneämnet spred sig. Tydligen en församling i södra taiwan som speciellt samlats för att be för dem. Vi bad och bad och när vi på torsdagen sitter med hållda tummar på taiwans flygplats och ser på den stora informationsskärmen: ankommande flyg, sthlm-amsterdam-bangkok ON TIME känner jag frid, sann julefrid, sån som bara finns i sagan med bra slut.

Syskonens ankomst var tidernas bästa julklapp. De kom hit och satte guldkant på min vistelse och lämnade kvar ny energi till både mig och princessan. Tillsammans har vi visat detta underbara land och de har fått se vad vi arbetar med och hur det är att leva som svensk i taiwan.

Julaftonen var som inget annat upplevt, men å så underbar. Vi vaknar upp till en solig dag, vi tar en promenad på landsbygden och vandrar på blomsterfälten. Efter det gör vi oss julefina och öppnar julklappar och äter älskade mormors högklassiga julgodis. Ja det kändes nästan som om jag var hemma för en stund. Efter det beger jag och min trogne vapendragare oss till kyrkan för repetition med vår engelska grupp som skulle framföra två väl valda låtar på konserten. Vår roll under kvällen var som vanligt att vara utländska och kreativa. Vi sjöng med engelskagruppen, dansade lite lovsångsdans, jag spelade lite julig bach med min gnisselorkester och så gjorde vi ett drama som vi övat in med våra ungdomar. Trots lite tekninska missöden ( som hör till en julkonsert) så blev kvällen mycket lyckad. Efteråt bjöd vi hem folk till oss för lite teekalas och julmys. Trötta och med de jetlagade syskonen på golvet så avslutades julaftonen mycket fint.

Nu till dagen D. Vår julkonsert/ ekumeniska projekt som jag tjatat om här på bloggen under hösten stod för dörren. Vi började dagen tillsammans med herren och fortsatte på samma härliga tema under hela dagen. Alla förberedelser fungerade bra. Det enda som var lite mindre kul var att vi vaknade upp till spöregn, och den generelle taiwanesen hatar regn. Regn förstör ditt hår och dina kläder, regnjacka är inte trendigt och kyla är obekvämt och går inte att förebygga. Så vi visste redan på morgonen att det skulle bli en speciell dag och kanske inte en jätte befolkad konsert. Men det var inte det viktiga den här dagen. Nej det fantastiska och vårt egentliga mål var att få människor att samarbeta. Människor från olika platser med olika religösa bakgrunder och människor från olika församlingar ville vi föra samma och göra något ihop med. Å så blev det. Massa av våra vänner kom och hjälpte till, konkade förstärkare, skapade dekorationer och tillredde varm choklad. Sen att det kom en massa människor till konserten och att vårat framträdande gick bra ser jag mest som en bonus.

Konserten ska jag sortera in i facket" saker att minnas och fantastiska bönesvar".

Syskonen hann se mycket på dessa dagar, vi spenderade bland annat en hel dag i huvudstaden där vi badade i rykande källor och såg staden uppifrån taipeis stolthet taipei 101. Sen har vi besökt en gammal stad och varit på besök hos en vän till oss som bor i bergen. Ja det är bara lite av de vi hann med. Det har varit sån glädje att ha dem här, men även lite känslomässit tufft. Hemlängtan gör sig påmind och glimtar från mitt "gamla liv" kommer fram. Insåg på nått sätt att det är så mycket som händer i sverige, som jag missar. Sånna tankemönster gör ju ingen glad, å jag försöker att leva här och nu i mitt liv.

Det är också intressant hur man kan falla tillbaka i gamla mönster. Så fort syskonen kom hit blev det vi tre igen, storasyster, syster och lillebror. Alla tre har sina egna liv men när vi kommer tillsammans går vi tillbaka till vårt gemensama liv. Den där syskonresan, som man gör ihop. Våran resa har alltid varit stark och kärleksfull. Vi har vandrat genom mycket ihop och vi har alla bidragit på vårt speciella sätt för att vår gemensamma resa ska fortsätta framåt i rätt riktning. Kan bli stolt när jag ser oss tre. Tre starka självständninga individer med stora planer för livet.

Storasyrran blir stolt när hon hör brorsan spela gitarr som om det vore det enda han gjort, å se en mogen man som tar ansvar och som samlat på sig så mycket kloka ord och livserfarenheter för sin ålder. Å lillasyrran blir stolt när hon hör storasyrran prata om katetrar, sår sömnad och läkemedelels räkning. Nästa gång jag får krama om dom är i juni. Det är ett tag kvar, men jag väljer då att komma ihåg va stolt jag är nu efter fyra månader, tänk då hur stolt syrran kommer vara i sommar.

Tänkte nu dela med mig av lite sorgligare information. Jag måste berätta att landet jag älskar så mycket inte riktigt älskar mig tillbaka, jag och sessan måste lämna landet i slutet av februari. Ett besked som krävt många rynkor i pannan och tårar på kinden. Februari närmar sig med stormsteg och jag är inte klar här. Men vi har försökt med det här visumet sen i maj förra året, och tagit till alla medel för att få förlänga det visum vi kom med. Men de högre instanserna glömde den viktiga detaljen att det inte finns något för oss att göra förutom att åka utomlands. Tyvärr är det pengarna som begränsar oss där och vi har valt att acceptera det faktumet. Min tidigare plan var att åka till Johns projekt i början av april och sedan stanna där för att sedan avsluta vår tid ute i världen med att se oss runt i asien. Nu har mina planer flyttats fram och min plan är att fara till Thailand i slutet av februari och föröska hjälpa till i den församlingen så gott jag kan med diverse, om inget annat jobb dyker upp ute i världen. Jag litar på att herren har en plan med detta och jag får verkligen praktisera det jag lärt mig här, att fullt ut lägga mitt liv i Guds händer. Sessan kommer följa med till thailand en tid för att sedan återvända hem till sverige.

Så kort sagt så åker jag från mitt nuvarande hemland i februari. Var gärna med i bön för denna situation.

Fram tills dess har vi mycket att se fram emot. Den första höjdpunkten kommer på onsdag då jag får finbesök från killen med stort K. Han och hans resekompis stannar hos oss i tio dagar. Sen vår sista kram den 31 augusti har jag längtat efter den här dagen, å efter 4 månader med dålig täckning på både skype och telefon ska vi äntligen kunna få prata. Lite pirrigt måste jag erkänna! Men så härligt!

Vi har också börjat planera inför vår ledighet under det kinesiska nyåret. Vi ska luffa runt hela ön och se mer av landet vi bor i. Soldatgruppen som vi har haft förmånen att arbeta med bor alla utspridda runt hela ön och det blir till vår fördel nu när vi ska resa runt!

Avslutar nu mitt mest händelserika år och ser med stor förväntan på mitt nya.

Året 2011 har börjat bra. Mycket bra.